Barnböcker till alla

Nu med tre barn tycker jag att jag har en viss erfarenhet av att luta mig emot rörande barnböcker. Här kommer några förslag på böcker som, i alla fall våra, barn tycker om.

För de minsta barnen har vi haft mycket nöje av att läsa böckerna av Anna-Clara Tidholm, även om ingen når upp till den tidiga "Ut och gå":s höjder. "Emma"-böckerna av Gunilla Wolde är roliga och har, tror jag, lite oförtjänt hamnat i skuggan av "Totte"-böckerna av samma författarinna. Beskrivning av livet på Emmas dagis fungerar fortfarande bra. "Bu och Bä"-böckerna av Olof och Lena Landström är lagom spännande och inehållsrika och med söta teckningar.

Barnen har i de flesta åldrar (1 till 5år) tyckt om Lennart Hellsings böcker. När de är små är det väl mest det rytmiska språket som roar men senare även det absurda innehållet. Hellsings böcker finns i en mängd olika utgåvor och många samlingar med urval ur de tidigare. Vi har till exempel "Lappricka, Pappricka" med verser/sånger som "Här dansar Herr Gurka", "Det var så roligt" och "Trollkarlen" ("I India land...")

Även vår två-åring är väldigt förtjust i många av Elsa Beskows sagor. "ABC-resan" har varit en stor favorit för alla barnen och även till exempel "Ocke, Nutta och Pillelrill" eller "Pelle och Lotta"-böckerna är populära. Man kan förvånas över att dessa böcker från 40-talet, eller äldre, har åldrats så väl och till exempel inte är mer könsstereotypa än många nutida böcker.

Populära hos förvånansvärt små barn har Tove Janssons bilderböcker "Vem ska trösta knyttet?", "Vad hände sen?" och "Den farliga resan" varit. Dessa är vår två-årings favoritböcker, framförallt den skräckblandade förtjusning som Mårran ger upphov till. Med femåringen har vi läst några av Tove Janssons kapitelböcker. Framförallt "Kometen kommer" och "Trollkarlens hatt" var stora framgångar medan vi har gett upp "Muminpappans memoarer" två gånger.

En annan serie kapitelböcker vi gett upp, för tillfället, är C.S Lewis Narnia-böcker. Vi läste de första två "Min morbror trollkarlen" och "Häxan och lejonet" med stor behållning (även om delar av den första när Aslan skapar Narnia är lite sega) men den tredje "Hästen och hans pojke" var markerat svårare för en femåring.

Den första kapitelbok vi läste med det äldsta barnet var Astrid Lindgrens "Bröderna Lejonhjärta". Det var en stor succe både för barn och vuxna. Jag kan erkänna att jag blev överraskad över hur bra boken är. Ett väl fungerande språk, mycket spänning och stora känslor, och moraliska frågeställningar som är aktuella även för en vuxen.Vi läste senare "Ronja rövardotter" som även det är en bra bok även om det inte riktigt nådde upp till den förstas höjder.

Just nu läser vi Spiderwick-serien (en och en halv bok) som kapitelböcker. Det verkar vara en anständig fantasy-bok i klassisk engelsk sättning. Den första boken ("Vättar i väggen") var ganska seg och mycket av en introduktion men i den andra ("Stenens öga") verkar det sätta fart. Dock tycker fem-och-ett halvt-åringen att den är lite för hemsk så just nu är den en "dag-bok" som inte bör läsas på kvällen.

Knappt 200 kontra 1409

I SÄPOs kartläggning av våldsbejakande islamistisk extremism bedöms knappt 200 personer tillhöra dessa grupper i Sverige. I SÄPOs kartläggning av våldsam politisk extremism från 2009 bedöms 1409 personer tillhöra höger- eller vänsterextrema våldsamma rörelser i Sverige. Det verkar alltså inte orimligt att betrakta våldsam politiks extremism som ett minst lika stort problem som våldsbejakande islamistisk extremism. Man kan kanske mena att 200 som en andel av muslimerna i Sverige är hög, men frågan är då hur stora grupper av vänster respektive högeranhängare som de politiska extremisterna ska räknas som andel av?

I dag verkar det finnas en skillnad i måltavlorna mellan de politiska och islamistiska extremisterna. Även om de flesta islamistiska extremister har sin verksamhet inriktad på utlandet så är uppenbarligen vissa av dem intresserade av att skada så många oskyldiga som möjligt i Sverige. Detta är dock inte ett konstant faktum: när italienska högerextremister sprängde Bolognas centralstation 1980 var syftet att döda så många civila som möjligt (85 dog). Bland vänsterterrorister på 70-talet fanns föreställningen att civila dödsoffer var acceptabla i kampen för en ny värld. Inget hindrar att extremister på någon av sidorna även i framtiden kommer fram till att deras sak gynnas av oskyldigas död.

Efter att ha besökt SÄPOs hemsida kan man också konstatera att denna organisation verkar ha accepterat definitionen att terrorism är något som utförs muslimer. Rapporten om våldsbejakande islamistisk extremism återfinns under rubriken "Terrorism" tillsammans med notiser om Somalia och al-Qaida. Rapporten om våldsam politisk extremism återfinns, efter visst letande, under rubriken "Författningsskydd".

Läs mer på SVT eller DN.

Att ge sitt liv

Efter helgens självmordsbombare i Stockholm spekuleras det naturligtvis vilt i vilka processer som kan ligga bakom dådet. Hur kan en, till synes, väletablerad 28-åring med utbildning och familj bestämma sig för att ta sitt liv och samtidigt försöka döda så många andra oskyldiga civila som möjligt?

Jag tror att, i princip, den andra frågan är svårare att besvara än den första. Nyckeln till att kunna förstå den första är att se bortom ordet "självmord" och istället tänka i termer av "att ge sitt liv". En person som begår självmord är, närmast definitionsmässigt, en mycket utsatt person, i alla fall i vår kultur. Det är en handling som betraktas som sjuklig och utföraren blir då en sjuk person. Å andra sidan, att ge sitt liv för något (sitt familj, sitt land eller sin tro) betraktas i många länder och kulturer (kanske i de flesta) som något ärofullt. Fråga till exempel en genomsnittlig 28-årig amerikan med fru och tre barn om han skulle vara villig att dö för sitt land och chansen är stor att han skulle svara ja. Detta har också varit normen i Sverige. I Krigsmans erinran från 1942 svär man till exempel att "med liv och blod Konung och Fädernesland försvara".

Därför menar jag att den centrala frågan inte blir hur en person kan bestämma sig för att ge sitt liv för att försvara sin religion eller sitt folk utan hur man kan bygga upp en världsbild där detta försvar hjälps av att man dödar julshoppare i Stockholm i december 2010.

Vissa smällar får man ta

Inom den anglosaxiska juridiken finns något som kallas för "Blackstone's formulation" som på svenska uttrycks som "det är bättre att tio skyldiga går fria än att en oskyldig fälls". Innebörden är att det är ett så grovt övergrepp att döma en oskyldigt att vi accepterar att vi friar skyldiga bara för att slippa begå det. I vår tid tycker jag att man kan tänka sig en parallell formulering om att "det är bättre att vissa brottslingar slipper igenom vår övervakning än att vi övervakar allt". Denna tanke dök upp hos mig i svallvågorna efter sprängningen i Stockholm när det började skämtas om SÄPO inte hade koll på bombarens Facebook-uppdateringar. Jag tror att det började och spreds som ett skämt men jag tror också att vi snart kommer att få höra människor som säger det på allvar: "en person kunde säga hotfulla saker på nätet och besöka suspekta hemsidor och ändå inte bli registrerad av SÄPO. Det bevisar att SÄPO registrerar för få människor".

I "Blackstone's formulation" finns ett erkännande av att ett rättssäkert samhälle har ett pris. Och detta pris kan vara högt i mänskligt lidande. Dessa tio skyldiga kan vara våldsverkare, våldtäktsmän eller mördare och att de går fria kan orsaka smärta eller död för andra helt oskyldiga människor. Ändå vill man inte chansa med att också döma några oskyldiga. På samma sätt menar jag att enskilda våldsdåd av isolerade människor är ett pris som vi bör betala för att slippa ett fullfjädrat övervakningssamhälle där alla potentiellt farliga individer har registrerats, övervakats och satts i fängelse för förberedelse till anstiftan av allmänfarlig handling.

Detta betyder dock inte att jag menar att man inte ska övervaka människor och grupper som kan tänkas ta till våld mot samhället. Bara att jag menar att övervakningen ska vara på en sådan nivå att några kommer att slinka igenom. Det betyder inte heller att jag tror att det är klart att SÄPO inte begått några fel i detta fall. Det kommer kanske visa sig att just denne bombare var en person som SÄPO faktiskt borde kunnat hitta och stoppa. Men då krävs något mer än Facebook-uppdateringar att peka på.

Det finns fortfarande hemligheter om NATO

Gårdagens WikiLeaks nyhet handlade om Sveriges relation till NATO. De senaste åren har Sverige haft ett nära samarbete med NATO, till exempel i "Partnerskap för fred" och i olika fredsbevarande insatser runt om på jorden. Av alla experter avfärdades avslöjandena som icke-nyheter, vilket verkar vara en rimlig bedömning. Inget av de olika samarbetena (med undantag för:

significant contribution to our understanding of events
inside the Russian military and in Iran's nuclear ambitions

) har skett i hemlighet, utan har varit allmänt kända och diskuterade.

Detta betyder inte att det inte fortfarande finns fakta rörande Sveriges relation till NATO som förtjänar att lyftas fram och diskuteras. Men detta rör då inte de senaste åren utan under det kalla kriget. Sverige var även under det kalla kriget en mycket nära partner till NATO, en inofficiell medlem. Denna relation odlades inte bara i praktiken mellan svensk militär och underrättelsetjänst utan var ett medvetet val av ledande (socialdemokratiska) politiker. Och om detta förhållande ljög dessa politiker konsekvent för det svenska folket. Även en sådan person som Olof Palme arbetade i hemlighet för att bevara och förstärka Sveriges relation till USA, medan han i debatten odlade en image av USA-kritik. Detta är förhållanden som jag tror fortfarande inte är allmänt kända utan döljs av en myt om den "svenska neutraliteten".

Angående vår nuvarande relation till NATO kan man väl bara säga att den möjligen är lite otydligt presenterad för allmänheten. Jag trodde till exempel att "alliansfri i fred, syftande till neutralitet i krig" fortfarande var den rådande svenska säkerhetspolitiska doktrinen men det är det inte fick jag reda på igår. Istället lyder den tydligen idag "alliansfri i fred, syftande till inget speciellt", vilket inte är så slagkraftigt formulerat.

Nyhetskartell

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin bekräftade i P1-Morgon i morse att Aftonbladet och Svenska Dagbladet gemensamt har delat upp Wikileaks nyheterna mellan sig och bestämt vilka dagar de ska publiceras. Detta för att de olika nyheterna inte ska konkurrera med varandra. Är det inte detta som kallas för en kartell: några dominerande aktörer delar upp marknaden för att minska konkurrensen. Låter lite tveksamt tycker jag.

Att ljuga för studenter och andra

Jag har insett att det är en dålig ide att skriva om sådant man tänker skriva om i framtiden men nu gör jag det i alla fall. Under en tid har jag tänkt att jag skulle skriva ett inlägg om hur Google fungerar baserat på de föreläsningar jag höll i höstas. Jag har noterat att jag oroar mig mer för att det ska finnas fel i ett sådant inlägg på denna blogg än vad jag oroar mig för att jag ska ha sagt fel till studenterna på föreläsningarna. Efter noggrann introspektion har jag konstaterat att det inte beror på att jag är ond, att jag hyser hämndbegär mot den akademiska världen eller för att jag tror (vet) att alla studenter är idioter. Men de skäl jag hittat tycker jag är lite intressanta.

För det första är det naturligtvis en fråga om permanens. Det som sägs i en föreläsning förpassas väldigt fort in i kategorien hörsägen. Det är lätt att rakt ut förneka att jag någonsin har sagt så, eller att den lågbegåvade studenten i sitt sinne har förvridit mitt kloka uttalande till denna monstrositet. Å andra sidan, det som en gång finns på nätet, kommer alltid att finnas på nätet. Relaterat är frågan om publik. Även om det är högst troligt att fler personer bevittnade mina föreläsningar än läser detta inlägg, är den potentiella publiken mycket större (med ett "long tail"-baserat resonemang kanske till och med godtyckligt stort).

