Svenskt NATO-medlemskap och det militärindustriella komplexet

I helgen beslutade Kristdemokraternas riksting att partiet vill att frågan om svenskt NATO-medlemskap ska utredas (SR, DN, SvD). Därmed är inget av allianspartierna längre emot ett medlemskap och det är inte omöjligt att detta kommer bli en fråga som diskuteras i nästa års valrörelse, speciellt som allmänheten fortfarande är övervägande negativa till ett svenskt medlemskap.

Jag är en liten kugge i det militärindustriella komplexet i Sverige och tänkte ge en inblick i frågan från min horisont. I mitt arbete har jag aldrig hindrats av att Sverige inte är med i NATO. Inte för att frågan varit ointressant utan för att jag i varje sådan situation kunnat kontra med att Sverige är en "coalition partner" till exempel i Afghanistan och Libyen. Därigenom kan jag få tillgång till icke-offentligt tekniskt material och mitt företag kan medverka i sammanhang där bara NATO-medlemmar inbjuds. Så länge Sverige ställer upp med trupp och slåss på USA:s sida i dess krig så är medlemskap i NATO bara en formalitet.

Gissningsvis återfinns samma känsla på många ställen inom den svenska försvarsmakten. Nu i höst har två stora internationella militärövningar genomförts i Sverige: Northern Coasts och Arctic Challenge Exercise. I båda fallen var inslagen av NATO-länder påtagligt. Eftersom vi slåss tillsammans med NATO så måste vi också öva strid med dem. Det är tveksamt om denna verksamhet (övningar och i fält)  skulle påverkas av ett medlemskap.      

Av detta kan man dra två skilda slutsatser: om man tycker att det är bra att Sverige medverkar i internationella militära insatser typ Afghanistan, borde inte Sverige då också gå med i NATO? Om man anser att medlemskap är uteslutet, borde Sverige då medverkar i alla USA:s krig?