Den större bilden om Mr Cool

De sista dagarna har en ny debatt brutit ut om artisten Mr Cool (Anton Magnusson) och dennes provocerande låt "Knulla Barn". Många diskuterar detta som en fråga om yttrandefrihet och var humorns gränser går men vissa ser djupare och finner den större bilden. Det är dem detta inlägg handlar om.

Hur trovärdigt kan ett försvar från Simon Gärdenfors vara när han lägger ut bilder på pizza på Instagram?

 Men Simon kanske själv är ett MK Ultra-offer, det skulle förklara en del?

Eller är han och Mr Cool helt enkelt judar?

Är detta en del i en normaliseringskampanj för pedofili precis som Disney?

Även Simpsons har innehållit referenser till pizza.

Fast det kan vara svenska psyops som försöker splittra folket.

Och naturligtvis är GB med på ett hörn.

Ett inslag i Kulturnytt

Jag tänkte försöka göra ett kort satiriskt inlägg om hur det kan låta i Kulturnytt på P1. Det ska handla om något aktuellt, till exempel Vårsalongen på Liljevalchs.

Får se nu, hur ska jag börja en kort rapport från Vårsalongen där jag berättar om två konstverk som medverkar? Det första måste ju naturligtvis handla om rasism och Sverigedemokraterna. Eller, SD kanske är lite övertydligt? Ett konstverk om flyktingar och asylmottagning. Det är ju många asylsökande i landet nu men man vill ju gärna inte bli påkommen med ord som invasion eller våg. Något som gör flyktingar till människor, till individer. En serie porträtt av asylsökande som kommit till landet det senaste året, precis, ett sådant konstverk tar jag. Och kombinerat med något symboliskt, det är ju, trots allt, konst vi pratar om. Nycklar! En serie porträtt av flyktingar tillsammans med nycklar som symboliserar deras vilja att låsa upp dörren till Sverige? Perfekt! Det tar jag.

Det andra konstverket måste ju vara gjort av en kvinna och handla om något kvinnligt. Få se nu, vad är kvinnligt? Städa, diska, sticka, föda barn? Den kvinnliga kroppen, bröst, slida, livmoder,… . Att föda barn. Det behövs lite mer kamp, lite mer svärta. Att inte kunna föda barn? Ja, det här börjar lika något. Kvinnor som inte kan få barn för att de blivit för gamla, perfekt. Talar direkt till publikens egna erfarenheter. Ett konstverk med stickade livmödrar som symboliserar klimakteriet, där har vi det, inslaget är färdigt.

Att Kulturnytt sedan skulle låta Karsten Thurfjell läsa in min text och sända den som en del av Kulturnytt (börjar efter 3.10) var en oväntad bonus.

Människor som har haft fel

Det är inte lätt att vara rolig i dagens Sverige. Frågan blev brännhet i samband med Galagos mordhot mot Per Gudmundson (se här) men frågan om traditionell humor kontra "readymades" har också diskuterats hos Magdalena Nordin, Pontus Lundkvist och Johannes Nilsson. Möjligen har Kalle Lind hittat den perfekta lösningen på denna fråga. Humorn i hans "Människor som har haft fel" (Adlibris, Bokus)  består av "readymades", saker som folk människor sagt och gjort på riktigt som bevisligen varit fel. Men Linds egen roll reduceras inte bara till en ihopsamlare utan böckerna är omisskännligt hans verk; hans research, hans presentation, hans torra humor. Det humoristiska hantverket är intakt och av hög klass. Framförallt är det den noggranna presentationen av bakgrunden som imponerar, man skulle nog till och med kunna säga att boken är lärorik. Dock vill jag understryka att den är rolig, jag skrattade högt flera gånger under läsningen, även om jag inte lyckades förklara för min nioåriga dotter vad det var som var roligt. Några exempel på den typ av texter man kan vänta sig i boken återfinnas på Linds blogg: Palmemordet, Goebbels, Alice Bah, Hasse Alfredson och Ian Wachtmeister.