För det andra så tror jag att det är kopplat till en läxa som många med mig har lärt sig av undervisning i praktiken. Det spelar ingen roll hur osäker du är på det du säger så länge som du låter säker. Det bästa sättet att komma förbi en svag punkt i ditt resonemang är att bara tvärsäkert konstatera att "så här ligger det till". Enligt min erfarenhet fungerar det bra på betydligt högre akademisk nivå än grundkurser. Detta fungerar inte alls lika bra i skrift, där dina fiender kan dra sig tillbaka på sin kammare och luskamma dina argument i lugn och ro, för att sedan bedriva fegt krypskytte från sina skyttegravar.

Så, det kommer nog ett inlägg om Google och PageRank men först måste jag täta alla hål som riskerar att sänka min stolta skapelse.

Tacka gud för Anders Borg

Jag röstade inte för vår nuvarande regering i valet. Jag menar också att "de nya moderaterna" är mycket mer av det gamla skattesänkande högerpartiet än vad många människor verkar förstå (jag tror förresten också att det kommer att bli det som sänker alliansen i nästa val: många ledande moderater kommer att tolka de nuvarande exempellösa framgångarna som att deras åsikter äntligen blivit accepterade i de breda folklagren. Därför kommer de gamla "skatt är stöld"-argumenten att dammas av, vilket kommer leda till en kraftig "backlash". Klassiskt: framgång, hybris, fall). Just därför säger jag: Tacka gud för Anders Borg! efter att jag hört honom kommentera den mycket goda svenska tillväxten i radions P1.

Den svenska tillväxten tredje kvartalet var alltså 6.9%. En oerhört bra siffra ("kinesisk" som någon kommentator sa). Hur kommenterar då finansministern detta? Jo, genom att i tio minuter varna för vilken risk de svenska bankerna utgör. Hur deras kortsiktiga vinstmaximering kommer att leda till en ny stor kris och att bankernas expansion och vinster måste bekämpas med alla medel: regelskärpningar, nya regleringar, höjda avgifter. Men säger reportern Finansinspektionen har ju detaljgranskat utlåningen til bostäder och kommit fram till att den är sund? Javisst, kontrar Borg, och på Irland stresstestade de sina banker för sex månader sedan och kom fram till att det inte fanns några problem. Hela den finansiella sektorn (bankerna, FI, ekonomer som uttalar sig i debatten) har eller riskerar att drabbas av hybris och glömma alla problem. Men detta tänker Anders Borg sätta stopp för.

Det är möjligt att det ligger någon sorts ondsint högerideologi bakom Anders Borgs resonerande men jag har svårt att se att en röd-grön finansminister skulle säga något bättre i detta läge.

Fildelning bryter inte mot upphovsrätten

Jag vet att många självklart förstår det som står i rubriken men eftersom det ändå verkar finnas stor förvirring kring frågan så tror jag att det förtjänar att upprepas ofta: att fildela är inte, automatiskt, ett upphovsrättsbrott.

Fildelning är en teknik (eller kanske mer exakt en familj av tekniker) för att sprida filer. Dessa filer kan vara skyddade av upphovsrätt och upphovsrättsinnehavaren kan motsätta sig delning och då kan man, med hjälp av fildelning, begå ett upphovsrättsbrott. Men material som sprids med fildelning behöver inte skyddas av upphovsrätten eller har kanske en upphovsrättsinnehavare som godkänt delning, då begås inget upphovsrättsbrott.

En analogi från en annan distributionsform kanske hjälper: att säga att fildelning är ett upphovsrättsbrott är som att säga att det är ett narkotikabrott att skicka vanliga brev eftersom mycket narkotika skickas med brev.

Finns en svensk kultur?

Jag har nu hört två debatter på radio om kulturpolitik mellan representanter för Sverigedemokraterna och kulturlivet. Vid båda tillfällena har SD-förespråkaren vid någon tidpunkt frågat "Finns det en svensk kultur?". Motdebattören har båda gånger svarat "Nej, man kan inte tala om en svensk kultur". SD:aren har då kontrat med "Finns det en kurdisk kultur eller en samisk kultur, men inte en svensk? Hur kan staten annars ge bidrag till kurdisk kultur om den inte finns?". Kulturlivsrepresentanten har då slingrat sig, bytt ämne och inte svarat på frågan.

Man kan argumentera för att det inte finns en "svensk kultur" (allt är uppblandat, influenser från alla håll, kultur skapas av individer och inte av nationer och så vidare). Men då argumenterar man också, vilket SD insett, för att det inte finns en "kurdisk kultur" eller en "samisk kultur". Om man har gott om tid skulle man kunna argumentera för att det är en fråga om grad och inte art, att kulturen som utövas av personer i Sverige har blivit mindre "svensk" i takt med ökad kontakt med omvärlden och att kulturen i Nordkorea och Myanmar är ovanligt inhemsk eller särpräglad på grund av den isolering dessa länder befinner sig i.

Men detta är inte en speciellt smart debattaktik. Det vore mycket bättre att i debatt med Sverigedemokraterna säga "Ja, det finns en svensk kultur. Det är den kultur som utövas av medborgarna i Sverige, av de personer som präglats av att de lever i vårt land". Med denna definition av svensk kultur så uppfyller den nuvarande kulturpolitiken SDs krav på "svenskhet". I debatten tvingar man då SD att säga "Nej, all kultur i Sverige är inte svensk. Vi vill bara stödja äkta svensk kultur som är...". Och där har SD ett tydligt problem: deras svenska kultur verkar bara finnas i historien. Det måste gå 50 år eller mer innan man kan svara på frågan om en viss kulturutövare utövar svensk kultur eller inte. Möjligen vill SD helt enkelt inte ge några bidrag till några nu aktiva kulturproducenter.

En debatt att ta

Efter valet och Sverigedemokraternas plats i riksdagen har det höjts många röster för att det är dags att "ta debatten" med SD. Enligt en del är det för många röster som höjts för detta och det har ifrågasatts vilken debatt det är vi ska ta och vad man hoppas att uppnå med detta. Enligt mig är det svenska biståndet ett bra exempel på ett ämne där argument behövs. På detta område har det rått stiltje i den offentliga debatten under många år. Alla partier har med läpparna bekänt sig till 1%-målet (en procent av BNP i bistånd), även om det varierat hur kraftigt själen brunnit för det.

I sin budgetmotion föreslår Sverigedemokraterna en sänkning av biståndet med 9,5 miljarder kronor (ungefär en halvering). Dessa pengar räcker sedan till att (till exempel) sänka skatten för pensionärer till samma nivå som för arbetstagare. Detta förslag gillas säkert av de 5,7% av den svenska befolkningen som röstade på SD, men det attraherar nog ännu fler. Faktum är att enligt en undersökning från 2007 av FSI, Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier, ansåg bara 60% av de tillfrågade att biståndet låg på en bra nivå eller borde höjas. 40% var alltså (i alla fall) inte anhängare av 1%-målet. Stödet hade då dessutom stadigt ökat sedan 90-talet. Att enkelt avfärda dessa 40% som smygrasister är inte någon speciellt konstruktiv respons på undersökningen. Jag tror snarare att eftersom 1%-målet inte debatteras så framförs det inte heller några argument för en generös biståndspolitik, och ganska många kan tydligen inte själva komma på några bra argument.

För den som nu tänker att en debatt om bistånd är nog lätt att fixa, egentligen är det bara rasister som kan vara emot, rekommenderar jag den senaste lördagens Konflikt på P1 där bland annat den zambiska ekonomen Dambisa Moyo uttalar svidande kritik mot bistånd till Afrika. Personligen tror jag på 1%-målet men jag kan se att har finns en debatt att ta.

Om kungens privatliv

I dessa dagar när man flitigt debatterar hur och hur mycket man bör tala om kungens privatliv tycker jag att det kan vara värt att påminna om att det inte är första gången vi har haft denna debatt. På 50-talet hade vi den så kallade Haijby-affären som handlade, till viss del, om kungens privatliv men huvudsakligen om de åtgärder som hade vidtagits från officiellt håll för att hindra en debatt om detta privatliv. Om vi idag har en självpåtagen censur hos tidningsredaktioner och ett hot om en ogynnsam behandling från hovet, så har man tidigare, i alla fall, inte tvekat att gå längre, till inlåsning på mentalsjukhus och hot om koncentrationsläger.

Kungen i detta fall var alltså Gustav V och Haijby var Kurt Haijby, en restaurangägare i Stockholm. Skandalens grund var den affär mellan dessa två som, enligt Haijby, inleddes 1933 och varade några år. För att förhindra att detta påstående blev offentligt så betalade hovet ut en mängd pengar till Haijby med start 1936. Det kan vara värt att påminna att vid denna tidpunkt var homosexualitet fortfarande olagligt i Sverige (homosexuella handlingar mellan vuxna avkriminaliserades först 1944). Som en permanent lösning fick hovets advokat i uppdrag att förmå Kurt Haijby att emigrera utomlands och han reste också till USA. Där, påstod han, fick han dock inte de pengar han blivit lovad utan han återvände till Sverige och utbetalningarna fortsatte.

1938 greps Haijby för misstänkt sexuell otukt mot minderåriga. Under förhören antydde Haijby att han hade en affär med Gustav V. Då grep överståthållare Torsten Nothin in och Haijby placerade på Beckomberga sinnessjukhus. När han skulle skrivas ut gavs han valet att åtalas eller att åter emigrera. Haijby valde utlandet och, efter att ha skriftligen lovat att hålla inne med sina "anklagelser" mot kungen, flyttade han till Tyskland (hösten 1938!) med ett månatligt underhåll. Dock blev han även i Tyskland anklagad och dömd för otukt med minderårig. Efter avtjänat straff hölls Haijby i förvar av Gestapo och de ska vid denna tidpunkt frågat svenska polismyndigheter om det fanns något intresse av att Haijby placerades i koncentrationsläger. I så fall kunde Gestapo bistå.

1940 återvände Haijby igen till Sverige. Nu ville han ge offentlighet åt sin historia och kontaktade "skandalförfattaren" Gustaf Ericsson (läs gärna "Mannen som kom tillbaka från de döda" för mer om denna fascinerande person). Överståthållare Nothin övertalade istället, genom ombud, Haijby att lägga in sig på mentalsjukhus. 1946 betalades ytterligare pengar ut till Haijby mot löfte om att ingen bok skulle tryckas. Trots detta offentliggjorde Haijby sina anklagelser om rättsövergrepp mot honom i den på eget förlag utgivna nyckelromanen "Patrik Kajson går igen". Boken lämnade tryckeriet i december 1947. Upplagan var på 1 000 exemplar. Regeringen informerades om saken av justitieminister Zetterberg. Ingen önskade en tryckfrihetsrättegång så regeringen bestämde sig för att uppmana bokhandlarna i Stockholm att vägra sälja boken, vilket skedde. Senare inköpte polisen större delen av upplagan och lagrade den i polishuset. Inköpet bekostades delvis med pengar från hovet.

Efter Gustav V död 1950 skrev Haijby ett stort antal brev om sin historia till olika myndigheter vilket ledde till att affären fick offentlighet. Haijby åtalades och dömdes 1952 till åtta års fängelse för grov utpressning. Haijby-affären blev en stor skandal där personer som Herbert Tingsten och Wilhelm Moberg starkt kritierade den behandling som Kurt Haijby utsatts för.

Som slutsats kan man väl undra om Camilla Henemark verkligen vet vad hon har gett sig in i.

