Är en god nationalsocialist kristen?

Som jag tidigare skrivit om fascinerades jag av debatten i nationella kretsar kring Olof Flodæus bok "Röd död - kulturmarxismens rötter och strävan" (hos Adlibris). I sommar tog jag också tag i saken och läste den. Här följer min rapport:

Det övergripande syftet med boken är att spåra kulturmarxismens fördärvliga inflytande genom historien, något som av källorna att döma tydligen var populärt även under tredje rikets tid (fast med beteckningen "bolsjevism" istället för kulturmarxism). Men som kanske förståtts av den efterföljande debatten ligger tyngdpunkten i boken på kristendomens historia och inflytande.

Hur relationen mellan nationalsocialism och kristendom bör se ut finns det många skilda uppfattningar om. En del menar att nationalsocialismen är ett värn för den sanna kristna tron och en garant för det traditionella europeiska samhället där kyrkan var central. Andra säger att kristendomen (och andra religioner) i princip är ointressanta för nationalsocialismen eftersom denna inte är en religiös lära utan baseras på naturens vetenskapligt etablerade principer. En tredje möjlighet är att betrakta kristendom som en rasfrämmande sammansvärjning syftande till att förgöra både den vita rasen och de ideal den håller högt. Författaren till "Röd död" argumenterar mycket tydligt för den första av dessa åsikter; kristendom och nationalsocialism är i högsta grad förenliga, både principiellt och historiskt i tredje riket. Att detta inte är en helt okontroversiell åsikt i nationalsocialistiska kretsar visas av de angrep boken orsakade och den debatt som uppstod (en debatt där en utomstående gör klokt i att komma ihåg att påståenden av typen "Hitler själv säger.." används som argument FÖR en åsikt).

Om man ska argumentera för att en god nationalsocialist är kristen stöter man naturligtvis på en del problem. Att Jesus allmänt anses varit jude är ett av dessa. För att komma runt detta måste man hålla tungan rätt i mun: Jesus var Israelit och ättling av Juda stam, men han var inte jude. Denna blogg ser inte som sin huvuduppgift att peka på de brister som finns hos den inkluderade litteraturen men jag kan ändå inte här låta bli att anmärka att de källor författaren hämtat sin argumentation ifrån ingalunda är eniga och författaren gör ett ganska dåligt arbete med att förena dem. Avsnittet om skillnaden mellan judar och Israeliter är ett av offren för detta. Till exempel pekas, å ena sidan, Moses ut som en typisk bolsjevik som verkar omstörtande i Egypten och vände egyptier mot egyptier. Å andra sidan, hävdas att det var Israeliterna (de goda av nordisk/arisk typ) som ledde uttåget ur Egypten och att judarna uppstod i samband med detta som ett bihang till dem. Men Moses hade väl en ganska central roll i samband med uttåget?

När man försöker separera kristendom och judendom på ett radikalt sätt dyker olika israelistiska läror upp som ett brev på posten: det vill säga, de äkta judiska stammarna lämnar vid någon tidpunkt Israel/Palestina för att dyka upp någon annanstans och ersätts med de ondskefulla moderna judarna. I boken framförs kedjan: den assyriska fångenskapen, vidare till Kaukasus, Aser blir azerer blir asar och emigrerar till norden. Samtidigt är dock en av huvudpoängerna att just Jesus var en äkta Israelit och inte en ond jude, så vilken betydelse denna folkvandringskedja egentligen har är svårt att se. Så vitt jag förstår levde aldrig Jesus i norden. Den ursprungliga kristendomen var, enligt författaren, en arisk-influerad andlig världsåskådning. Dock går det snabbt utför eftersom redan Paulus bidrar till att ge den en mer bolsjevikisk karaktär.

Efter en noggrann genomgång av kristendomens utveckling och dess relation till å ena sidan nationalsocialismen och å andra sidan bolsjevismen, avslutas boken med kortare avsnitt om andra varianter av fördärvlig kulturmarxismen;  frimureri, kommunism och demokrati. I sammanhanget förvånar dessa med att vara relativt balanserade. Frimureri är till exempel inte entydigt ett verktyg för de ondskefulla judarna att förstöra den vita rasen med utan har spelat olika roller vid olika tider och platser. I vårt nuvarande styre har den främmande kungasläkten Bernadotte genom ingifte, till exempel prins Daniel från släkten Svinhufvud, germaniserats allt mer och har återknutit banden till de tidigare svenska kungaätterna.