Inneslutande sex

Tyvärr ser man fortfarande personer som använder uttrycket "penetrerande sex" för att beskriva sex mellan en snoppbärare och en snippbärare, där snoppen finns inuti snippan.

Detta är inte ett lämpligt uttryckssätt i de fall där snoppbäraren är en man och snippbäraren är en kvinna eftersom det är könsstereotypt. I stället rekommenderas uttrycket "inneslutande sex" där ett aktivt kvinnligt subjekt med sin snippa innesluter ett passivt manligt objekt.

Ny barnbok om snipp och snopp når inte ända fram

Efter fiaskot med sången "Snoppen & snippan" på Barnkanalen recenserar Suzann Larsdotter en ny svensk barnbok om könsorgan. Den är bättre men når fortfarande inte ända fram.

Som alla säkert kommer ihåg så inriktade sig kritiken mot "Snoppen & snippan" på att den var könsstereotyp, transfobisk, fallocentrisk och heteronormativ. Den nya boken "Snipp och Snopp. Lika eller olika?" av Tony Cronstam klarar av att undvika dessa fällor för en modern barnbok men lyckas ändå inte klara sig utan anmärkning.

Könsstereotyper och fallocentrism gör sig inget besvär:

Till skillnad från Barnkanalens snippa och snopp har dessa karaktärer fått varken fått långa ögonfransar eller rosetter vilket är otroligt skönt. Dessutom hänger äntligen snoppen ner och vi får äntligen en charmig snopp som är i sitt mest vanliga läge

Transfobin undviks elegant:

Sista sidorna berättar om att flickor faktiskt kan ha snopp och pojkar kan ha en snippa. Dessutom att man kan känna att man inte är varken pojke eller flicka och att det också självklart är okey.

Men hur är det med heteronormativiteten? Här har Cronstam det jobbigare. Även om det inte rakt ut säga att snippor och snoppar blir kära i varandra så faller författaren för den närbesläktade synden reproduktionsfokus:

Sätter man ihop en vuxen snippa och snopp, så kan det bli en bebis. Det är därför vi föds med snippor och snoppar. 

Trots denna kränkning så rekommenderar ändå Suzann denna barnbok varmt.

Stockholm får feministisk filmfestival

Läser på Feministiskt perspektiv att Stockholm ska få en feministisk filmfestival (3-6 mars på Zita Folkets bio). Satsningen har bland annat fått stöd av Stockholms stad och syftet är att öka jämställdheten i filmutbudet.

Ett stort problemet som lyfts fram av initiativtagaren och festivalchefen Stephanie Thögersen är att det inte bara görs och visas många fler filmer av manliga regissörer utan att dessa filmer också är mycket populärare än filmer av kvinnor:

Efter att ha granskat de mest sedda filmerna de senaste tio åren kan vi konstatera att det är lika vanligt att regissören heter Christopher Nolan som att den är en kvinna.

 Hur man ska råda bot på detta har dock Thögersen förslag på:

Det behövs visas filmer av kvinnliga filmskapare och filmer som skildrar kvinnors erfarenheter.

Ännu mer konkret, för att bidra till fler populära filmer av kvinnor ska Stockholms feministiska filmfestival visa

fransk socialrealism, ett turkiskt Oscarsbidrag, amerikansk independent, israelisk fredsfrisör och [den] omtalade palestinska rally-dokumentären "Speed sisters"

Om detta skulle misslyckas med att få in fler kvinnor på listan över populära regissörer så har dock festivalen ett säkert kort i bakfickan: krav på statliga regleringar

 Utveckla biografstödet så att det främjar distribution och visning av jämställt filmutbud nationellt och lokalt.

Några erfarenheter från Facebook

Jag har gått med i det populära sociala nätverket Facebook. Eftersom jag antar att de flesta läsare är bekanta med fenomenet tänker jag inte ödsla någons tid med att påpeka en mängd uppenbara underligheter (varför heter en av delningsmöjligheterna ”like” och varför skiljer den sig ifrån ”share”, vad är egentligen poängen med ”pages”, varför tillämpas”riktiga namn”-policyn så godtyckligt, varför fungerar "social graph"-sök så dåligt och så vidare). Istället tänkte jag dela med mig av några erfarenheter och infriade fördomar.