Att vara "vän" med sin chef

Jag tycker att social nätverksplatser som Facebook fungerar alldeles utmärkt. Ett enkelt sätt att hålla mig själv, och andra, lagom uppdaterade om vad som händer bland vänner, bekanta och andra. Men just blandningen av "vänner" på Facebook kan också krångla till saker. Att gnälla på mitt arbete och min arbetsplats är för mig en naturlig del av min aktivitet på nätet. Eftersom mina arbetskamrater finns i publiken får man dock vara lite försiktigt. Allmän frustration är naturligtvis inget problem men om mitt arbetet försvåras av att någon är en idiot eller om trivseln minskas av någons dåliga personliga hygien blir det värre. Eller tänk om jag bestämmer mig för att jag vill byta arbete. Att berätta detta för min bekantskapskrets har inte bara ett informationsvärde utan kan dessutom vara nyttigt för mig. Jag kan få tips på intressanta tjänster som jag annars missat. Men om jag är "vän" med min chef så får jag naturligtvis tänka efter lite vad jag postar.

I grunden är problemet att Facebook har en helt platt vän-struktur. Relationen mellan två vänner är binär, antingen är ni vänner, och delar allt, eller så är ni inte vänner. Detta är inte någon speciellt bra modell av en människas sociala liv och ger upphov till problem som ovan. Lösningen är lika lätt att se: mer hierarkisk struktur över dina relationer. Vi kommer nog snart att få se en situation liknande allmänna epost-listor på många företag: konsult-tillfällig@företag.se, personal-ekonomi-stockholm@företag.se eller professor-matstat-kvinnlig@inst.se. Du får själv organisera och kategorisera dina relationer. En gymnasiekamrat grupp, en vänner-gamla-uppsala och en arbetskamrater-fd. För vissa kommer kanske flickvänner-fd eller släkt-övrig att vara hjälpsamma verktyg. Några kommer nog till och med vilja ha en kvinnor-känsliga-ejskämt grupp för att kunna dela med sig av sin personlighet på ett lämpligt sätt.

Detta kommer dock naturligtvis inte att ta bort alla problem. Istället kommer vi att få en massa historier om personer som lyckats posta uppdateringar till precis fel grupp. Han som delades med sig av sin innersta tankar om sin svärmors senaste besök till sin frus släkt och hon som lyckades ge sin man en saftig beskrivning av sin otrohet på den senaste konferensen. Det är nog helt enkelt så att mänskliga relationer kan vara känsliga och komplicerade saker och detta kan inte något tekniskt verktyg göra något åt.

Biobränsle leder inte till matbrist

Med jämna mellanrum kommer larmrapporter om att en ökad satsning på biobränslen skulle leda till ökad matbrist och svält i världen. Tanken kan ju verka naturlig men jag menar att det finns flera goda skäl att säga att detta är trams.

För det första så producerar vi idag inte så mycket mat som vi skulle kunna. EU (=vi skattebetalare) betalar fortfarande några av världens effektivaste bönder för att dessa inte ska producera mat utan istället lägga jord i träda och så vidare. För EU är fortfarande överproduktion av mat det stora problemet.

För det andra är möjligheterna att drastiskt öka matproduktionen i världen mycket goda. En enkel jämförelse mellan avkastningen hos välutvecklad lantbruk i till exempel EU och den hos mindre utvecklad jordbruk till exempel i Afrika visar vilken stor potential det finns för matproduktion.

För det tredje kan biomedel utgöras av sådant som inte lämpar sig för mat. Man kan till exempel odla alger i havet för att göra biomedel av.

För det fjärde kan man peka på nobelpristagaren Amartya Sens forskning som visar att svält inte orsakas av matbrist. Hans studier av några stora svältkatastrofer i Indien (och i Etiopien?) har slagit fast att det vid dessa tidpunkter fanns tillräckligt med mat till befolkningen i landet (till och med i området) men att man inte förmådde distribuera denna.

Den konspiratoriskt lagde skulle kunna undra om det finns något samband mellan denna återkommande kritik mot biobränslen och det faktum att det finns mycket stora och starka företag vars existens hotas av dem.

Men det är ju inte ens ett judeskämt

Dagens Nyheter har valt att dra tillbaka publiceringen av Rocky-seriestrippen nedan av Martin Kellerman eftersom "antisemitismen som den tar sig uttryck i stripen riktar sig mot en enskild folkgrupp".



Detta är naturligtvis helt tokigt, till exempel av följande skäl:

För det första riktar sig skämtet inte mot judarna utan mot de personer som hellre tror på orimliga konspirationer än medger hur något verkligen ligger till. Måltavlan är specifikt personer som inte kan se fel och brister hos sig själva utan tar till vad som helst för att slippa ta på sig ett eget ansvar.

För det andra bygger skämtet på att det är helt orimligt i att det är "judarna på Bonniers" som förstör Rockys förhållanden. Detta gör det helt tydligt för läsaren att Rocky vägrar att se sitt eget ansvar i det som sker. Om någon istället skulle ha klagat på att "judarna på Bonniers" gjorde det svårt att framföra hård kritik mot Israel i Dagens Nyheter skulle skämtet inte fungera. (Jag tror alltså inte att det är så men den anklagelsen är inte tillräckligt orimlig för att skämtet ska fungera).

För det tredje borde man kunna skämta även om judar på Dagens Nyheters seriesida. Sådana skämt skulle då naturligt kunna ses i en antisemitiskt tradition vilket inte självklart gör dem olämpliga. Det viktiga blir om skämtet är roligt.

Att judarna gör vad som helst för att tjäna pengar är utan tvivel ett "helt omisskännligt antisemitiskt uttryck" (att de "gör vissa saker för att tjäna pengar" är det nog inte) . Att erkänna att sådana uttryck finns eller att använda dem för att göra en komisk poäng är inte antisemitism.

Att Björn Wiman dessutom lyckas säga "en påhittad religiös figur, nämligen profeten Muhammed" får en att fundera vilka kvalifikationer han har för sitt arbete.

Religiösa fundamentalister i riksdagen

Förra veckan skrev jag om det religiösa förtrycket i Sverige och om den kamp mot det som jag menar förts under lång tid. Frågan nu är om det jag skrev inte är självklarheter? Är det inte så att alla (vettiga) människor i Sverige tycker illa om religiöst förtryck och självklart vill fortsätta att bekämpa religiöst grundade synsätt som trycker ner människor? Jag menar att det inte verkar så.

På det politiska området har det inte skett några stora återställare i syfte att öka religionens makt i samhället. Det har vid några tillfällen framförts tankar på att vi i Sverige skulle införa särlagstiftning för religiösa grupper men dessa förslag har mötts med ett kompakt motstånd. Däremot slog Tingsrätten i Stockholm tidigare i år fast att Arbetsförmedlingen var skyldig att positivt särbehandla en muslimsk man som vägrade att skaka hand med en kvinna (mer om det här) vilket kan vara ett farligt prejudikat.

I den offentliga debatten är det mycket tydligare att åsikter behandlas olika beroende på om de har sitt ursprung i en kristen "svensk" övertygelse eller i någon annan religiös tro. I det följande kommer jag att använda kristendom och islam som exempel eftersom det är de två religioner som förekommer i det offentliga samtalet. Man skulle, i varierande grad, kunna byta ut "islam" nedan mot "judendom", "hinduism", "katolicism" och så vidare.

Kort sagt: religiöst konservativa muslimer kommer lättare undan i den offentliga debatten än konservativa kristna. Exempel på detta är lätta att hitta: jämför debatten kring "kvinnoprästmotståndare" med debatten kring "kvinnoimammotståndare". Jämför debatten kring synen på homosexuella präster med debatten kring synen på homosexuella imamer. Olika kristna samfunds ställningstaganden kring samkönade äktenskap uppmärksammas vitt och brett men var står de muslimska samfunden i de frågan? Om äktenskap mellan mycket unga skulle vara vanligt eller förespråkas i en kristen kyrka skulle detta kunna bli en skandal. Hur är det med synen på detta i muslimska samfund? Pastor Greens uttalande om homosexuella väckte en enorm uppmärksamhet, har ingenting liknande verkligen aldrig sagts i en moske i Sverige? Abortfrågan är mycket känslig i Sverige och de kristna samfunden aktar sig mycket noga för att ha en åsikt i frågan. Behöver ett muslimskt samfund vara lika försiktigt?

Ett annat exempel som är aktuellt nu är Abdirizak Waberi, nybliven riksdagsman för Moderaterna. 2006 blev Lennart Sacrédeus invald i riksdagen för KD. Det var då en skandal med kvällstidningslöpsedlar på grund av hans konservativa åsikter och bakgrund som ordförande i "Ja till livet". I dettta val kom alltså Abdirizak Waberi, ordförande i Islamiska förbundet i Sverige, in i riksdagen. Waberi är konservativ med grunden i sin muslimska tro. I en intervju i P1 förra veckan tillfrågas han varför han anser att dansmusik är skadlig och varför ogifta män och kvinnor inte bör träffas ensamma. Waderi förklarar då att dessa frågor inte bör ställas till honom utan till en imam eftersom det är dessa som har till uppgift att uttolka koranen. Han förnekar alltså inte dessa åsikter utan säger istället: jag tycker som imamen säger, ni får fråga honom om varför det är fel. Vilka åsikter imamen menar att Waderi bör ha om homosexuella eller kvinnors rättigheter finns det anledning att vara orolig för. Om en kristen riksdagsman på ett parallellt sätt skulle säga "jag tycker så eftersom det står i bibeln" skulle det ringa varningsklockor hos de flesta lyssnare men dessa klockor verkar inte fungera lika prickfritt när det religiösa tillhörigheten är en annan.

Det här kommer att sluta illa

Idag börjar de nya reglerna som begränsar bankernas rätt att låna ut till bostad att gälla (se här i DN). Enligt dessa får man numer bara använda bostaden som pant för lånebelopp upp till 85% av bostadens värde. Flera kommentatorer har menat att 1) detta kommer inte ha någon större effekt på bostadspriserna och 2) detta kommer främst att drabba dem som köper sin första bostad eftersom alla andra har vinsten från försäljningen av sin tidigare bostad att använda som insats (mer i DN). Eftersom varken 1 eller 2 gäller för mig, och jag inte uppfattar min situation som så speciell, tror jag att dessa kommentatorer kan ha fel och att detta kan få mycket större och värre effekter än avsett.

Vi köpte just ett radhus för 3 miljoner kronor. För att köpa en bostad för så mycket pengar behövs en insats på 300.000 kronor om man vill låna till 90% av köpeskillingen och slippa topplån. Från och med idag skulle dessa 300.000 kronor bara räcka som insats till ett köp på 2 miljoner kronor. Vi (och kanske andra) hade inte kunnat vara med i budgivningen på vårt hus, säljarna hade fått mindre betalt för huset, de i sin tur hade haft mindre pengar att köpa sin nya bostad för och så vidare. Givet en insats är det väldigt stor skillnad om den ska motsvara 10 eller 15 procent av köpeskillingen (i detta fall alltså 2 eller 3 miljoner kronor).

Vår första egna bostad i Stockholm var en 3:a i Fruängen. Den köpte vi våren 2007 och sålde i våras tre år senare. I förhållande till vår drömlägenhet var den vi köpte både mindre, längre ut på tunnelbanan och billigare. Under de tre år vi bodde i Fruängen hände inte något speciellt där eller i vår bostadsrättsförening som borde göra lägenheten mindre attraktiv. De genomsnittsliga bostadspriserna i Stockholm har ökat sedan 2007. Ändå sålde vi med förlust. Inte med mindre vinst än vad vi hoppats på eller under vårt utgångspris utan med förlust. Vi fick nästan 100.000 kronor mindre för lägenheten 2010 än vad vi betalade 2007.

Det är klart att det säkert finns någon sorts förklaring till detta. När vi köpte 2007 var bostadsmarknaden i det området (Liljeholmen, Midsommarkransen, Fruängen) väldigt het. Lägenheten vi köpte var den enda vi bjöd på som inte gick upp 50% eller mer. Vi var inblandade i flera budgivningar där priset gick upp 100% över utropspris. Men min poäng är att detta kan lätt hända vem som helst. Att ha en bostadspolitik som baserar sig på antagandet att alla människor gör stora vinster på bostadsförsäljningar kommer att sluta illa.

Religiöst förtryck i Sverige

Jag hörde på Kulturnytt igår, i en bisats, om ett konstverk bestående av en Sverigedräkt kompletterad med en slöja. Jag tänkte inte kommentera det konstverket direkt eftersom jag inte sett det men jag kommer att gissa hur tankarna bakom ett sådant verk ser ut och beskriva vad som är fel med dessa tankar (ja, jag tänker bygga en halmdocka och sedan skjuta ner den).

