söndag 27 januari 2013

Flashback, Gottfrid Svartholm Warg och yttrandefriheten

Jag var med på den tiden då Flashback var en papperstidning. Vid sidan av drev man en del verksamhet på nätet bland annat ett forum men det som tilldrog sig störst uppmärksamhet på den tiden var webbhotellet. Alla prenumeranter på tidningen fick tillgång till en hemsida i hotellet men också siter som blivit nedstängda hos andra leverantörer fick plats (under  parollen "Welcome to the non-censorship wonderland of Sweden" (ungefär)).

Att upplåta plats för stoppade siter kan ses som det andra steg i en debatt om yttrandefrihet. Det finns en välbekant åsikt som ibland framförs i denna debatt som säger "Att en tidning vägrar att publicera en insändare är inte ett brott mot yttrandefriheten". Detta är naturligtvis sant, yttrandefriheten reglerar förhållandet mellan medborgare och stat och säger inget om hur privata aktörer ska agera. Det andra steget efter att en grundläggande yttrandefrihet erhållits blir då att erbjuda en möjlighet att yttra sig, att starta en tidning som publicerar de insändare som andra vägrar att ta in.

Flashback hade en tydlig policy: material som fällts i domstol tilläts inte, allt annat var ok. Som man kan gissa var det mest politiska extremgrupper och narkotikarelaterat material (som var väldigt omdiskuterat på den tiden) som utnyttjade detta "non-censorship wonderland". Mest kontroversiellt var organisationer som öppet stödde pedofili (som NAMBLA). Personligen känner jag fortfarande sympati för ett sådant projekt, klassiskt liberalt stöd för möjligheten att utnyttja sin yttrandefrihet, "jag delar inte din åsikt men kan dö för din rätt att uttrycka den" och så vidare. Men detta var en enklare och oskyldigare tid.

Innan jul läste jag en artikel om en ny så kallad "hämnd-site". Under lång tid så har man inom pornografin var intresserad av det som kallas för "amatörer". En gång syftade det på medverkande som inte är professionella, utan "riktiga" människor. Idag är det nog mest att betrakta som en genre inom pornografin, medverkande i "amatör"-filmer har det nog i lika hög grad som ett arbetet som medverkande i andra typer av filmer. Enkla digitala videokameror (gärna inbyggda i en telefon) och goda uppladdningsmöjligheter har bidragit till en ökad mängd av faktiska amatörer (ofta på siter som heter som pornografiska varianter av YouTube, t.ex. PornTube och YouPorn).

Som en subgenre till amatörsex finns det som kallas för "hämnd"-material. Den enkla kravet är att en av de medverkande (kvinnan) inte godkänt att materialet sprids, det sprids som en hämnd för att någon blivit dumpad, bedragen, eller liknande. Hämndaspekten togs till en nya nivå av siter som is-anyone-up som utnyttjade att detta material spreds utan någon hänsyn till (en av) de inblandades integritet. På siten kombinerade det sexuellt utmanande materialet med alla tillgängliga fakta om personer från olika sociala nätverk; namn, ålder, möjligen adress och namn på anhöriga, plus en direkt länk till Facebook-profil med mera. Detta är naturligtvis mycket kontroversiellt och siter av detta slag dyker upp och försvinner igen i snabb takt.

På den nya site jag läste om hade detta "hämnd"-material kombinerats med an affärsmodell där man öppet erbjöd uthängda att betala för att ta bort materialet. En pornografisk site med annonsintäkter som dessutom extraknäckte i utpressningsbranschen. Sannerligen en vedervärdig idé. I artikeln nämndes att siten var registrerad i Stockholm. Detta väckte mitt intresse och jag gjorde en WhoIs-uppslagning för att ta reda på vem som stod bakom. Då dök ett välbekant namn upp: Gottfrid Svartholm Warg och företaget PeRiQuito AB (PRQ). Detta slog mig som ett anmärkningsvärt fynd och jag spred upptäckten i sociala medier (läs mer här). Efter en viss diskussion stod det klart att Warg inte var inblandad i denna site utan istället driver ett företag som registrerar siter åt människor som av någon anledning inte vill göra det själva. Jag vet inte hur Warg själv skulle motivera detta men gissningsvis skulle han använda friheten på internet som ett argument.

Här kommer alltså återkopplingen till inledningens Flashback-historik. Jag kan inte minnas att Flashback hade några pornografiska gäster i sitt webbhotell. När man hängde ut någon handlade det om offentligt material typ domar. Om Jan Axelsson (på Flashback) skulle ha tillåtit en site med sexuellt material publicerat utan medgivande kan jag naturligtvis inte veta men det känns tveksamt. Jag upplever det som att ingen ens skulle kommit på idén att göra det (om någon har några exempel som kan skingra en del av det romantiska skimmer som 90-talets internet fått i mitt minne är jag tacksam).

Så vad är egentligen problemet med det Warg gör? Jag skulle vilja säga att problemet är att det inte handlar om åsikter. Mitt försvar av yttrandefrihet bygger på att man ska ha rätt att framföra åsikter, att dessa ska kunna mötas i en öppen debatt och så vidare. Även idén att pedofili är något fint och naturligt är en åsikt, även om det är en åsikt varken jag eller de flesta andra delar, och en åsikt som det finns goda argument emot. Men att hjälpa någon att publicera gamla nakenbilder på någon mot dennes vilja, att koppla dessa bilder till ett namn, adress och hemsida, och att sedan, som grädden på moset, erbjuda den drabbade att betala för att att bort materialet, det känns helt tomt på idéer eller tankar för mig. Jag kan inte se att det skulle kunna tillföra något i något sammanhang. Eller så börjar jag bara bli gammal. 

1 kommentar:

  1. Jag minns inte vilka kunder som låg på Jannes webhotell på 90-talet, men jag minns att han startade en sorts internetleverantör.

    Enda affärsidén var att han inte skulle stänga av kunder, vilket än idag är en god affärsidé i Ryssland för övrigt, vilket naturligtvis i klartext betyder kunder som har behov att skicka obeskrivligt stora mängder epost med dubiös reklam till intet ont anande mottagare.

    Jag jobbade då på en internetleverantör som beslöt att vi nog inte ville ta emot någon epost från hans nät. Det krävdes ingen större tankeverksamhet för att ta det beslutet. Det var många gånger han grät ut i sin egen tidning om det, det var ju CENSUR att vi inte ville ta emot hans epostflod! Han fick till och med folk att skriva och kräva ändring.

    Lättstött tönt med hävdelsebehov, var min tysta tanke, och visst kan man kalla det för libertarianism om man vill. Epostfiltret kvarstod dock, som tur var.

    SvaraRadera