Av alla de personer och grupper jag sökt kontakt med på Facebook så är feministerna de mest svårtillgängliga. Jag har överhuvudtaget inte blivit insläppt i någon feminist-grupp eller blivit vän med någon uttalad feminist. Näst mest slutna är antirasisterna. Efter viss tvekan blev jag insläppt i två antirasistiska grupper. Ur båda blev jag utesluten efter att ha postat detta satiriska inlägg. I båda fallen blev inläggen uppskattade av medlemmar i gruppen men jag blev utslängd för saker jag postat i andra grupper eller i mitt eget flöde. Som förväntat tar de religiösa tillfället i akt att missionera även på Facebook. Jag har blivit kontaktad både av kristna och av muslimer som velat diskutera min odödliga själ. Allmänt förefaller muslimska grupper (se mer på Islamister på Facebook) vara öppnare än kristna motsvarigheter, där man verkar ha haft större problem med medlemmar som velat driva gäck med andra medlemmar.

Det finns ingen anledning att skilja på New age och konspirationsgrupper på Facebook. Båda typerna verkar också vara öppna och utåtriktade. Ett problem är möjligen fragmenteringen av grupper, bara för specialområdet TI (”Targeted Individuals”, människor utsatta för elektromagnetiska trakasserier av myndigheterna) verkar det finnas tiotals svenska grupper med ungefär samma medlemmar. Samma sak gäller för "chemtrails" och så vidare. Öppnast av alla är de främlingsfientliga/populistiska grupperna. Här verkar alla bli insläppta (även de med en IS-flagga i sin profil) och vad som helst verkar få passera. Jag postade det ovan nämnda satiriska inlägget om att peka mot himlen i två grupper av denna typ men till skillnad från de antirasistiska grupperna passerade de utan bråk.

Allt ovan är väl helt i linje med mina fördomar. Mer oväntat är att de dummaste människor jag hittat på Facebook finns i pro-israeliska grupper. Den diskussion som uppstod efter att jag frågade om reaktioner på M-riksdagsmannen Finn Bengtssons motion om att förbjuda omskärelse av pojkar fick mig tidvis att skaka på huvudet i misstro. Några exempel: påpekandet att det knappast är relevant att jämföra omskärelse med dop eftersom det ena innebär att stänka vatten på barnet och det andra att skära i barnet bemöts med ett snärtigt "Du är elak".  

Frågan om de argument om självbestämmande som används för att försvara omskärelse av pojkar inte också kan användas för att försvara omskärelse av flickor bemöts med ingenting?

Det märkvärdigaste i diskussionen är nog att debattör Blå (som alltså inte är jag och som tråkigt nog blev röd i bilden nedan) till slut faller till föga och ber om ursäkt för sina försök att använda logik i debatten.

Det är kanske inte helt förvånande att mitt satiriska inlägg i denna gruppen bemöts helt oironiskt med ett ifrågasättande av om islamister verkligen gör korstecken.

Några andra saker jag lärt mig på Facebook: att bli utkastad eller blockad av en grupp verkar vara väldigt effektivt och frustrerande. Alla spår av min aktivitet i de antirasistiska grupperna är spårlöst försvunna så jag har fått en ny förståelse för människor som ”print screen”:ar allt de gör på nätet. Om det finns några andra knep för att besegra en blockering så mottas de tacksamt.

Fenomenet ”hemliga grupper” var i princip nytt för mig (hade bara stött på det i någon artikel om ”dark social”). Ändå är jag redan med i några hemliga grupper trots att jag inte känner någon av mina FB-vänner utanför siten. Jag har inte heller blivit inbjuden till någon hemlig grupp utan redan varit medlem i en grupp som sedan gjorts hemlig. Exakt varför man som grupp-ägare agerar så vet jag inte, kanske för att minska trycket på medlemskap i gruppen när man tycker att den blivit tillräckligt stor? 

Den svenska kritiken mot Snoppen & snippan

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

De är inte Charlie

Attentatet mot den franska tidskriften Charlie Hebdo gav upphov till en förutsägbar respons i olika medier, kanaliserade genom hashtaggen #JeSuisCharlie ("jag är Charlie"). Den exakta betydelsen var, som vanligt, inte exakt definierade. Symboliserade användning att man betraktar mord som ett oacceptabelt inlägg i en civiliserad debatt eller menar man att man tycker att yttrandefriheten bör omfatta den typ av material som Charlie Hebdo publicerar?

