Demokratisk idealist och apartheid-vän

Jag har nu kommit en bit in i läsningen av "Det Gröna Sverige" av Tommy Hansson. Det har inte varit så mycket att förvåna sig över: ett framtida grått Sverige där allt roligt; bensinbilar, kött, rökning, sexism, är förbjudet. UNA-bombaren Ted Kaczynskis manifest är obligatorisk läsning i skolan.

Men när hjälten Wilhelm Stormcrantz träder in i handlingen blir det konstigt. Från baksidan vet vi att Stormcrantz är en "demokratiska idealist" som kommer att leda en "desperat kamp för att stoppa Storasyster Gudrun". Men när vi kommer in i handlingen så arbetar Stormcrantz för den gröna regimen. Han håller på och berättar historier för en fånge från ett indoktrineringsläger:

Stormkrantz grovkorniga berättelser om jakter med Storbritanniens prinsgemål Philip och andra dignitärer i den internationella miljörörelsens jet-set på åttio- och nittiotalen.

- Den mannen var verkligen framsynt, försäkrade Stormcrantz och syftade på prins Philip. En förtjusande människa. Vid ett tillfälle jagade jag tillsammans med Philip, prins Aga Khan och kung Juan Carlos av Spanien i Krugerparken i Sydafrika. I största hemlighet, naturligtvis, det var ju på apartheidtiden, fast jag måste bekänna att jag aldrig såg till något rasförtryck...

-Å andra sidan hade jag förstås inte tid att sätta mig in i situationen. Fast jag tror den så kallade allmänna opinionen överdrev; glöm inte att det var boerättlingarna som byggde Sydafrika till det materiellt mest välmående landet på den afrikanska kontinenten. I alla händelser var jag vid den här tiden hedersledamot i Världsnaturfondens styrelse. En ytterst angenäm uppgift, på min ära. Ytterst angenäm. Och jag ska säga herrarna att prinsen hade mycket avancerade tankar om befolkningskontroll. Han insåg att världens befolkning måste trimmas väsentligt om den mänskliga rasen ska kunna överleva. Bara de vitalaste folkelementen kan tillåtas leva vidare, det var vad han sa. Precis som inom viltvården. Djurart som djurart.

Att Världsnaturfonden bara är ett verktyg för det brittiska kungahuset i deras kamp för att befria jorden från värdelösa ätare (minska jordens befolkning) känns igen från LaRouche-rörelsens propaganda där det är ett stående inslag. Likaså att denna kamp i första hand riktas mot svarta människor.

Vilken roll detta och försvaret av apartheid spelar i boken är dock oklart. Eftersom Stormcrantz är vår hjälte, tycker Hansson att detta är berömvärda åsikter? Eller speglar de dåliga åsikter Stormcrantz har i början av boken medan han arbetar för de gröna? Eller kanske Stormcrantz är en riktig antihjälte, både demokratisk idealist och apartheid-vän?