Med en Sverigedräkt med slöja vill man kontrastera "det svenska" (representerat av Sverigedräkten) med "det främmande" (representerat av slöjan). Därigenom hoppas man väcka frågor som: "vad är svenskt?", "kan att bära slöja vara svenskt?" och "kommer en slöja att vara en del av det svenska i framtiden?". Om det är så konstnärerna har tänkt tycker jag att de har missat en viktig poäng. Slöjan har (bildligt talat) varit en del av Sverigedräkten.

I Sverige har det också funnits precis den sorts religiöst baserad förtryckande kvinnosyn som slöjan är uttryck för. Även i dag uppfostras en del etniskt svenska flickor i etniskt svenska miljöer där de lär sig att täcka sitt hår och inte använda långbyxor för att skydda sig mot synden (till exempel hos Laestadianerna). Att det inte är så många flickor som utsätts för detta beror inte på att Sverige är ett modernt land, eller för att vi har ett välfärdssystem, utan därför att förtryck av individer på religiös grund medvetet och aktivt har bekämpats i Sverige under lång tid och av många människor. Denna kamp har förts på den politiska arenan med nya regler och lagstiftning som resultat men också på den intellektuell arenan genom debatter, kampanjer och granskande reportage i massmedia.

De framgångar kampen haft på det politiska och lagstiftningsområdet borde vara uppenbara för alla (som en liten illustration kan nämnas att när mina föräldrar fick sin första egna lägenhet på 60-talet var de tvungna att ha ett intyg från prästen att de skulle gifta sig eftersom det kommunala bostadsbolaget i Örebro inte fick hyra ut till ogifta). Men jag menar att det också är lätt att se påverkan i "det allmänna medvetandet". Till exempel betonar Kristdemokraterna i Sverige ogärna att de är just ett kristet parti eftersom, tror jag, de flesta svenskar tycker att detta låter "lite skumt". Att man i kristna friskolor har bordsbön eller lär barnen att man måste tro på Jesus för att komma till himlen kan skapa en skandal.

Sverigedräkten skulle alltså idag kunnat ha en slöja även om Sverige alltid varit helt stängt för invandring. Jag tycker att vi ska vara tacksamma för den kamp som tagit bort slöjan och jag tycker att vi ska fortsätta den kampen för att se till att vi slipper slöja till Sverigedräkten.

Det kommer snart en uppföljning om "halalhippies" och om de som inte vill ta kampen.

Dags att skippa rasiststämpeln

Jag tror att det är dags att sluta prata om Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti. Det finns så många anledningar till att tycka illa om det partiet att det är dumt att fastna i något som enkelt kan ifrågasättas. Det är sant att SD har en tydlig rasistisk bakgrund och det finns säkert en hel del aktiva och sympatisörer som är rasister men det räcker inte. I Södertälje är partiet tydligen populärt bland kristna irakier med flera personer med den bakgrunden på sina vallistor. SD är inte antisemiter utan tvärtom prosionister. De har nogrannt städat sitt partiprogram på rasistiska åsikter.

Sverigedemokraterna är, enligt egen utsaga, mot det mångkulturella samhället och vilket kraftigt skärpa Sveriges asylpolitik. De är emot integration och för assimilering. Det är illa nog. Det är där striden bör tas. Att debattera för att rasism är dåligt är en för liten diskussion jämfört med att argumentera för varför mångkultur är bra. Dessutom är SD, med stolthet, Sveriges mest konservativa parti och är emot abort, homosexuella, kvinnor och så vidare. SDs "verklighetens folk" är en mer skrämmande än KDs. Alltså finns det gott om skäl att tycka illa om och bekämpa Sverigedemokraternas utan att fastna i en debatt om de verkligen är rasister eller inte.

"Solidaritet" med de som röstar

Jag hörde partiledarutfrågningen med Mona Sahlin på P1 i morse och måste säga att jag tycker att utfrågarna gjorde ett bra jobb (vilket är sällan jag tycker). Framförallt på två punkter lyckades de tydligt peka på vad solidaritet betyder för socialdemokraterna. Den ena frågan var om de försämrade villkoren i a-kassan. Intervjuarna frågade vad Sahlin vill göra åt att det har blivit svårare att kvalificera sig för att få a-kassa (hur lång tid och hur mycket man måste ha arbetat för att vara berättigad). Hon svarade att hon lovat att höja taket i a-kassan samt att sänka avgifterna. På detta område pekade hon alltså ut två grupper som man skulle satsa pengar på. Dels alla de som är med i en a-kassa (som har eller har haft fast jobb), dels de som har haft fast arbete med en lön på minst 18 700 kronor i månaden. Jag tror säkert att dessa båda grupper har en hög andel personer som röstar, men det är inte de personer som har störst behov av stöd från samhället. Betydligt större behov finns hos de som aldrig har haft ett fast arbete och därför inte kunnat kvalificera sig för a-kassa.

Den andra frågan där man lyckades peka på denna konstiga känsla för solidaritet gällde "jobbskatteavdraget":s borttagande. Sahlin konstaterade att hon av principiella skäl ansåg att det var fel med olika skattesatser beroende på vilken sorts inkomst det var. Intervjuarna konstaterade att det finns flera grupper som inte får något "jobbskatteavdrag" och därför betalar högre skatt: ålderspensionärer och sjukpensionärer (dessutom arbetslösa, föräldraledig med mera). Det är också tydligt att sjukpensionärer som grupp är mycket mer utsatta än ålderspensionärerna (en tiondel av ålderspensionärerna har en miljon på banken eller i aktier, en tredjedel är miljonärer om man räknar med bostaden). Även om Sahlin anser att skatten bör sänkas för båda grupperna så är det bara en av grupperna hon lovar en skattesänkning nästa mandatperiod. Är det de fattiga sjukpensionärerna eller de rika ålderspensionärerna? Naturligtvis de senare, de som i hög utsträckning röstar. Sahlin blev upprörd när hon tillfrågades om det var anledningen men hade ingen egen förklaring till varför man valde den gruppen för den andra.

Palmemordet, en utländsk konspiration

De flesta teorier om en utländsk inblandning i mordet på Olof Palme är av naturliga skäl motivbaserade. Man redogör för vem som skulle velat döda Palme och varför. Det finns ofta ingen koppling till vittnesmålen från mordplatsen eller kanske ens till Stockholm. Undantagen är de teorier där man mixar någon inhemsk misstänkt med utländska element, som till exempel att Viktor Gunnarsson utförde mordet på order från Chile, som det redogjordes för ovan.

En annan teori som blandar utländska och inhemska inslag är "kurdspåret", att kurdiska PKK skulle vara de som låg bakom mordet. Denna teori delar tillsammans med Christer Pettersson äran av att ha varit polisens huvudspår under utredningsarbetet. Hans Holmér ska ha fastnat för kurdiska flyktingar i Sverige som troliga gärningsmän på ett ganska tidigt stadium. I dessa grupper hade det redan begåtts politiska mord på svensk mark och PKK skulle vara fientligt inställda till Sverige och Palme efter att dess ledare Abdullah Özalan nekats asyl. Kurderna i Sverige utreddes intensivt av polisen med bland annat omfattande avlyssning men om "kurdspåret" verkligen hade någon koppling till mordplatsen är omstritt. Efter att Holmérs metoder inte gett något result uppstod en konfilkt mellan honom och åklagaren (som formellt leder förundersökningen) därHolmér till slut tvingades sluta. Han gav dock inte upp spanningen mot kurder, istället satte han tillsammans med Ebbe Carlsson samman en egen hemlig grupp, med stöd högt upp inom socialdemokratin, för att fortsätta arbetet. Det var detta arbete som justitieminister Anna-Greta Lejon stödde med ett introduktionsbrev vilket ledde till att hon tvingades att avgå i den så kallade "Ebbe Carlsson"-affären. Hans Holmér argumenterar också för PKKs skuld i sin bok "Olof Palme är skjuten". Polisen Ingemar Krusell som arbetade med utredningen under Holmer för också fram teorin i sin "Palmemordets nakna fakta". Kritik mot "kurdspåret" finns till exempel i "Det kurdiska spåret" av Per Linde.

Bland de utländska misstänkta dyker naturligtvis också några "usual suspects" upp: KGB (eller något annat hemligt organ inom dåvarande Sovjetunionen) och CIA (eller något annat mera hemligt organ på den amerikanska sidan). Den amerikanska moderorganisationen till svenska Europeiska Arbetarpartiet (EAP) har gett ut två skrifter om mordet. I den första ("EIR Special Report: A classical KGB disinformation campaign") argumenteras för att Sovjet ligger bakom mordet. CIA, och andra organisationer, har pekats ut bland annat med en bakgrund i olika svenska vapenaffärer med till exempel Indien under 80-talet. Dessa gav upphov till den så kallade "Bofors-affären" med (i vissa delar korrekta) beskyllningar om utbetalda
mutor och vidareexport till förbjudna länder. LaRouche-rörelsens andra skrift om mordet ("EIR Special Report: George Bush and the 12333 serial murder ring") pekar istället ut internationella vapenhandlare ("Club of the Isles") och den dåvarande amerikanska administrationen (Ronald Reagan) som ansvariga för mordet. Motivet ska ha legat i risken att Palme skulle avslöja vapenförsäljning till Iran och Irak. En annan som funnit en trolig bakgrund till mordet i "Bofors-affären" är Jan Bondesson i "Blood on the snow".

Irak har utpekats som ansvariga av (pseudonymen) Ruth Freeman i boken "The Death of a Statesman". Motivet var att dra SÄPOs uppmärksamhet från mordet på den irakiske avhopparen Majed Hussain i Stockholm som den hemliga säkerhetstjänsten Makhabarat låg bakom. Även Iran har hållts ansvariga och då har mordet kopplats samman med krigsmaterielinspektör Carl Algernons mystiska(?) död i Stockholms tunnelbana. Även andra delar av Palmes internationella engagemang har gett upphov till teorier. Det finns ett någorlunda välutvecklat Sydafrikaspår där Sveriges stöd till kampen mot apartheid ska ha varit tillräckligt för att man därifrån ska ha velat döda honom. Mordet ska då ha utförts av agenter från sydafrikanska COIN/Koevoet med en Craig Williamson som organisatör. Israel har föreslagits som ansvariga efter Sveriges vänliga inställning till PLO. Det finns naturligtvis också flera som har sammanfogat delar av de ovanstående teorierna: till exempel med sydafrikanske Williamson som organisatör men en person från PKK som skytt, attt Williamson genomförde mordet på order från internationella vapenhandlare, att PKK utförde mordet på uppdrag från Sovjetunionen eller att Williamson hade hjälp av svenska poliser och militärer.

Palmemordet, en inhemsk konspiration

Teorier om en huvudsakligen svensk konspiration bakom mordet kan delas in två typer: "vänliga" och "fientliga" grupper. Att prata om en "vänliga" grupp bakom mordet kan låta mycket besynnerligt men med uttrycket menar jag de teorier där en grupp inom socialdemokratin varit inblandade i eller ansvariga för dådet.

Den mest utarbetade av de "vänliga" teorier är Lars Krantz självmordsteori som han utvecklat i en rad böcker ("Ett verkligt drama", "Dö i rättan tid") och på sin hemsida (Nationalmordet). Krantz blev tidigt inblandad i spekulationer kring mordet på grund av sina observationer på mordnatten av några personer som betedde sig underligt på en buss. Senare identifierade han dessa som poliser från den ökända så kallade "Baseballligan", en grupp innerstadspoliser misstänkta för polisvåld, som senare också fungerade som livvakter till Hans Holmér. Detta var en av källorna till det som senare blev "polisspåret". Men Krantz själv övergav ganska tidigt denna teori för en betydligt spektakulärare: Palme tog livet av sig. Lisbeth Palme avfyrade de dödande skotten och sonen Joakim Palme spelade "mördaren" med en startpistol. Ernst Lindholm har (i "Offrets uppdrag" bara publicerad på nätet) skisserat ett liknande scenario med Olof Palme som initiativtagare till mordet men i detta fall med Stig Bergling som skytt. Hans Liljesons ("Palmemordets hemliga scenario") tankar går i samma riktning som Krantz men med tillägget att det överhuvudtaget aldrig skedde något mord. Istället var detta Olof Palmes sätt att gå i pension från statsministerjobbet. Det finns andra som spekulerat i om till exempel Hans Holmér, Carl Lidbom och Ebbe Carlsson ska ha varit inblandade i mordet även utanför självmordsscenariot.

