Det är lite lustig att i dessa tider när tidningarnas kris och nära förestående död diskuteras överallt så är den affärsmodell som tidningar varit det främsta exemplet på alltmer populär. Idag vill allt fler företag ha prenumeranter istället för engångsköpare. En jämn ström av inkomster som bara fortsätter och fortsätter är att föredra framför enstaka jackpotts i form av en stor order. För mjukvara pratar man om SaaS, "Software as a Service", där en av poängerna är att betalning sker enligt en prenumerationsmodell, så länge du använder programmet får du betala för det. Men samma sak sker också med hårdvara. Ibland arbetar man med formella prenumerationer, det mest typiska exemplet är nog mobiltelefoner där hårdvaran säljs tillsammans med en prenumeration (abonnemang), som dessutom inte går att avsluta hur som helst av kunden.
På de flesta andra hårdvaruområden har man ännu inte kommit så långt, kunderna är inte beredda att teckna en bindande prenumeration. Men det betyder inte att inte tillverkarna försöker få sina kunder att betala under längre tid. Modellen ser då ut på följande sätt: sälj hårdvaran billigt, ta igen pengarna på de förbrukningsmaterial som kontinuerligt behöver köpas för att hårdvaran ska fungera. Ett givet exempel är skrivare. En modern skrivare kan man köpa för några hundralappar medan bläcket till samma skrivare är hutlöst dyrt. Andra möjliga exempel är spelkonsoler, där konsolen själv påstås inte kosta mycket mer än de ingående komponenterna men där inkomsterna kommer från försäljning av nya spel, tillgång till online-spel o.s.v.
Dessa exempel illustrerar också de faror denna prenumerationsmodell för med sig för tillverkaren. Vad händer om kunderna inte köper de överprissatta kringvarorna? Om kunderna själva fyller på sina bläckpatroner eller spelar kopierade spel får inte tillverkaren in sina pengar. Alltså blir kampen mot generiska tredjepartskomponenter och piratkopiering central för dessa tillverkare. Men detta är alltså ett resultat av affärsmodellen. Om tillverkare av skrivare levde på att sälja sina skrivare med tillräcklig marginal och sålde bläck till självkostnadspris som en service till sin kunder, så vore billiga bläckpatroner från någon annan inte ett hot. Men naturligtvis är detta byte av affärsmodell i stort sett omöjligt att genomföra eftersom man då genaste skulle vara mycket dyrare än alla konkurrenter. Få skulle betala 2000 kr extra för en skrivare med argumentet att dess bläckpatroner är billiga.
Upphovet till detta inlägg var att jag upplevde denna typ av prenumerationsmodell på ett, för mig, helt oväntat område. Jag behövde ett nytt munstycke till min dammsugare. Jag köpte en billig generisk tredjepartsprodukt, istället för ett svindyrt original från tillverkaren. På undersidan av munstycket finns små "tassar" för att munstycket inte ska repa golvet när man använder det. Det fanns också "refill"-påsar med sådana "tassar" att köpa. Efter att nu ha dammsugit tio gånger med det nya munstycket har jag betalat lika mycket för "tassar" som jag betalade för hela munstycket. Om ytterligare kanske trettio användningar kommer jag att ha betalat mer för mitt billig munstycke än jag skulle ha gjort för ett dyrt original. Och efter det kommer jag att fortsätta att betala för "tassar"...
lördag 3 november 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar