måndag 26 mars 2012

Ranelid: idiot eller hora?

Jag vill börja med två klarlägganden. För det första så vet jag nästan ingenting alls om Björn Ranelid. Jag har inte läst någon bok av honom, inte sett honom dansa eller hört honom sjunga. Därför kommer detta inlägg inte att beröra kvalitén i det Ranelid gör, utan bara hur det han gör speglas i media. För det andra är titeln på inlägget missvisande. Jag kommer inte att behandla frågan om huruvida Ranelid är en idiot eller hora (svaret är enligt mig uppenbart, se nedan) utan istället betrakta Ranelid i relation till "idiot eller hora"-frågeställningen.

Jag har tillhört de personer som uppfattat Ranelid på ett mycket negativt sätt. Även om jag inte kunnat undgå att roas av det uppblåst pompösa i hans person så har jag i första hand irriterats av honom. På senare tid har jag (under inflytande av inlägg som detta) kommit att ompröva denna negativa inställning. Det är detta denna lilla text handlar om. För att motivera denna omsvägning kommer jag att använda "idiot eller hora"-problemet. Detta kan uttryckas så här:
tänk dig en person som är mycket framgångsrik inom sitt (kreativa) område (litteratur, musik, film eller dylikt) men är det via material som är av mycket dålig kvalité. I vilket fall känner du störst respekt/minst förakt för personen: om denne vet att det hen producerar är undermåligt men gör det ändå för att vara framgångsrik (alltså hora) eller om personen verkligen tror på det den gör (det vill säga idiot)?
Under lång tid har jag utan tvekan svarat "hora" på frågan. Det vill säga, jag hade lättare att acceptera att någon prutar på sin egna kvalitetskrav än att personen inte har några egna kvalitetskrav. Om man vill analysera denna inställning närmare ser jag två bidragande faktorer: dels en respekt för "smartness", folk som har koll. En sådan "koll" kan ju ofta inbegripa ingående kunskap om den mycket populära kulturen, även om man naturligtvis inte själv uppskattar den. Den andra är enkel identifikation. Om man anser att all populär kultur med nödvändighet är dålig kultur är den horande skaparen närmare än den idiotiske.

Utifrån denna frågeställning är det lätt att förklara min tidigare inställning till Ranelid. Han är (som jag uppfattat det) en klockren idiot. Han är övertygad om den goda kvalitén på allt han företar sig och helt säker på att han förtjänar alla framgångar han haft. Om det riktas kritik mot honom eller hans produktion är han inte bara avvisande till den, utan verkar helt oförstående. Om någon menar att jag har missuppfattat Ranelid och att han i själva verket skrattar bakom ryggen på de idioter han lyckats lura på sina böcker är jag intresserad av argument för den åsikten.

För att förklara den omsvängning jag upplevt vill jag föra in ett annat motsatspar i diskussionen: troll eller galning. Troll använder jag här i den klassiska internet-meningen: en person som för fram extrema åsikter enbart i syfte att provocera andra till en stark (känslomässig) reaktion. En galning blir då en person som för fram samma åsikter men för att denne verkligen tror på dem. Ett troll är inte alls samma sak som en hora i ovanstående mening. Trollet vill inte bli uppskattat eller omtyckt, utan istället hatat, och ett troll tjänar ingenting på sin verksamhet, utan gör det istället för "lulz", för att det är roligt.

Om jag skulle få välja mellan troll eller galningar så skulle mitt val bli galningen. Jag kan roas av troll (om de är roliga) och ibland känna beundran för den energi som lagts ner på projektet. Men i slutändan fattas ändå något: trollet är inte äkta. De låtsas bara vilket gör att deras åsikter i princip är godtyckliga och meningslösa. Och det är här som släktskapet mellan galningen och idioten ovan visar sig: äktheten. Om jag tycker bättre om galningen för att denne gör det som den tror är det rätta så borde jag väl också omfamna idioten för att denne tror på det den gör.

Både horan och trollet arbetar inom ramar och mot förväntningar som sätts av andra. Att vilja väcka kärlek eller avsky medför ett beroende av vad alla andra tycker, ett ängsligt fladdrande i opinionens vind. Att låtsas vara någon man inte är sätter mycket tydlig ramar för det man gör, dina egna och andras förväntningar på hur du ska bete dig blir en bur. Idioten och galningen kan i kraft av sin äkthet istället spränga ramar och överraska. Därför ska jag numer anstränga mig för att bli uppmuntrad av Björn Ranelids utspel, istället för irriterad.

lördag 3 mars 2012

En ny bild av Syrien

Detta inlägg är en längre version av ett inlägg jag gjorde i en diskussion på Copyriot. Det inlägget, i sin tur, var delvis i respons till Mohammed Omars många inlägg om Syrien.

Precis som många andra blev jag glad över utvecklingen under "den arabiska våren". Folk som gick ut på gatorna och modigt kämpade för frihet och demokrati mot en blodig regim. Jag satt på pendeltåget och hörde direktrapporterna på radion från Tahrir-torget när Mubarak avgick och kände mig varm i hjärtat. Jag delade inte heller den oro vissa kände för att nu skulle islamister få större inflytande i Tunisien och Egypten. "Så är det i en demokrati", resonerade jag. "Om alla får uttrycka sina åsikter kommer även de med otrevliga sådana att göra det".

När turen i massmedia kom till Libyen började jag emellertid bli mer tveksam. Mediebilden av ett folks resning mot en diktator verkade passa ganska illa ihop med det som faktiskt rapporterades. Istället framstod Libyen snarare som ett inbördeskrig mellan två sidor där det inte fanns någon anledning att tro att den ena var bättre än den andra. Västvärldens ingripande var ju inte heller i första hand ett ingripande för att "skydda civila" utan istället ett deltagande på ena sidan i denna strid. Hur många civila skyddades av NATO-flyg från angrepp av rebellerna? Hur många civila skyddar världssamfundet idag från övergrepp i det nya Libyen?

Att gripa in i en konflikt för att hjälpa till och störta en blodig diktator har mitt stöd. Att ställa sig på ena sidan i en konflikt utan någon närmare granskning av drivkraft eller vilja hos båda sidorna är jag tveksam till. Om upprorsmakare kämpar för mindre frihet och öppenhet så är det direkt olämpligt att stödja dem.

När nu Syrien är i fokus så har min tveksamhet övergått i motvilja mot att prata om "den arabiska våren". Hos mainstream-media syns nu också en tveksamhet inför denna förklaringsmodell, i alla fall om man tittar nedanför de braskande rubrikerna. Att al-Assad faktiskt har stöd hos delar av befolkningen, i alla fall såtillvida att de tror att han är bättre än alternativen, har rapporterats både i SVT och på P1. Att delar av oppositionen står för mindre öppenhet i form av till exempel större förtryck av religiösa minoriteter som alawiter och kristna har också gjorts tydligt. Det är väl kanske ingen slump att både Libyen och Syrien hade/har regimer som med sitt (kvasi-,psuedo-, proto-?)socialistiska förflutna haft ovanligt stora friheter för kvinnor och religiösa minoriteter för att vara muslimska stater.

Svenska Dagbladets utrikeskorrespondent Bitte Hammargren går i ett inlägg nästan så långt som att beskriva situationen i Syrien som ett krig "by proxy" mellan Iran och Saudiarabien. Då har vi kommit väldigt långt ifrån en enkel berättelse om ett nobelt och modigt folk som gör uppror mot en hatad och blodig tyrann, och frågan om var man ska lägga sina sympatier är inte alls så enkel längre. Naturligtvis blir jag illa berörd av en regim som använder militär för att döda och förfölja sina meningsmotståndare och naturligtvis skulle jag önska att den i Syrien lät bli. Men där av följer inte att lösningen på Syriens problem är att al-Assad försvinner. Det skulle kunna bli så att det bara skulle vara början på problemen för det stackars syriska folket.

Kanske är det så att man måste välja mellan Iran och Saudiarabien för att förstå Mellanöstern. Detta verkar i alla fall vara en vanlig åsikt hos många personer på båda sidor. Om så är fallet kan jag inte förstå hur till synes lätt valet är för till exempel amerikanska republikaner eller svenska folkpartister: "Iran är de onda, alltså kan inte Saudiarabien vara så onda". Jag brukar försöka värja mig mot alltför enkla konspirationsteorier men här tvingas jag nog ändå att välja mellan två av dem: Israel eller olja. Alltså, Iran är den största ondskan eftersom deras motstånd mot Israel är mer aktivt eller för att de är mindre eftergivna i sin oljepolitik (eller båda). För mig är valet inte lika lätt.

fredag 2 mars 2012

Mera Palme igen

Dagen till ära var det naturligtvis flera som valde att publicera artiklar om Palmemordet den 28 februari. Inget nytt verkar ha framkommit vad jag har sett men här är länkar till de några av de mest aktiva på "konspirations-scenen": Vaken (med Ivan von Birchan) och White TV (om Leif GW Persson). Sven Anér har också meddelat att han håller på och skriver en ny bok.