Vissa debattörer tvekade dock aldrig på var de stod i frågan; de är inte Charlie. I detta inlägg samlas en del sådana röster. Ytterst få som uttalat sitt stöd för terrordådet (jag har mest hört apokryfiska rykten om sådana) men som i alla fall tycker att det är beklagligt att Charlie Hebdo publicerat, eller fått publicera, sina skämtteckningar. I detta inlägg har jag utelämnat olika muslimska kommentarer på attacken. Dessa kommer i detta inlägg.

Flera kristna debattörer verkar mena att man måste förstå att denna typ av teckningar kränker muslimer och att de borde förbjudas. Nestorn Stanley Sjöberg skriver i ett tidigt inlägg "Dödsskjutningen i Paris med många döda idag" att

Vår sekulariserade kultur måste inse att hånfullhet, hädelse och fortsatt utveckling av komikernas debattförmåga, gör det omöjligt att hantera det mångkulturella samhället. Det är dags att uppträda sakligt, med respekt, ändå med tydlighet i det som måste avslöjas, uppmärksammas, hejdas.

Senare, efter att ha konstaterat att "SVT om 60% svenskar som gillar Muhammed-karikatyrer":

Här i Sverige kan Anders Vilks och alla med samma ”kultur” få polisens beskydd på skattebetalarnas bekostnad. Medan ”konstnären” sitter hemma med en öl, drabbas kristna människor i muslimska länder av hämnden, deras hem ödelagda, deras kvinnor våldtagna, deras liv hotade.

Kristendomen har förlöjligats. Jesus har hånats och framställts som en transvestit i erotisk laddning framför nattvardsbordet. Biskoparna har med ett leende försvarat yttrandefriheten. Vi vanliga kristna har tvingats acceptera förnedringen. Jonas Gardell blev hedersdoktor efter att ha framställt Jesus som en tandlös byfåne och dessutom analfabet. Gud har inte reagerat.

Välkände bloggaren Christer Sjögren fyller på om "Tidningen Charlie Hebdo" att

Jag tycker att bilden på tidningen här ovan är osmaklig. Det är ingen yttrandefrihet att medvetet kränka och förolämpa. Varken någon religion eller någon människa.

Bland feministerna verkar de kristna tankarna ovan finna viss resonans.Profilen Lady Dahmer menar apropå "Att hålla två tankar i huvudet":

Offrena beskrivs helt okritiskt som pennfajtande hjältar som sparkade på makten och dog för yttrandefriheten, och inget ont om de döda men jag vet inte riktigt hur mycket hjälte man är just när man kränker och sparkar på utsatta grupper? (Bildgoogla charlie + hebdo + racism för referens, jag vill inte posta bilderna här) Nu menar nån kanske att de minsann sparkade på alla och ja det stämmer, det gjorde de ju men man måste ha nån slags förståelse för att det inte ursäktar de rasistiska karikatyrer som de med flera av sina teckningar upprätthållit och spridit.

Sen när blev yttrandefrihet ett verktyg för förolämpningar?

och Maja Lundgren menar att "'DN är skit, skyddar inte från kulor'" och:

Je ne suis pas Charlie.

Så kan man säga utan att stödja terrordåd.
Som svar på "Je suis Charlie" har det faktiskt dykt upp ett slags motrörelse: "Je ne suis pas Charlie". Folk som tar avstånd från våld, men för den sakens skull inte vill hylla rasistiska nidbilder.

I nazistiska kretsar är man vana att vara lite motvalls och på Motgift säger Magnus Söderman: "Jag är inte Charlie":

Charlie Hebdo har rötterna i 1968-vänstern och deras satir slår mot politik, religion, tradition och nationalism. Man har tidigare uttalat sig skarpt mot exempelvis Front National. Jag tycker inte deras satir är rolig, jag tycker inte den är smakfull.

Nordiska Fronten är ovanligt demokratiska och frågar sina läsare "Är du Charlie?" och

8 av 10 läsare på Nordfront är inte Charlie visar vår undersökning. De flesta anser att allt prat om yttrandefrihet är hyckleri och har röstat på svarsalternativet ”Nej, men jag skulle skriva under kampanjen ‘Jag är Dan Park’”.