De inhemska "fientliga" konspiratörerna hittas ofta inom polisen. Det så kallade "polisspåret" har utforskats grundligt i en rad TV-program och en bok av Lars Borgnäs ("En iskall vind drog genom Sverige"). Spåret innehåller dels en mängd observationer kring själva mordplatsen och paret Palmes väg dit, främst av utplacerade män med walkie-talkie. Dels utpekas en mängd namngivna poliser, till exempel i "Baseballligan" som beskrivs ovan, som ska ha betett sig konstigt på mordnatten och hyst Palme-fientliga eller högerextrema åsikter. Detta gäller bland annat poliserna i Piket 3230 som befann sig vid mordplatsen strax innan mordet. Denna teori har också utvecklats av Frank Baude med flera i tidningen Proletären och boken "Mordet på Palme och polisspåret". Bröderna Poutiainen går i sin "Inuti labyrinten" inte så långt som att peka ut någon mördare men de menar att jakten på Palmes mördare avsiktligt kan ha försenats av personer inom polisen och SÄPO. Det har även talats om liknande kretsar inom militären även om det aldrig utvecklats till en fullödig teori.

Olof Palme var en kontroversiell politiker som väckte starka känslor. Flera böcker om Palmemordet (till exempel "Uppdrag: Olof Palme" av Håkan Hermansson och Lars Wenander och "Ondskan Hatet Mordet" av Karl N Alvar Nilsson) ägnar sig åt att skildra det Palmehat som odlades i vissa politiska och religiösa kretsar innan mordet. Ofta görs detta utan koppling till en specifik teori utan mer som en möjlig bakgrund till mordet. EAP har redan nämnts i samband med Viktor Gunnarsson. I vissa kyrkor ska det ha hållits förbönsmöten där man bad för att Palme skulle försvinna från den politiska scenen. Palme har också pekats ut som den högt uppsatte sovjetiske spion som vissa är övertygade om fanns i Sverige.

Palmemordet, den ensamme galningen

Nu kommer tre inlägg om de olika teorierna om vem som dödade Olof Palme. Man kan grovt dela in teorierna om vem som mördade Olof Palme i tre kategorier: den ensamme galningen, en inhemsk konspiration eller en utländsk konspiration. Skillnaderna mellan kategorierna är inte kristallklara och som det kommer att märkas nedan finns det teorier som ligger på gränsen mellan flera områden, eller som med tiden utvecklar sig från ett område till ett annat.

Den ensamme galningen
Det är intressant att notera att de två ensamma galningar som tilldragit sig mest intresse också är de två som varit officiella misstänkta i polisutredningen om mordet. Man kan tänka sig att en "ensam galning"-teori är lite för "tråkig" för dem som ägnar sig åt att på egen hand utveckla teorier om mordet. En enkel teori med en "ensam galning" lämnar också lite utrymme för den typ av större sammanhang, dolda makter och genomgripande samhällsbeskrivning som, avsiktligt eller ej, ofta är en central del i en konspirationsteori. En ensam galning kan peka på brister i mentalvården men det är oftast inte en tillräckligt stark poäng. Man också notera att flera av de som propagerar för den ensamme galningen gör det defensivt, i en uttalad motsats till andra mer omfattande teorier. Naturligtvis har andra personer än de två nedan pekats ut som ensamma mördare (till exempel det stora antal människor som själva tagit på sig skulden för mordet) men ingen av dessa har gett upphov till en riktig teori om mordet eller anammats av flera människor.

De enda två personer som officiellt anklagats för mordet är båda två enligt modellen ensam galning. Dessa är Viktor Gunnarsson, mest känd som 31-åringen, och Christer Petersson, först känd som 39-åringen. Gunnarsson var häktad för mordet under en kort tid men avfördes senare från polisutredningen. Det hindrar inte att det fortfarande finns människor som förespråkar hans skuld, till exempel Anders Leopold (Leopold Report och "Det svenska trädet skall fällas"), Niilo Havu ("Mustaschtricket som lurade Lisbet Palme") och polisen Börje Wingren ("han mördade Olof Palme") som medverkade i utredningen. Dock lämnar många spekulationer om Gunnarsson området "ensam galning" för att glida över till "inhemsk konspiration" eller "utländsk konspiration". Gunnarsson greps efter att ha utpekats av ett vittne nära mordplatsen. Bland de indicier som lyftes fram mot honom fanns en möjlig koppling till Europeiska Arbetarpartiet (EAP), den svenska delen av den amerikanske LaRouche-rörelsen. EAP var sedan många år väldigt uttalat fientliga till Palme. I den teori som Leopold och besläktade tänkare för fram var mordet resultatet av en internationell komplott där den chilenska militärjuntan och CIA varit inlandade. Även Gunnarssons död i USA, där han blev skjuten av en polis, har infogats bland indicierna.

Christer Petersson är utan tvivel den person som är starkast förknippats med mordet. Han är också den ende som åtalats för det, där han först fälldes i tingsrätten för att senare frias efter överklagande i hovrätten. Trots detta ska han ha fortsatt att vara ett av polisutredningen huvudspår. Polisen Ingemar Krusell som medverkade i utredningen har skrivit boken "Palmemordets nakna fakta" där Peterssons skuld förespråkas. Enligt den ursprungliga polisversionen är Petersson en ensam galning som agerat utan efter tanke, han har fått syn på Olof Palme vid biografen Grand och bestämt sig för att döda honom. Gått iväg för att skaffa ett vapen och där efter väntat utanför biografen. Följt efter paret Palme och vid ett lämpligt ställe skjutit Olof. Sedan har han sprungit från mordplatsen och återvänt hem. Detta scenarion har senare av Pelle Svensson ("Sanningen om mordet på Olof Palme" ) byggts ut med "bombmannen" Lars Tingström som en anstiftare i fängelse och därigenom också ett tydligare motiv. Möjligen finns också personer från Scientologerna inblandade på ett hörn. Det finns senare version av teorin om Petersson som ensam mördare där han skulle varit ute efter att döda en annan person och att mordet på Palme således var ett misstag.

Tiggande romer tigger

De senaste veckorna har det pratats mycket om hur romer behandlas i olika EU-länder (se till exempel här, här, här eller här). Utan tvivel är detta en fråga värd att uppmärksamma men flera saker som sagts har enligt mig gått över gränsen för det rimliga. Jag vet att romerna är en utsatt grupp. Det är säkert en av de grupper som flest människor även i Sverige har fördomar emot och en av de få grupper där man kan höra människor försvara sina fördomar med "men det är ju sant". Jag har själv upplevt de massiva fördomarna mot romer i Rumänien. (Ett reseminne från Rumänien: vi reste runt på den rumänska landsbygden med en inhemsk vän. Hon är pastor och tillhör en annan, enligt egen utsago, utsatt minoritet i Rumänien, ungrarna. Bilen, en rumänsk Dacia, vi lånat av hennes föräldrar gick sönder på väg över ett berg (bromsen slutade fungerade. Bilen bogserades upp till toppen och sen fick jag rulla ner den några mil utan annan broms än handbromsen). I väntan på att bilen skulle repareras tog vi in på ett billigt hotell över natten. När vi kommit till rummet säger vår vän: "vi kan inte bo här i natt. Jag såg zigenare i korridoren, vi kan inte bo på ett hotell där zigenare bor". Vi fick ta våra väskor, checka ut och bege oss till ett annat hotell. När vi lite försiktigt frågade om hotell med zigenare förklarade hon att vi skulle få löss om vi bodde på ett sådant hotell).

Men detta betyder inte att allt som händer är utslag av fientlighet mot romer. Att ett land (till exempel Danmark eller Norge) har som policy att utvisa människor är inte diskriminering. Inte ens om alla som utvisas är romer. Diskriminering blir det om antingen romer som inte tigger utvisas för tiggeri eller om icke-romer personer som tigger inte utvisas. Jag har inte hört någon peka på att det är detta som hänt, utan media verkar utgå från att "tiggare" är ett kodord för rom. Ännu värre med reaktionerna på rivningen av otillåtna tältläger i Frankrike. Att personer i Sverige kritiserar ett annat land för att de upprätthåller sina regler för byggnadstillstånd är ju närmast bisarrt. Hur många tältläger utan byggnadstillstånd tillåter svenska myndigheter? Hur många borde de tillåta? Menar dessa kritiker att det skulle vara en bra ide om vi i Sverige förklarade att här får EU-medborgare bygga bostäder var de vill utan tillstånd? En representant för Amnesty International förklarade att Frankrike gör fel som river dessa otillåtna läger eftersom detta kränker de boendes mänskliga rättighet till bostad. Menar Amnesty att de svenska lagarna borde fungera på detta sätt? Hemlösa borde ha rätt att bygga sig en bostad var som helst utan tillstånd? Tyskar som säljer sitt boende i hemlandet har rätt att bygga ett hus hur och var de vill i Sverige?

Yttrandefrihet bara en inlärd reflex

En man i Uppsala har blivit fälld i domstol för att ha innehav av 51 stycken tecknade pornografiska bilder av barn. Du kan läsa mer i DN, Aftonbladet, Expressen eller hos mannen själv. Han fälldes enligt barnpornografilagen som gör innehav av pornografiskt material med minderåriga olagligt. Lagen gör dock explicit undantag för bilder med konstnärligt värde och rena texter.
För den som betraktar saken rationellt finns det en tydlig gräns mellan fotografier, filmer och bandupptagningar som dokumenterar ett övergrepp på ett verkligt barn och bilder, filmer och ljud som är fantasier skapade av någon. Handhavande av det första bör vara olagligt på grund av det barn som faktiskt utsatts för ett övergrepp, det andra har ingen direkt relation till faktiska övergrepp och borde inte vara olagligt. Men den svenska lagstiftningen väljer inte att se denna gräns mellan dokumentation och fiktion utan riktar istället in sig på medium, bild eller text.
Kanske lagstiftarna menat att även det fiktiva bör vara olagligt för att det ökar risken för att personer begår övergrepp mot verkliga barn. Men varför skulle detta i så fall bara gälla bilder och inte pornografiska texter som skildrar sexuella övergrepp mot barn. Om, och det är ett stort om, kontakt med pornografi av detta slag skulle öka risken för brott, borde detta rimligen gälla oavsett medium.
Jag tror istället att lagstiftarna helt enkelt reflexmässigt ville undvika att klassa litteratur som kriminell i lagen. I bakhuvudet finns ekon av debatter om Nabokovs "Lolita" där de som vill förbjuda framställs som inskränkta och småsynta. Min analys är enkel: det finns en hel del människor med makt som egentligen fortfarande vill förbjuda allting de inte tycker om. Men de har lärt sig att utrensningrar på bibliotek, censur-listor och bokbål ger dålig associationer hos många

människor så därför undviker de det de helst av allt vill. De såg dock ingen risk för någon sådan dålig publicitet om

några serieläsare skulle råka hamna på andra sidan gränsen till det olagliga.

Hans Liljeson "Palmemordets hemliga scenario: Dubbelspel och statskupp"

Hans Liljeson har enligt egen uppgift intresserat sig för Palmemordets lösning sedan mordet inträffade 1986. I den bok där han presenterar sin egen teori är det uppenbart att han har följt den övriga litteraturen inom ämnet. Liljeson har har förutom de andra teoretikerna också noga läst både det domstolsmaterial som finns (förundersökning och domar mot Christer Pettersson) och betänkanden från de olika kommissioner som undersökt saken. I allt detta material har han hittat flera frågor utan svar, till exempel: på vilken sida av Sveavägen gick paret Palme, gick Lisbeth Palme verkligen arm i arm med Olof när han blev skjuten, blev Lisbeth också beskjuten, varför ledde Hans Holmer polisundersökningen, varför tillät inte Lisbeth Palme ljudupptagning i rättssalen och varför utlystes en så stor belöning för mördarens gripande? (Svaren finns längst ner på sidan.) Förutom de egna funderingarna har Liljeson accepterat många av de konstigheter Sven Aner hittat: de manipulerade tidsuppgifterna för ambulanstransporten till Sabbatsberg, att Holmer inte sov i Borlänge mordnatten, turerna kring flygningen från Frankrike och så vidare.

