En liten berättelse om tolerans

En sann historia: när jag växte upp hade jag en grannflicka som var född samma år som jag. Vi kan kalla henne för Anna (för alla avpixlare: ja, hon hade ett vanligt, svenskt namn). När jag började på lågstadiet gjorde hon inte det eftersom hon hemskolades (undervisades hemma av sina föräldrar) precis som sina äldre syskon. På mellanstadiet började hon ha slöjd och gymnastik tillsammans med min klass, som jag förstod det för att hennes föräldrar inte var behöriga att undervisa i dessa ämnen. På högstadiet började hon i min klass på riktigt, men var befriad från undervisning i ämnet religion, istället gjorde hon egna projekt på dessa lektioner.

Idag kan man undra över att detta var möjligt i 70-talets Sverige. På en tid när det inte var tillåtet att välja grundskola och det nästan inte fanns några friskolor var det alltså möjligt att välja att inte skicka sitt barn till någon skola alls. Det är också häpnadsväckande att man kunde befria en elev från religions-ämnet, troligen med hänvisning till elevens egen religiositet. Om detta verkligen var korrekt då eller om det skulle vara möjligt idag kan jag inte svara på.

Nu till frågan om tolerans. Att vi hade en klasskamrat som inte hade vissa lektioner tillsammans med oss, ökade det vår tolerans för människor med en religiositet lite utanför mittfåran. Svaret är nej. Att vissa elever särbehandlas tenderar nog alltid att väcka diskussion i en högstadieklass. Vid något tillfälle per termin hade Anna en redovisning för resten av klassen av de projekt hon genomfört på egen hand. Så vitt jag kan minnas handlade dessa alltid om olika mirakel Gud utfört; i hennes familj, i hennes församling eller sådana hon läst om. Under intensiv bön hade hudsjukdomar försvunnit, låghalta ben växt ut, och så vidare. Jag vet att det i alla fall vid ett tillfälle uppstod en hätsk diskussion mellan Anna och en flicka vars mormor nyss dött som menade att Annas Gud väl kunde ha räddat mormodern också.

Den stora frågan gällande tolerans är väl dock hur Annas syn på omvärlden påverkades av detta. Hennes församling var troligen av den mer intensiva sorten. Jag vet inte vilka eller hur omfattande kontakter hon hade med personer utanför kyrkan, att hon inte fick börja i skolan tillsammans med sina jämnåriga bidrog i alla fall inte till några sådana. Att då dessutom inte ges någon undervisning (av en utomstående) om andra religioner, vad de tror och tycker, ökar bara risken för intolerans. Hur det gick för Anna vet jag inte, jag har ingen kontakt med henne och vet ingen som har det.