Det är lätt att tänka sig att anti-jihadisterna, eller vad de nu kallar sig, i princip är nöjda med attacken. Den ligger ju helt i linje med de varningar de fört fram under så lång tid. Men inte heller här är alla nöjda. Bloggen Jihad i Malmö utropar Nej, jag är INTE Charlie! och skriver:

Nej, jag är inte kommunist, antisemit eller homofob, som de helgonförklarade mördade tecknarna.

Konspirationstänkarna är naturligtvis snabba på bollen. På Blueshift reder man ut "Spektaklet i Paris – här är de som tjänar på det":

Vi vet inte vilka de påstådda gärningsmännen är,deras motiv eller vad som faktiskt skett.

Vi vet dock vilka som tjänar på händelsen – såsom den just nu spelas upp i media:

    Det brittiska kungahuset
    De som vill förvandla EU till en polisstat
    Händelsen kan också att komma att användas för USA att motivera krig mot Saudiarabien 

En annan, lite oväntad, åsikt i den svenska debatten lyfts fram av Johan Björnsson "De 12 dödade journalisterna i Frankrike borde sätta fokus på frågan om rätten att bära vapen".

Något förvånande verkar det mest uttalade stöden för attacken i Paris komma från stjärnorna. Den astrologiska bloggaren Siwert har kommenterat attacken mot Charlie Hebdo i en rad inlägg. I det första slår han fast att "Astrologin bekräftar den rättfärdiga vedergällningen i Paris":

Astrologin säger exakt vad gärningsmännen själva sade: Profetens namn, som släpats i smutsen av de gemena franska ateisterna, har renats. Detta är Vattenelementet när det inte beter sig som den onda västerländska Hydran - rovkapitalisten - utan som ett klart och rent vatten som lyssnar upp mot de gudomliga höjderna.

Det var "Sybariten Frankrikes tid att skörda sitt onda förflutna":

Det här är ett mycket passande land för Guds vedesbägare att tömmas över, när måttet blivit rågat. Och européerna fattar inte att det är de själva som dragit olyckan över sig. Inte genom att bjuda in invandrare utan genom att inte kunna släppa sitt dryga överlägsenhetskomplex!

Och kom ihåg, "Jihad - alltjämt anti-imperialistiskt efter 2000 år":

Västerlänningarna efter Parisattentatet är mer än lovligt naiva. De dyrkar Kriget som Marknadskapitalismen för men förstår inte längre att det finns en annan sida, en God Sida, som dock tvingas använda mörka medel. Västerlandet är de onda, men de låtsas vara Ljusbärarna. De som vuxit upp med tomma klyschor om att västsamhället, det demokratiska trots fel och brister är det bästa som finns att tillgå - dessa människor kommer man inte att kunna lära om. De kommer att dö förbittrade över att se sina drömmars värld gå i kras. Unga människor - varav 25 fucking procent är arbetslösa i det Sverige som Rovkapitalismen slagit sönder - har åtminstone potentialen att greppa den uppenbara sanningen: Islam finns på Jorden för att ifrågasätta Västs rovdrift på världen.

En dag i Oslo

Ett besök i det imponerande Rådhuset i Oslo gav oväntade inblickar i livet i vårt västra grannlands huvudstad.
En typisk dag i Oslo börjar med att man umgås med sina vänner vid fjorden. Nakna, naturligtvis.

Men som så ofta händer, bryts friden av några troll ledda av en militär i gammaldags uniform.

Man flyr men från askan i elden. De jättelika tvestjärtarna anfaller!

Norrmännen är precis som vi!

Som en bonus följande norska illustration av landets historia:

 

Mannen gör sin insats genom att rakryggat gå framåt med blicken mot himlen. Kvinnan hjälper till genom att ta av sig naken och lägga sig på golvet.  

Vem är rädd för fittkonst?

Nyligen invigdes en utställning med fittkonst vid Hornstull i Stockholm. Arrangörer var gruppen  Fittkonst Sthlm som beskriver sig som "ett konstnärssällskap i Stockholm med fittan i fokus". I en intervju innan vernissagen beskriver Josefine Surin gruppen som "en blandad skara av etablerade konstnärer och kreativa människor som jobbar med helt andra saker". Att utställningen skulle väcka viss debatt var inte oväntat, som Surin säger: "så fort något visas som kan tolkas som en fitta upplever vi att det blir tabu, hyssjas ner och blir jobbigt.". Utställningen väckte mycket riktigt också kritik.

