En ny bild av Syrien

Detta inlägg är en längre version av ett inlägg jag gjorde i en diskussion på Copyriot. Det inlägget, i sin tur, var delvis i respons till Mohammed Omars många inlägg om Syrien.

Precis som många andra blev jag glad över utvecklingen under "den arabiska våren". Folk som gick ut på gatorna och modigt kämpade för frihet och demokrati mot en blodig regim. Jag satt på pendeltåget och hörde direktrapporterna på radion från Tahrir-torget när Mubarak avgick och kände mig varm i hjärtat. Jag delade inte heller den oro vissa kände för att nu skulle islamister få större inflytande i Tunisien och Egypten. "Så är det i en demokrati", resonerade jag. "Om alla får uttrycka sina åsikter kommer även de med otrevliga sådana att göra det".

När turen i massmedia kom till Libyen började jag emellertid bli mer tveksam. Mediebilden av ett folks resning mot en diktator verkade passa ganska illa ihop med det som faktiskt rapporterades. Istället framstod Libyen snarare som ett inbördeskrig mellan två sidor där det inte fanns någon anledning att tro att den ena var bättre än den andra. Västvärldens ingripande var ju inte heller i första hand ett ingripande för att "skydda civila" utan istället ett deltagande på ena sidan i denna strid. Hur många civila skyddades av NATO-flyg från angrepp av rebellerna? Hur många civila skyddar världssamfundet idag från övergrepp i det nya Libyen?

Att gripa in i en konflikt för att hjälpa till och störta en blodig diktator har mitt stöd. Att ställa sig på ena sidan i en konflikt utan någon närmare granskning av drivkraft eller vilja hos båda sidorna är jag tveksam till. Om upprorsmakare kämpar för mindre frihet och öppenhet så är det direkt olämpligt att stödja dem.

När nu Syrien är i fokus så har min tveksamhet övergått i motvilja mot att prata om "den arabiska våren". Hos mainstream-media syns nu också en tveksamhet inför denna förklaringsmodell, i alla fall om man tittar nedanför de braskande rubrikerna. Att al-Assad faktiskt har stöd hos delar av befolkningen, i alla fall såtillvida att de tror att han är bättre än alternativen, har rapporterats både i SVT och på P1. Att delar av oppositionen står för mindre öppenhet i form av till exempel större förtryck av religiösa minoriteter som alawiter och kristna har också gjorts tydligt. Det är väl kanske ingen slump att både Libyen och Syrien hade/har regimer som med sitt (kvasi-,psuedo-, proto-?)socialistiska förflutna haft ovanligt stora friheter för kvinnor och religiösa minoriteter för att vara muslimska stater.

Svenska Dagbladets utrikeskorrespondent Bitte Hammargren går i ett inlägg nästan så långt som att beskriva situationen i Syrien som ett krig "by proxy" mellan Iran och Saudiarabien. Då har vi kommit väldigt långt ifrån en enkel berättelse om ett nobelt och modigt folk som gör uppror mot en hatad och blodig tyrann, och frågan om var man ska lägga sina sympatier är inte alls så enkel längre. Naturligtvis blir jag illa berörd av en regim som använder militär för att döda och förfölja sina meningsmotståndare och naturligtvis skulle jag önska att den i Syrien lät bli. Men där av följer inte att lösningen på Syriens problem är att al-Assad försvinner. Det skulle kunna bli så att det bara skulle vara början på problemen för det stackars syriska folket.

Kanske är det så att man måste välja mellan Iran och Saudiarabien för att förstå Mellanöstern. Detta verkar i alla fall vara en vanlig åsikt hos många personer på båda sidor. Om så är fallet kan jag inte förstå hur till synes lätt valet är för till exempel amerikanska republikaner eller svenska folkpartister: "Iran är de onda, alltså kan inte Saudiarabien vara så onda". Jag brukar försöka värja mig mot alltför enkla konspirationsteorier men här tvingas jag nog ändå att välja mellan två av dem: Israel eller olja. Alltså, Iran är den största ondskan eftersom deras motstånd mot Israel är mer aktivt eller för att de är mindre eftergivna i sin oljepolitik (eller båda). För mig är valet inte lika lätt.