Kodnamn Onkel

Förra veckan lyssnade på Nordegren & Epstein i P1 som talade med Jan Bergman om hans bok "Sekreterarklubben" som handlar om Bergmans mor och andra kvinnor som värvades av Helmuth Ternberg för att arbeta som spioner för C-byrån under andra världskriget. Som av en slump hade jag samma dag lästa klart en annan bok om en kvinnlig sekreterare som värvades som spion av Ternberg under andra världskriget. I detta fall var dock kvinnan tyska, hette efter kriget Erika Schwarze (under kriget Wendt) och hon berättade sin historia i boken "Kodnamn Onkel" (Bonniers 1993).

I förordet skriver Lena Svanberg att "exaktheten i hennes skildring får oss att tro att hon fört dagbok" vilket beskriver boken väl. I boken får man en känsla för Stockholm under andra världskriget, en neutral stad där spionkriget går på högsta varv. Men också en stad med ett överflöd av lyx och trygghet i ett krigsdrabbat Europa. Författarinnan undviker noggrant efterhandskonstruktioner, hennes karaktär i boken har ingen översikt och vet inte hur historien kommer att utvecklas vilket bidrar till en realism i boken. På det hela taget ger Schwarze en inte så positiv bild av sig själv. Att hon var vacker påpekas flera gånger, hennes största intressen tycks ha varit kläder och attraktiva män. Innan kriget har hon varit gift i några år, inte av kärlek utan ihop om att bli en försörjd hemmafru med tid för sin konst.

Inte heller hennes motiv för att arbeta för den svenska säkerhetstjänsten framställs som heroiska eller nobla. "Teddy" Ternbergs personliga charm verkar ha varit den mest avgörande faktorn, utöver detta är det en serie små oskyldiga steg som till slut resulterar i att hennes förräderi är ett faktum. Å andra sidan är väl detta, så vitt jag kan begripa, en realistisk bild av hur man värvar spioner, försiktigt, försiktigt. Om det är på någon punkt där hennes berättelse känns lite underlig är det i beskrivningen av nazismen. Enligt Schwarze verkar det funnits en minoritet tyskar som var övertygade nazister medan majoriteten, mer eller mindre aktivt, är motståndare till nationalsocialismen. Detta ska alltså även gälla för personal i den militära underrättelsetjänsten som är placerade utomlands, till exempel i Stockholm eller ockuperade Norge. Jag vet inte hur många gånger i boken författarinnan känner ett tyst samförstånd med en annan tysk om att Hitler egentligen är en katastrof för landet. Kanske var det så, kanske inte. Samma tanke återkommer i synen på Helmuth Ternberg. Att han har mycket goda relationer med den tyska försvarsledningen är för Schwarze uppenbart (han kallas ständigt för "unser schwedischer Freund" där). Ändå tar hon för givet att han arbetar för att besegra Tyskland och nazismen. Jag kan här nöja mig med att konstaterar att alla inte håller med om denna bedömning.

När man talar om kvinnor som spioner så tilldrar sig frågan som sex naturligtvis ett extra intresse. Schwarze blir utbjuden på middag av en överordnad som vill ha henne som älskarinna. När hennes kontaktman Börje Brattberg får höra detta blir han intresserad och vill att hon ska tacka ja:

- Och så tjatar han att jag ska komma hem till honom på middag.
- Och det har du ingen lust med?
- Nej, verkligen inte. Jag vet mycket väl vad han vill. Och det vill inte jag.
- Men kan du inte acceptera en inbjudan i alla fall?
- Och gå i säng med honom? Aldrig.
- Det är du tillräcklig smart för att undvika.

Kontaktmannen får som han vill och det blir en serie middagar hos den överordnade.

I sitt efterord försöker Lena Svanberg placera Schwarzes historia i ett sammanhang och motivera varför man ska tar på den överhuvudtaget. Mycket handlar om Helmuth Ternberg (eller kanske Hellmuth, som Svanberg menar att han står som i de militära pappren) och hon ger på det hela taget en positiv bild av honom och hans insats. Kanske lite väl positiv. Till exempel tas rättegången efter kriget mot Robert Paulsson upp tämligen utförligt. Paulsson var byråinspektör på Statens Utlänningskommission och dömdes för samarbete med tyskarna, bland annat för att ha lämnat vidare information om Schwarzes spionage. Dock nämner Svanberg ingenstans att även Ternberg dömdes efter kriget för sina relationer till Tyskland (se här).