Det var dock inte högern som protesterade, det var inga kristna som demonstrerade mot den ökande omoralen eller konservativa som vill hålla fittan borta från det offentliga ljuset. Istället kom kritiken från vänster. Fittkonst Sthlm fick be om ursäkt:

Hej!
Idag har vi uppmärksammats och fått kritik för att ha uttryckt oss transfobiskt. Vi har pratat jättemycket om just detta: Vi ska inte referera till fittan som enbart kvinnans kön eller lägga någon värdering i huruvida de medverkande har fitta eller ej och hur de definierar sitt kön eller sin könsidentitet.
Vi är jätteledsna över att vi missade detta idag, särskilt eftersom vi har transpersoner med i vår grupp. Vi vill att alla ska känna sig välkomna hos oss. Det här var ett misstag som vi jobbat hårt för att inte göra, och vi ska göra vårt absolut bästa för att det inte ska hända igen. Tack till er som har uppmärksammat detta, vi är öppna för kritik och hoppas att ni förstår att vi vill bara bli bättre.

Om man pratar om fittor måste man naturligtvis vara väldigt försiktig så att man inte blandar samman fittbärare och kvinnor. I ljuset av denna kritik  kan man naturligtvis ifrågasätta hela syftet med gruppen Fittkonst Sthlm. Vore det inte bättre att arbeta för att synliggöra en utsatt grupp i samhället som kvinnor istället för att arbeta med att synliggöra fittan?

Gruppen Fittkonst Sthlm är dock inte ovana vid att dra på sig kritik. Medverkande i gruppen är Jenny Wenhammar, känd som Femen-aktivist. Nu är det dock varken hennes bröst eller fittkonst som är problemet utan hennes tatuering i pannan. Fittkonst Sthlm förklarar:

Fittkonst Sthlm är medvetna om att Jenny har fått kritik för placeringen av sin tatuering. Vi tycker att det är jättebra att kulturell appropriering medvetandegörs, och vi vill härmed belysa att vi har haft en intern diskussion om detta. Vi välkomnar alla så länge de delar våra värderingar, och placeringen av Jennys tatuering inte är ett hinder för hennes medverkan i utställningen eller i gruppen. Om någon vill diskutera detta vidare är ni välkomna att göra det med Jenny när hon ger tillfälle.

Efter diskussion beslutades alltså att Wenhammar fick medverka i utställningen trots att det finns människor i andra länder som också har tatueringar i pannan. Vi får hoppas att det i diskussionen inte refererades till huruvida Wenhammar har fitta eller ej.

Jag känner att jag inte kan avsluta detta inlägg utan en brasklapp: det kan vara så att Fittkonst Sthlm är ett troll och att allt detta är ett skämt. I så fall, gratulationer till alla inblandade, ni lurade i alla fall mig.

Feministen och slöjan

Det är för mig obegripligt hur feminister som så förtjänstfullt genomskådat myten om den fria viljan i argument som "det är hennes fria val att sälja sex" eller "det är hennes fria val att förstora sina bröst" kan acceptera den i utsagan "det är hennes fria val att använda slöja". Om det någonsin fanns ett val som påverkades av omgivningens strukturer och förväntningar på män och kvinnor måste det väl vara detta? Bara det faktum att det finns länder där kvinnor, naturligtvis bara kvinnor, är tvingad enligt lag att bära slöja för att skydda samhällets moral borde vara bevis nog. Och även i Sverige finns det människor som menar att slöjan är nödvändig för att bevara kvinnans dygd. Om det överhuvudtaget finns ett patriarkat och en könsmaktsordning hur kan ett plagg som slöjan inte vara en tydlig symbol för denna makt, denna ordning, detta förtryck?

Samma argument för och emot genuspedagogik?

Diskussionen om kön och genus rasar vidare, speciellt kring frågor om barnuppfostran. Några förskolor och föräldrar vill arbeta med så kallad genuspedagogik eller könsneutral uppfostran och får mycket uppmärksamhet. När jag tar del av debatten har jag upptäckt en oväntad likhet i argumentation mellan många anhängare och motståndare till könsneutral uppfostran. Anhängare säger att den könsneutrala uppfostran ger barnen en möjlighet att vara/bli sig själva utan att tvingas in i stereotypa könsmönster. Motståndarna menar att den könsneutrala uppfostran hindrar barnen från att vara/bli sig själva genom att de traditionella könsmönstren förbjudits. Likheten ligger alltså i orden "vara/bli sig själva". Varför vill vi överhuvudtaget att barnen ska vara/bli sig själva?

