Det kärleksfulla riset

När man läser "Mi-Rakel i Creos hus" av Brita Sylvan (Insektens förlag 1997) får man flera saker på en gång: man får giftig samhällskritik och en analys över varför allting är så fel i vår tid (feminism, dagis, jämställdhet,...), man får en erotisk skildring av hur en äldre man öppnar och skapar en kvinna ur en femtonårig tjej (och en beskrivning av vad som händer när hon tar med sina småsystrar till mannen) men framför allt får man ett brinnande hyllningstal till Hans Scheike och den av honom upptäckta metoden "det kärleksfulla riset".

För den oinvigde är det lite svårt att förstå sig på "det kärleksfulla riset". Å ena sidan är den erotiska aspekten av mötet mellan den äldre, trygge, mannen Creo och den oskuldsfulla flickan Mi-Rakel påtaglig och beskrivs som central, å andra sidan får Mi-Rakel ris även av Creos andra kvinnor med betydligt mindre erotisk laddning och Mi-Rakel ger även själv sina småsystrar smisk utan erotiska inslag, så det är oklart hur viktigt det är.

När Mi-Rakel får  "det kärleksfulla riset" av Creo är den högtidliga stämningen och de rituella inslagen viktiga; hon går alltid med bar bak hemma hos Creo, hon "ställer upp sig" på korrekt sätt när hon blir tilltalad, hon niger för riset när hon hämtar det och så vidare. Men när Mi-Rakel risar upp tolvåriga lillasyster Mi-Randa ordentligt sker det under en städdag hemma som avbryts en gång i timmen för ris.  

En läsare så fast i denna tids tankebojor som undertecknad funderar också över hur det kommer sig att  "det kärleksfulla riset" fungerar så effektivt på alla kvinnor men överhuvudtaget inte går att tillämpa på män. Om riset garanterar att nioåriga flickor blir fria, starka och kreativa människor, vad ska vi då göra med pojkarna? Eftersom det dessutom är så att en man utan problem kan tukta många kvinnor riskerar vi inte allvarliga problem i samhällsuppbyggnaden när  "det kärleksfulla riset" tillämpas allmänt?