För att besvara alla dessa frågor lanserar Liljeson en helt ny teori: det finns inget mord. Olof Palme organiserade själv, i samarbete med ledande socialdemokrater, sitt försvinnande som ett sätt att gå i pension. Han och Lisbeth gick på bio på kvällen men på väg från biografen byttes de ut mot två skådespelare som fortsatte fram emot Dekorima där en tredje skådespelare väntade med en knallpulverpistol. Efteråt kom en falsk ambulans för att hämta "Olof" och köra honom till sjukhuset där invigd sjukhuspersonal dödförklarade honom. Christer Pettersson hade också betalt för sin roll som potentiell mördare och flera invigda höga poliser såg till att styra polisutredningen bort från sanningen.

Det finns flera anledningar till att ifrågasätta Liljesons teori. Till att börja med finns det flera andra teorier som passar de fakta Liljeson presenterar. Den mest uppenbara är att Palme mördades av en konspiration där Lisbeth Palme, och andra, ingick. Till exempel Lars Krantz självmordsteori besvarar alla de ställda frågorna. En annan omedelbar invändning är att det är ett mycket stort antal personer inblandade i konsprationen: flera skådespelare för själva mordet, en mängd poliser, sjukhuspersonal och ledande socialdemokrater. De efterföljande borgliga regeringarna blev också informerade om det sanna skeendet men valde att bevara hemligheten.

På det hela taget så sammanfattar Liljesons bok en rad av de frågeställningar som finns kring mordet. Framförallt belyser han den förvirring som de många, motstridiga, vittnesmålen skapar kring själva mordplatsen: följde mördaren efter paret Palme eller väntade han på platsen, gick paret Palme bredvid varandra eller ej, blev Lisbeth också beskjuten? Den teori Liljeson presenterar som lösning på den gåta han framställt är betydligt svårare att ta till sig.


(Svar: de gick förbi Bonnierhuset där de byttes ut mot sina dubbelgångare; nej, "Lisbeth" gick framför; nej, hon blev inte heller beskjuten; Holmer var ansvarig för hela operationen med Palmes försvinnade; för att inget vittne skulle märka att hennes röst var olik dubbelgångarens; eftersom det inte finns någon mördare kan belöningen aldrig betalas ut)

Inte kung, inte president, men riksföreståndare

Eftersom monarkins vara eller inte vara diskuteras flitigt dessa dagar kan det vara värt att påminna om en sak som många verkar (avsiktligt?) missförstå. Om vi inför republik betyder det inte att vi måste ha en folkvald president, med eller utan makt, som statschef. Det finns flera andra möjligheter varav i alla fall två, enligt mig, är att föredra.

Statsministern kan också vara statschef. Vårt styrelsesätt bygger inte på någon maktdelning där statchef har en viktig roll som motvikt mot statsministern (eftersom kungen, i stort sätt, inte har någon formell makt). Därför skulle denna delade roll inte var något problem. Faktum är att statsministern redan representerar Sverige i sammanhang där det vore mer naturligt med statschefen, till exempel underskrevs och överlämnades Sveriges ansökan om medlemskap i EG av dåvarande statsminister Ingvar Carlsson (något som fått vissa att hävda att vårt medlemskap i EG/EU inte är gilitgt).

Min kandidat till rollen som statschef i Republiken Sverige är dock talmannen. Talmannen är opolitisk ordförande för riksdagen, vilken är Sveriges högsta beslutande organ. Talmannen träder även in som tillförordnad statschef, kallad Riksföreståndare, om statschefen inte kan fullgöra sitt uppdrag. Om vi inför republik så kommer ju ätten Bernadotte inte att kunna utföra sitt uppdrag att bidra med en statschef, så det är ju redan så att talmannen bör träda in.

"Det är tradition"

Jag hörde Humanisternas ordförande Christer Sturmark debattera skolavslutningar i P1 morgon. Jag tycker att han gjorde en bra insats: han poängterade att detta inte är en stor fråga för Humanisterna men att deras huvudsakliga åsikt är att präster inte bör delta i avslutningen. En helt rimlig åsikt: varför ska en representant för en organisation utan relation till skolan delta vid en skolavslutning? Om man skulle bjuda in ordföranden i ett politiskt parti för att hålla tal skulle nog alla se problemet.

Den inbjudne som skulle debattera med Sturmark använde naturligtvis argumentet att det är tradition med anslutning i kyrkan. Om detta finns två saker att säga. För det första är det inget bra argument: att något har varit på ett visst sätt betyder inte att det bör fortsätta vara på det sättet. Detta kanske kan kallas för det historistiska felslutet.

För det andra är det intressant att en person med detta argument blev inbjuden att medverka i P1 morgon. Det finns många aktuella politiska frågor där man skulle kunna använda "det är tradition" argumentet. Till exempel i jämställdhetsfrågor. Det finns säkert många som är emot en delad föräldraförsäkring (och även de nuvarande "pappamånaderna") för att det är tradition att mamman tar hand om barnen. Men en sådan person skulle inte få delta i en debatt i P1 morgon, argumentet skulle bara kunna höras från "mannen på gatan". Människor som argumenterar för att man på traditionellt sätt ska behandla homosexuella och romer illa får överhuvudtaget aldrig höras på P1 morgon.

Min poäng är alltså att på vissa områden är "det är tradition" aldrig accepterat som ett giltigt argument men tydligen är inte kyrkans ställning i samhället inte ett av dessa.

Yttrandefrihet vs. religionsfrihet

Det verkar vara en populär åsikt att publiceringen av Muhammed-teckningar pekat på en konflikt mellan yttrande- och religionsfrihet som nu måste lösas. Detta är dock fel. Vid varje rimlig definition av religionsfrihet finns ingen sådan konflikt. I Europakonventionen om mänskliga rättigheter beskrivs religionsfriheten så här:

Envar skall äga rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa sedvänjor.
Envars frihet att utöva sin religion eller tro må endast underkastas sådana inskränkningar, som äro angivna i lag och som äro nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, upprätthållandet av allmän ordning, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.

En längre lista på vad som kan anses ingå i religionsfrihet finns på wikipedia . Från dessa definitioner kan man sluta sig till att religionsfriheten förbjuder att man tvingar muslimer att rita teckningar av Muhammed men inget mer.

Framförallt innebär religionsfrihet inte något speciellt skydd mot att andra människor gör sådant man själv inte vill göra, även om man anser sig kränkt av att andra gör det. Om religionsfriheten skulle ge religiösa rätt att förbjuda andra att göra sådant som de själva anser vara kränkande skulle rätten att rita skämtteckningar vara en liten fråga. Det finns religiösa människor som blir kränkta av andra människors klädsel, av andra människors sexualitet eller av andra människors brist på ansiktsbehåring. Bör vi då ändra lagar även på dessa områden?

Det finns alltså ingen konflikt mellan yttrandefriheten och religionsfriheten. Men det finns en konflikt mellan yttrandefriheten och vissa religiösas uppfattning om hur samhället borde vara. Denna konflikt finns inte bara på yttrandefrihetsområdet utan också på många andra områden. Det finns religiösa som vill hindra andra människor från att utöva sin religion, det finns religiösa som vill slå sina barn, det finns religiösa som vill döda homosexuella. På inget av dessa områden får de något stöd av religionsfriheten.

Förintelseförnekare

När jag drev den gamla "Udda boktips"-sidan fick jag vid ett tillfälle recensionsex från ett förlag. Naturligtvis blev det så att dessa böcker inte recenserades, vilket jag haft ett visst dåligt samvete för. Böckerna kom från Nordiska förlaget och de var "En tom säck kan inte stå" av Lars Adelskogh, "Den judiska rasismen" av David Duke och "Vedergällningen" av Krister Falk. Det var den första boken som jag var mest intresserad av. Jag hade visserligen redan läst större delen av den som följetong i "Adoremus in aeternum" men att ett svenskt förlag gav ut ett förintelseförnekande originalverk kändes ändå mycket överraskande.

Att jag fick boken från förlaget löste också en moraliska frågeställning. Jag har inget problem med att läsa och skriva om böcker vars budskap jag inte sympatiserar med. Jag tror att det ligger ett egenvärde i att förstå att alla människor inte tänker som du, även i frågor som du kanske tycker är helt självklara. Men kan man stödja fienden ekonomiskt genom att köpa från dem? När jag köpte "The Turner Diaries", skriven av den framträdande amerikanske nazisten William L. Pierce (under pseudonymen Andrew MacDonald) så var boken utgiven av Barricade Books, ett förlag som inte hör hemma på högerkanten men som specialiserat sig på att ge ut böcker som testar tryckfriheten i USA. Det är möjligt att en del av pengarna hamnade hos National Alliance i alla fall, men det var i alla fall inget direkt stöd.

"En tom säck kan inte stå" förnekar alltså förintelsen. För att vara precis så förnekar den att personer (till exempel judar) dödades i gaskamrar i Auschwitz under andra världskriget. Som andra förintelseförnekande texter jag sett så är den ganska ointressant läsning. Många långa, tekniskt invecklade, resonemang inom områden som varken jag eller författaren behärskar. Jag tror att de som försöker bekämpa förintelseförnekelse genom att rätta fel i förnekarnas resonemang har valt en dålig strategi. Att reda ut hur mycket kol det går åt för att bränna ett lik eller vilken färg skinnet har hos en som dött av cyanväte är fel ände att starta i. Poängen finns på ett högre plan: nazisterna ville döda alla judar och de gjorde ett seriöst försök att göra det. Exakt hur väl de lyckades eller precis hur de gick till väga blir i sammanhanget inte så intressant.

De andra två böckerna jag fick var alltså "Vedergällningen", en ungdomsthriller om en grupp folkhjältar som mördar statsminister Göran Påhlsson, och "Den judiska rasismen", en svensk översättning av den förre Ku Klux Klan-ledaren och Louisiana-kongressmannen David Dukes bok "Jewish Supremacism".

Kristi Bert?

"Forza Italia", på svenska "Heja Italien", är som bekant namnet på Silvio Berlusconis italienska regeringsparti. Då är det naturligtvis inte så konstigt att Sveriges Berlusconi, Bert Karlsson, en högerpopulistisk politiker med bakgrund i nöjesvärlden, har döpt sitt förlag till "Heja Sverige". Skillnaderna i framtoning och framgång mellan Silvio och Bert säger nog förresten en hel del om de kulturella och politiska skillnaderna mellan Italien och Sverige.

Varför Bert har gett ut en bok där Åsa Waldau, också känd som "Kristi brud", får ge sin version av händelserna i Knutby är mindre klart. Bert bidrar själv till boken med resultaten av sin undersökning i saken, en undersökning där han har intervjuat hundratals personer och läst alla polisutredningar och rättegångsprotokoll. Hans slutsats är att Helge Fossmo är "en av vår tids största psykopater" vars bild av skeendet fått fullt genomslag i media (vid den tiden 2007). En bok som sticker ut i katalogen hos ett förlag som annars ger ut böcker om schlagermusik och samlingar med fräckisar.

Cabinet

Om man är intresserad av Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans texter (som jag skrev om i Yezidier, tankekontroll och Swedenborg) så publicerar de (regelbundet?) nya texter i den amerikanska tidningen Cabinet.Jag har själv inte läst den men det står högt på min lista.

Yezidier, tankekontroll och Swedenborg

Om man definierar en bra bok som en bok man gärna skulle vilja ha skrivit, så är Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans böcker i mitt tycke bland de bästa böcker som skrivits på svenska. Båda böckerna, med titlarna "Orienterarsjukan och andra berättelser" och "Innanför Cirkeln: En resa bland yezidier, damanhurianer och swedenborgare" är essäsamlingar med fyra respektive tre texter. Essäerna innehåller som sig bör intressanta tankar och synvinklar på olika ämnen men det mest värdefulla enligt mig är att de också tillför nytt bakgrundsmaterial. Bärtås och Ekman resonerar inte bara om saker ut de intervjuar människor som har något att tillföra och reser själva till svårtillgängliga och intressanta platser.

