En debatt att ta

Efter valet och Sverigedemokraternas plats i riksdagen har det höjts många röster för att det är dags att "ta debatten" med SD. Enligt en del är det för många röster som höjts för detta och det har ifrågasatts vilken debatt det är vi ska ta och vad man hoppas att uppnå med detta. Enligt mig är det svenska biståndet ett bra exempel på ett ämne där argument behövs. På detta område har det rått stiltje i den offentliga debatten under många år. Alla partier har med läpparna bekänt sig till 1%-målet (en procent av BNP i bistånd), även om det varierat hur kraftigt själen brunnit för det.

I sin budgetmotion föreslår Sverigedemokraterna en sänkning av biståndet med 9,5 miljarder kronor (ungefär en halvering). Dessa pengar räcker sedan till att (till exempel) sänka skatten för pensionärer till samma nivå som för arbetstagare. Detta förslag gillas säkert av de 5,7% av den svenska befolkningen som röstade på SD, men det attraherar nog ännu fler. Faktum är att enligt en undersökning från 2007 av FSI, Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier, ansåg bara 60% av de tillfrågade att biståndet låg på en bra nivå eller borde höjas. 40% var alltså (i alla fall) inte anhängare av 1%-målet. Stödet hade då dessutom stadigt ökat sedan 90-talet. Att enkelt avfärda dessa 40% som smygrasister är inte någon speciellt konstruktiv respons på undersökningen. Jag tror snarare att eftersom 1%-målet inte debatteras så framförs det inte heller några argument för en generös biståndspolitik, och ganska många kan tydligen inte själva komma på några bra argument.

För den som nu tänker att en debatt om bistånd är nog lätt att fixa, egentligen är det bara rasister som kan vara emot, rekommenderar jag den senaste lördagens Konflikt på P1 där bland annat den zambiska ekonomen Dambisa Moyo uttalar svidande kritik mot bistånd till Afrika. Personligen tror jag på 1%-målet men jag kan se att har finns en debatt att ta.