Musikens makt

I slutet av 90-talet går 21-årige Olof Eriksson runt i Uppsala och bekymrar sig över den moderna musikkultur som är så populär bland hans jämnåriga. Han grubblar över frågor som

Varför sjunger de så mycket om sex?
Finns det en koppling mellan rockkultur och drogmissbruk?
Varför dör så många stjärnor unga - är de inte lyckliga?
Handlar det om riktig satanism, eller är det bara en lek?

och

Har backmasking en övernaturlig förklaring?

I själva verket så bekymrar sig Olof inte bara över populärkulturen, även sexualmoralen i betydligt närmare sammanhang är en oroskälla:

För det är ju så att den kristna läran talar om äktenskapet som den enda platsen för sexuell gemenskap. Jag är fullt medveten om att man i dagens samhälle - och även i vissa kristna kretsar - tummar kraftigt på detta.

(min kursivering)
Men Olof försöker i alla fall gå till botten med sina frågor om populärmusiken. Han studerar det material som amerikanen Eric Holmberg och "Reel to Real Ministries" satt samman (till exempel filmen "HELLS BELLS The Dangers of Rock 'N' Roll") och deras "genuina forskningsarbete överbevis[ar]" honom.

Med tanken på denna bakgrund måste jag säga att de svar som Olof hittar och redovisar i boken "Musikens makt" är ganska tråkiga. Ja, rockmusiken är Djävulens verktyg, men bara genom den anda av rebelliskhet som är dess signum och som kan leda till att människor ifrågasätter Gud och hans lagar. Kom ihåg att Bibeln säger att "motsträvighet är trolldomssynd", det vill säga rebelliskhet kommer från Djävulen.

Olof konstaterar att många musiker genom historien har glorifierat droger, sex eller våld med låttexter eller uttalanden (Mauro Scoccos "Om det är O.K." från 1996 kallas den "kanske mest skrämmande attacken" mot trohet inom äktenskapet). Många musiker har också levt destruktiva liv som är dåliga föredömen för ungdomar. Dessa beteenden och uttalanden har inte heller lett till avståndstaganden från allmänheten utan verkar snarare ha ökat artistens popularitet. Kontroversiella personer som Alisteir (sic) Crowley och Charles Manson har också kopplingar inom populärmusiken. Det är också sant att musik i många (alla?) kulturer används i religiösa eller andliga sammanhang för att skapa eller förstärka känslor hos människor. Detta gäller båda kristna och människor som tror på andra gudar.

Lite mer brännande blir boken när Olof kommer in på ämnet "backmasking". Backmasking definieras som när den vanliga sången på en skiva spelad baklänges blir en ny text med ett annat budskap. Det är alltså inte fråga om att lägga in baklängessång som en del av den allmänna ljudbilden utan det måste vara sångstämman som innehåller det dolda ("mask" i "backmasking") meddelandet. Det är uppenbart att det är väldigt svårt att åstadkomma äkta "backmasking", kanske är det till och med omöjligt - för människor! Men Djävulen kan väl "backmaska" om han vill (naturligtvis kan Gud det också och Olof tar upp frågan i kapitlet "Kristen backmasking")? Kanske är det Djävulen som placerat budskapen i sånger från artister som Electric Light Orchestra och Led Zeppelin? Men till slut lämnar Olof ändå frågan öppen: är backmasking djävulens fingeravtryck?