Den intressantaste texten i "Orienterarsjukan" är "Delgados dröm" som handlar om tankekontrollens historia. Den innehåller en noggrann redogörelse för Jose M.R. Delgados forskning som mynnar ut i en intervju, år 2000, med den 86-årige forskaren. Delgado forskade på möjligheterna att kontrollera personers beteende utifrån, bland annat med hjälp av inopererade elektroder i hjärnan. Delgado beskrev 1974 sitt arbete inför den amerikanska kongressen på följande sätt:

Vi behöver ett program för psykokirurgi för politisk kontroll av vårt samhälle. Syftet är fysisk kontroll av tanken. Var och en som avviker från den givna normen kan korrigeras kirurgiskt.

Titelessän i "Orienterarsjukan" behandlar sjukdomsbegreppet i stort. Där tar författarna upp intressanta ämnen som jordätningens historia, elallergiker, debatten om DAMP/ADHD och gör ett besök på ett giljotinmuseum hemma hos änkan Eija-Riitta Ekelöf-Berliner-Mauer, vars make Berlinmuren dödades 1989. De två övriga essäerna behandlar apor samt dubbelgångare.

I "Innanför Cirkeln" är texterna längre, titeesesän är 218 sidor. Den behandlar yezidierna, ett kurdiskt folk som under lång tid betraktats som djävulsdyrkare av omgivningen. Författarna börjar med redovisa en del bakgrundsmaterial, därefter intervjuar de en del personer, yezidier och andra, med olika åsikter i frågan. Till slut tar den stora resan vid där författarna beger sig till det krigshärjade Irak för att besöka yezidiernas heliga tempel. En lärd essä som korsats med en äventyrlig reseskildring. De andra två texterna i "Innanför Cirkeln" handlar om damahurianernas jättelika, olovligt byggda, underjordiska "new age"-tempel i italienska alperna och om Swedenborg, hans kranium och hans kyrka (Nya Kyrkan).

Kärnkraften är trasig

Jag är förvånad över att så många människor tycker att kärnkraft verkar vara en bra lösning på våra energiproblem. Jag blir speciellt förvånad över att detta verkar gälla för många människor med en ingenjörsbakgrund (eller liknande) eftersom kärnkraftssystemen idag är en så bristfällig teknisk lösning. Det jag menar är inte kärnkraftsverken själva men avfallshanteringen.

Kärnkraftverk producerar avfall som är mycket farligt och som kommer att fortsätta att vara mycket farligt under väldigt lång tid. Vilken briljant teknisk lösning har man då presenterat på detta problem? Jo, vi gräver ner det. Om vi gräver ner det farliga i marken så försvinner det och kan aldrig skada någon. Jag menar att detta är en lösning på 1800-tals nivå. I vilket annat sammanhang är man nöjd med att ta hand om farligt material genom att gräva ned det? Eventuella geologer och materialkemister som läser detta får ursäkta, jag litar helt enkelt inte på att ni har så god koll så att ni med säkerhet kan säga att "dessa behållare kommer att ligga där helt oförändrade i 100 000 år".

Jag vet att det pågår arbete med nya typer av reaktorer som inte lämnar ifrån sig så farligt avfall och även på andra metoder att ta hand om högaktivt avfall men då tycker jag att vi får vänta på att det finns en sådan teknisk lösning finns för att kunna utvärdera den. Kärnkraftssystem av den typ som finns idag är helt enkelt trasiga.

Palmemordet

Jag har fyllt på min samling av Palmemordslitteratur med två relativt nyutkomna böcker (nu 70+ titlar). Den ena är av Sven Anér, som beundransvärt nog fortfarande är aktiv vid 79 års ålder. Efter att ha lagt ner sitt nyhetsbrev Palme-nytt för några år sedan så dokumenterar han nu sin fortsatta kamp mot myndigheterna i en blogg. För kamp mot myndigheterna är det som kännetecknar Svens skrivande, i tidningen, på bloggen och i sina många böcker.

Texterna utgår oftast från att Anér blir övertygad om hur något förhåller sig och sedan försöker få olika myndighetspersoner eller andra att erkänna att han har rätt. Frågor han behandlat i tidigare böcker är var Hans Holmér sov natten när Palme blev skjuten (enligt den officiella historieskrivningen var det på ett motell i Borlänge på väg för att åka Vasaloppet, fel enligt Anér i "Affären Borlänge"), var Ebbe Carlsson ("Cover-up: Palmemordet") och Carl Lidbom ("Affären Chamonix") befann sig mordnatten och hur Mattias Palme åkte hem från Frankrike efter dödsbudet ("Affären Chamonix"). Den senaste "Affären Anti Avsan" för tydligen fram tesen att dåvarande piketpolisen, nuvarande rådmannen och moderate riksdagsledamoten Anti Avsan är den så kallade "Dekorima-mannen", som sågs vid mordplatsen minuterna innan mordet.

Anér är gammal journalist, bland annat på Dagens Nyheter, och använder många yrkesknep i sina kontakter med myndigheter. För en utomstående är det intressant att se hur effektivt man kan utnyttja den svenska offentlighetsprincipen. Med sin fallenhet för det som många skulle beteckna som väderkvarnsstrid är det inte förvånande att Anér engagerat sig i många andra stora samtida frågor. Han har skrivit mycket negativt om kärnkraft, intresserat sig för mordet på Anna Lindh och undersökt frågor kring Estoniakatastrofen.

Den andra boken är "Det svenska trädet skall fällas" av Anders Leopold. Leopold driver den registrerad nättidning Leopold report som mest handlar om Palmemordet. Han var medförfattare till Palmeutredaren Börje Wingrens bok "Han sköt Olof Palme" där Victor Gunnarsson, den så kallade "33-åringen", förs fram som den troligaste mördaren. Hos Leopold är dock Gunnarsson bara en del i en internationell konspiration bakom mordet, möjligen med inblandning från CIA, Pinochets Chile och Scientologikyrkan. Gissningsvis är det detta hans bok handlar om.

För en gammal genomgång om olika teorier om Palmemordet. se här.

James Shelby Downard

Jag har köpt "James Shelby Downard's Mystical War" av Adam Gorightly vilken, som titeln avslöjar, handlar om James Shelby Downard. Downard är, i mitt tycke, den främste skribenten i konspirationsteorigenren. Han har, i sina bästa stunder, lyft tråkigt resonerande till en forsande, hyperlärd medvetandeström fylld till brädden med faktoider från antika myter, astronomi, ockultism och alkemi.

Downard tecknar en bild av en värld fylld av dunkla krafter (främst frimurare) där ingenting sker av en slump. Namn på personer och platser har en stor betydelse. Sammanträffanden är viktiga och avslöjar något om "deras" inblandning och motiv. Av detta synsätt har Downards "lärjunge" Michael A. Hoffman II skapat teorin om
"the revelation of method". Genom att den dolda makten visar sin hand genom dessa sammanträffanden och användandet av astrologiska och satanistiska symboler så trubbar den av allmänheten och gör den immun mot avslöjanden; om alla varje kväll på MTV kan se att en satanistisk elit styr (nöjes)världen, så blir ingen speciellt upprörd av att läsa om det i en bok.

Downard gav själv aldrig ut någon bok. Man kan hitta flera av hans texter i de samlingar som Feral House med redaktörerna Adam Parfrey eller Jim Keith gett ut: i första och andra utgåvan av "Apocalypse Culture" finns texterna "King-Kill/33: Masonic Symbolism in the Assassination of John F, Kennedy" respektive "The CallTo Chaos: From Adam to Atom by Way of the Jornada del Muerto". En längre version av "King-Kill/33" finns i "Secret and Suppressed" under titeln "Sorcery, Sex, Assassination and the Science of Symbolism". I "Apocalypse Culture II" finns texten "America, The Possesed Corpse" och i "Cult Rapture" finns en intervju medDownard.

Senare har Feral House också gett ut första delen av Downards självbiografi "The Carnivals of Life and Death" som är förvånansvärt tråkig. Downard skriver om sin barndom där han flyttar runt mycket och träffar på ondsinta frimurare och Ku Klux Klan. Michael A. Hoffman II har gett ut några häften med texter av Downard, bland annat en ännu längre version av "King-Kill/33" och en oavkortad, oediterad version av
"The Carnivals of Life and Death".

Ett exempel på Downards stil ur "Sorcery, Sex, Assassination and the Science of Symbolism" om Jack Ruby (som sköt Lee Harvey Oswald):

On December 20, 1947, Jacon Rubinstein changed his name to Jack L. Ruby by decree of the 68th Judicial Court of Dallas, Texas.

The etymology of the term "Ruby" runs: (French) rubis; (Spanish) rubi; (Latin) rubinus, carbuncle.

In old law books it was once the practice to print some of the titles of the statues in red and these were termed rubrics or a ruby and hence any fixed, formulated or authoritative injunction of duty was apt to be designated as being a rubric or ruby.

As a rubinus or carbuncle, Ruby pertains to the "Breastplate of Judgement" used by the Chosen Mispet (High Priests) of Jewish sorcery, enabling them to receive "divine" answers regarding the welfare of Judaism; some interpretations claim that the "Breastplate of Judgement" manifested the immediate presence of Jehova and was also worn by Masons in Royal Arch chapters.

This "breastplate contained twelve stones", each symbolizing one of the twelve tribes of Israel. The carbuncle or ruby was connected to the tribe of Judah (Nopech).

The term "Jack Ruby" was once used by pawn brokers to indicate a fake ruby. In iconography, a ruby or carbuncle symbolizes blood, suffering and death.

Mer om Michael A. Hoffman II kommer i en senare post.

Nynazister med mera, med mera

Just nu läser jag "Black Sun: Aryan cults, esoteric nazism and the politics of identity" av Nicholas Goodrick-Clarke. Det är en intressant bok om nazismens historia efter andra världskriget. Spännvidden hos de tankar och personer som förekommer i boken är förvånansvärt stor med tanke på att de alla i princip är nynazister. Här finns allt från våldsdyrkande engelska fotbollshuliganer som luktar öl och hatar svartingar, via sydstatsamerikaner som är så fanatiskt anti-kommunistiska att de menar att USA slogs på felsida i andra världskriget, till centraleuropeiska intellektuella som drömmer om en aristokratisk rasistisk ny värld inspirerad av hinduismens kastsystem.

Jag blir påmind om vilken vattendelare synen på islam är inom högerextremismen. Traditionella antisemiter har ofta haft en "soft spot" för islam, både på 30-talet och sen dess. Till viss del enligt ett "fienders fiende" resonemang men också med en sympati för betonandet av individens underkastelse (under kollektivet) och ett motstånd mot modernismen. För dagens populistiska främlingsfientliga grupper är däremot naturligtvis islam huvudfienden. Då fungerar "fienders fiende" åt andra hållet. Sverigedemokraterna till exempel har ju gjort helt om och är ett öppet sionistiskt parti (vilket är ett mycket gott skäl att inte kalla dem för nazister).

Ett fascinerande kapitel i "Black Sun" handlar om nazi-UFO litteraturen. En hel genre med böcker som resonerar om Tredje Rikets hemliga vapenforskning och expeditioner till polerna och Himalaya. Därifrån till nazistiska flygande tefat, hemliga baser på Nord- och Sydpolen och kontakter med upphöjda lärare i Shangri-la. Lägg till Tempelriddare, gnostiker, den heliga Graalen, traditioner från Babylon och utomjordingar från Aldebaran. Här får jag för första gången reda på att det fanns människor som kring 2005 väntade på att en flotta med 280 stridsskepp från Aldebaran skulle anlända för att hjälpa Nazityskland mot de allierade, efter att ett Vril-Odin skepp avsänt 1945 genom den transdimensionella kanalen kallat på hjälp.