Argumentet "barnen måste få vara/bli sig själv" är ett så kallat naturalistiskt felslut (eller för att vara mer exakt ett brott mot Humes lag). Eftersom barn är på ett visst sätt är det också eftersträvansvärt att de är på det sättet. Detta argument är inte bara logiskt tveksamt, det grundar sig också på flera problematiska antaganden: att en människa verkligen på på ett visst sätt i sig själv (av naturen eller dylikt), att barn har en naturlig utvecklingsbana som barnet skulle följa av sig självt, och så vidare.

Dessutom går detta resonemang helt på tvärs mot resten av barnens uppfostran. Barnuppfostran handlar om socialisering, att vänja barnen av med att vara naturliga och sig själva. Detta gäller både ytliga saker (ha på sig kläder, äta med bestick,...) men också djupare beteenden och tankemönster. Barn uppfostras att vara solidariska och oegennyttiga, att inte stjäla eller ljuga och så vidare. Denna uppfostran görs inte för att hjälpa barnen att vara sig själva utan för att vi tror att vi får ett bättre samhälle om alla människor vore sådana och därför vill vi att barnen ska få dessa värderingar.

Denna senare typ av argument går också att använda för könsneutral uppfostran: vi tror att samhället skulle vara bättre om vi inte hade de traditionella könsmönstren. Därför vill vi uppfostra våra barn till att inte tänka så. Fördelen med detta argument är att man slipper fastna i en debatt om hur barn naturligt är. Det kan förvisso vara intressant att diskutera den rosa färgens kulturhistoria eller vilka leksaker små schimpanspojkar föredrar men det är knappast den centrala punkten.   

Cool är fin för pojkar

I den (nygamla?) debatt om jämlikhet och feminism vi haft den senaste tiden har ofta frågor kring barnuppfostran lyfts upp. Hen-förskolor, föräldrar som vägrar avslöja sitt barns kön och så vidare. Det konstigaste i debatten tycker jag är de försvarare för "traditionell uppfostran" som tror att en "könsneutral" uppfostran skulle leda till att barnen växte upp utan att vara medvetna om att de finns pojkar och flickor och därför bli förvirrade och ta skada. Även om man naturligtvis fortfarande kan diskutera om könsneutral könsuppfostran är något gott eller inte, så vill jag ta tillfället i akt och lugna alla oroliga: barn som uppfostras könsneutralt kommer fortfarande att vara medvetna om att det finns två kön och att dessa är olika. För detta finns det två starka argument.

För det första: det finns yttersta få (troligen inga) föräldrar som klarar av att uppfostra könsneutralt. Även om man menar att våra nuvarande könsroller är socialt konstruerade eller kulturellt betingade så betyder det inte att de är lätta att ändra, inte ens hos en individ som aktivt försöker. Utan att trassla in sig i teorier om ett överjag eller liknande kan man konstatera att människor inte är kapabla att med intellektets kraft helt enkelt ändra grundläggande tankemönster. Om man skulle konstruera ett slumptest där man i olika situationer mäter om försökspersonen reagerar precis lika oavsett kön hos de inblandade, tror jag inte att någon person skulle klara det.

För det andra: föräldrar står för en mycket liten del av uppfostran av ett barn. Samma sak gäller vuxna överhuvudtaget. Detta är nog dessutom extra sant för barnets syn på pojkar och flickor. Vi har inte lärt vår treåriga dotter att "cool" är ett ord man använder när man vill säga att en pojke är fin (till exempel för att jag inte hade insett det innan hon sa det) och jag tror inte heller att det är personalen på förskolan som gjort det, men hon har i alla fall lärt sig det. Detta kan också motivera att könsneutral uppfostran till stor del kan bestå av att uppmuntra "flickighet" hos pojkar, och tvärtom, för att försöka väga upp det tryck som finns på det "traditionella".

Alltså, under all överskådlig framtid, oroa er inte. De onda feministerna kommer inte att lyckas att utplåna alla spår av manlighet hos era små pojkar.