"Black Sun" är en kronologisk uppföljning till Goodrick-Clarkes "The Occult Roots of Nazism". Om denna har jag tidigare skrivit: En seriös och akademisk bok om de små mystiska grupper i Tyskland i slutet av 1800- och början av 1900-talet som föregick nazismen. Goodrick-Clarke har lagt ner ett stort forskningsarbete innan han skrev boken. Den har 37 sidor noter och referenser och en bibliografi som upptar 22 sidor. Boken blir dock aldrig tråkig, därtill är de personer och grupper den behandlar alltför konstiga. Två huvudfigurer är Guido von List, med sina storslagna tankar om hur de gamla arierna levde, och Jörg Lanz von Liebenfels, skapare av teozoologin, en kristen rasistisk lära som såg bibeln som en kodad historia om hur mänskligheten fallit genom att man börjat parat sig med pygmeiska halvdjur.

Förutom Karl Maria Wilgut, som fungerade som Heinrich Himmlers personlige magiske rådgivare, menar dock Goodrick-Clarke att de olika mystiska rasisterna och ariosoferna hade ett ganska litet direkt inflytande på nazismen och Hitler personligen. Att liknande idéer dyker upp i båda grupperna ska nog snarast tolkas som att de båda är yttringar av samma underliggande strömningar, en stark revanschism efter första världskriget och en konservativ motreaktion mot den moderna världen. I boken finns ett kapitel som ägnas speciellt att bemöta en del av de mer sensationella och spekulativa skildringar som finns i böcker som till exempel Trevor Ravenscrofts "Spear of Destiny" och Louis Pawels och Jaqcues Bergiers "Morning of the Magicians".

Om man vill läsa om samma ämnen som ovan (utom kanske de mest extrema) men av en svensk författare kan man läsa Göran Dahls "Radikalare än Hitler?". Dahl är professor i sociologi och har forskat om "radikalkonservatism" och "neue Rechte" och hans bok behandlar i princip de som kallades "centraleuropeiska intellektuella" i det första stycket. Hur det kan komma sig att en konservativa tänkare kan kopplas ihop med en så radikal rörelse som nazismen får jag skriba mer om i ett annat inlägg.

Kalla den "clown-lag"

I media rapporteras om den så kallade burka-lag (eller slöjförbud) som eventuellt ska införas i Belgien (och Frankrike). Se till exempel här eller här. Men det är inte en burka-lag utan en lag mot att vara klädd på ett sådant sätt att man inte kan identifieras. Alltså är lagen lika tillämplig på clowner som på personer med burka och skulle kunna kallas clown-lag istället. Att kalla den burka-lag visar alldeles säkert på intentionerna hos de personer som stödjer lagen, men det döljer samtidigt en del av problemet med lagen.

En riktig burka-lag skulle säga att muslimska kvinnor inte får ha på sig kläder som täcker ansiktet. En sådan lag skulle uppenbart vara diskriminerande eftersom det är en särlagstiftning som bara skulle gälla ett kön och en viss religiös grupp. Jag tror inte att något EU-land skulle kunna införa sådan lagstiftning. När man ska utforma lagstiftningen på ett icke-diskriminerande sätt lyckas man alltså också förbjuda clowner med ansiktsmålning. Att kalla den clown-lag visar på det löjliga i lagstiftningen.

Det kan vara värt att påminna om den debatt om maskeringsförbud vid demonstrationer som fördes i Sverige efter Göteborgs-kravallerna. Många personer var oroade över en sådan lagstiftning och vilka konsekvenser det skulle medföra. I Belgien får man nu alltså maskeringsförbud på köpet som ett specialfall av clown-lagen.

Natursmisk och grafologi

I slutet av 1980-talet var Hans Scheike ett vida känt namn i Sverige efter att han och de kvinnor han levde med ordnade ett sommarläger för flickor där smisk med björkris var en centralaktivitet. Efter att några av flickorna rymt blev det hela uppdagat och Scheike och kvinnorna dömdes till fängelse. Scheike ska ha skrivit några böcker om nyttan av "natursmisk" som till exempel "Lilla Bakboken- Om stjärtar och deras flickor" men de är inte officiellt utgivna och nog mycket svåra att få tag på. Jag har dock en annan bok av Scheike, nämligen "Grafologisk handbok för sökare: vem är du - vem blir du?". Scheike har nämligen en bakgrund som en av Sveriges mest välkända grafologer (handstilstydare). Mycket användbar om man skulle få något handskrivet brev någon dag.

En av Scheikes kvinnor, Brita Sylvan, har skrivit två böcker som jag har. Den första är "Jordbävningen : en häxprocess i modern tid" som ger hennes bild av det som inträffat och den förföljelse hon menar att gruppen utsatts för. Den andra är "Mi-rakel i Creos hus" en fantasy-bok om en fantastisk annan värld där allting blivit bra av att kvinnor regelbundet smiskas av sina män. Baksidestexten kan ge en försmak:

Vi får följa med in i en kommande tid av en annan närhet mellan människorna. En tid då dynamiska och frigörande krafter är självklara i mänskliga möten. En tid då unga möter äldre i värme och ömsesidighet, befriande demoni och skapande lust. En tid då 'Det kärleksfulla riset' är en livsgivande, förändrande krydda i vardag och ritual.

Då får hon väl gifta sig varje år

Handelns utredningsinstitut har kommit fram till att kronprinsessan Victorias bröllop kommer att dra in mer pengar än väntat till handeln i Stockholm. En utredare uttalar sig om att bröllopet säkert kommer att dra in mer pengar än vad det kommer att kosta. Men då borde väl Victoria gifta sig varje år?
Som statsanställd är det väl utmärkt om hon kan få en arbetsuppgift som är så ekonomiskt lönsam. Personligen skulle jag gärna se ett system där gemålsrollen kan roteras bland folket, eller kanske tilldelas utländska personer som gjort sig förtjänta. Om möjligheten till kungliga statsbesök är viktig för svensk exportindustri så borde väl chansen att få gifta sig med den svenska kronprinsessan vid en lyckad JAS-affär smälla ännu högre?

När vi ändå är inne på ämnet monarki: bevara succesionsordningen vid införandet av republik. Jag hoppas att vi en dag kommer att få republik i Sverige. Däremot vill jag inte då ha en direktvald president som statschef. Jag tycker att vi istället ska behålla succesionsordningen men utan ärvda ämbeten i toppen. Om kungen och kronprinsessan är indisponibla så blir idag talmannen statschef. Det är inget konstigt val: talmannen är ordförande för Sveriges högsta beslutande organ (riksdagen). Det är det naturliga valet av statschef i republiken Sverige.

passphrase, inte lösenord

På många engelskspråkiga sidor på nätet ser man ofta idag ordet "passphrase" istället för "password". Jag har tänkt att det är ett utslag av amerikansk "political correctness" där man lägger stor vikt vid vilka ord man använder för att beskriva en företeelse. Men det verkar som om det skulle vara bra att prata om lösenmening och inte lösenord på svenska.
Företaget jag arbetar för just nu har skärpt sin IT-säkerhetspolicy (på grund av en olycklig incident där denna jättelika amerikanska militärindustriella koncern råkat smuggla militärt material till Kina). Som en del av detta krävdes att alla bytte lösenord till nya med minst 12 tecken (varav minst en siffra och versal). Detta gav upphov till stort huvudbry hos de personer som sitter bredvid mig i det öppna kontorslandskapet. Anledningen: det var så svårt att komma på ord som har minst 12 bokstäver. Ett lösenord är i första hand ett ord.

Plejadier, Jesus och rökningens faror

Sune Hjorth är en av de mest kända alternativa tänkarna i Sverige. Han har uppmärksammats för sina bestämda åsikter om rökning (mycket dåligt), städers storlek (inte större än Sundsvall) och främst utomjordingar och deras närvaro på jorden. Även hans förflutna som organiserad nazist har uppmärksammats. Han har skrivit tre böcker om utomjordingar och också översatt och givit ut "Mästarens lära och liv" som är Judas Iskariots sanna berättelse om Jesus liv. Hjorth tror på reinkarnation och tror själv att han var poeten Shelley i ett tidigare liv.

Hjorths första bok "Fantastiska resor med UFO" är skriven tillsammans med Ante Jonsson om dennes upplevelser med rymdmänniskorna. Jonsson förs ombord på rymdfarkoster av utomjordingar flera gånger och får senare följa med dessa till deras hemplanet. Där tas han om hand av en kvinna som har ägnat 30 år åt att studera honom, som sitt "fria val" i skolan (utomjordingarna lever mer än 300 år). Hon har också saker han tappat bort i sitt liv, en gammal fotboll han använt och en cykel han trodde blivit stulen. Jonsson får flera tillfällen att bada naken med henne. Utomjordingarna undervisar Jonsson om många saker: om faran för kärnvapenkrig, om miljöförstöring, om samhällsuppbyggnad och ekonomi.

I de två senare böckerna "Den dolda sanningen om UFO!" och "Rymdmänniskor på jorden!" förlita sig Hjorth mer på utländska källor. Framförallt på den schweiziske kontaktpersonen "Billy" Meier. Meier har valts att sprida sanningen om det pågående kriget mellan utomjordingar på jorden. På ena sidan de goda plejadierna (från stjärnbilden Plejaderna) och på andra sidan de onda utomjordingarna med deras hantlangare, den judiska "sionistiska frimurarmaffian". Den onda sidans främsta vapen är de "falska kultreligiösa troslärorna", främst kristendomen. Kristendomen som vi känner den är nämligen en förfalskning av Jesus (som egentligen hette Immanuel) egentliga lära. Till exempel Jehova i Bibeln är inte gud utan en tidigare ledare för de onda utomjordingarna på jorden. Den rollen togs senare över av Kamagol II som var ledare fram till den 27/12 1976. För att övertyga Meier om att det är sant får han resa tillbaks i tiden och träffa Immanuel. Meier har också kommit över ett dokument ("Talmud Jmmanuel") om Immanuels sanna lära som alltså översatts och gets ut av Hjorth.

Udda Boktips igen

Jag hade tänkt att ta upp projektet Udda Boktips igen i denna blogg. Alltså kommer jag då och då att publicera inlägg om olika intressanta böcker jag samlat på mig. Tidigare inkarnationer av projektet finns på Udda boktips och Det Udda Sverige.

Tips söder om söder

Eftersom jag snart ska flytta tänkte jag ge några tips på ställen jag hittat söder om söder:

Café Bakstugan i Västertorp. Möjligen Stockholms bästa café. Testa räkmackan. Bredvid den stora parkleken Lugnet.

Klubbensborg med Café Uddvillan. Trevligt café med badplats och vandrarhem.

Mälarhöjdsbadet. Bra badplats i Bredäng. Med naturlig "våg-maskin" i form av passerande båtar.

Erssons i Fruängen. Bra mat med inriktning på havslevande saker.

Konditori Lyran. Ursprunget till uttrycket "att vara på lyran"(?).

Prästers lust inte det största problemet

Skandalerna med övergrepp mot barn av präster inom den katolska kyrkan fortsätter att komma fram i jämn takt. Jag tycker dock att många debattörer (till exempel här, här och här) missar den viktigaste faktorn i affärerna. Katolska kyrkans inställning till homosexualitet är värd att diskutera liksom celibatet och den effekt det har på prästerna. Men det mest upprörande tycker jag är att kyrkan i många fall låtit bli att anmäla misstankar mot präster och också uppmanat föräldrar att inte göra det.

En handbollsföreningen kan råka ut för att en av deras anställda begår övergrepp mot några barn i klubben. Om styrelsen skulle få reda på det skulle de naturligtvis föra misstankarna vidare till polisen (om det inte redan var gjort) och sedan ta ställning till personens framtid i föreningen. Men den katolska kyrkan har sett sig själv som utanför, och ovanför, samhället. Prästernas beteende har setts som en moralfråga där kyrkan kan vara sin egen auktoritet och man inte behöver blanda in någon utomstående. Denna syn har säkert också delat av många föräldrar som kanske till och med litat mer på kyrkan än på polisen i en sådan här fråga. Därför har kyrkan kunnat omplacera präster utan att de brott de begått utretts eller lett till konsekvenser. Detta är precis ett sådant "sekt"-agerande som små nya religiösa grupper ofta misstänks för. Tydligen finns det fog att vara misstänksam mot stora och gamla "sekter" också.