Cykelhippie från vänster

Gunnar Krantz är en svensk serieskapare och bildkonstnär. Detta inlägg behandlar två av de självbiografiska böcker Krantz skrivit: ”Cykelhippie” (Adlibris,  Bokus) och ”Vänster, vänster” (Adlibris,  Bokus) båda utgivna i ett mycket behändigt pocketformat av avsomnade Optimal Press.

”Cykelhippie” behandlar Gunnars tonårstid och de händelser som följer av att han som femtonåring vinner en novelltävling ordnad av Europeiska rådet och som svensk representant får åka på en rundresa i Europa. Som pris får han också ett tågluffarkort vilket leder till att han året efter med vännen Micke åker runt i Europa och besöker sina kontinentala vänner. Internationella vanor och insikter, gemenskap över gränserna, kärlek och, naturligtvis när svenskar möter utlandet, alkohol. Med tanke på att tågluffning var väldigt stort under 80-talet (1994 infördes begränsningar såsom att Europa delades in i zoner som krävde olika kort) så kan man väl vänta sig ett flertal resonemang om tågluffningens betydelse nu när denna generation som var ung då har intagit sina maktpositioner inom media eller kultur. Framförallt med dagens aktualitet kring frågor om nationalitet, gränser och rörlighet. Men det är kanske jag som är för mycket gubbe, de som har något att säga till om idag är kanske snarare födda i slutet av 80-talet och bara bittra över denna missade guldålder, precis som man tidigare varit bitter över att ha missat 68. Eftersom ”Cykelhippie” är självbiografiskt skrivet av en man i medelåldern förtjänar det speciellt att påpekas att det är väldigt lite naket och sex i boken, vare sig taffligt eller av annan sort.

Ett ämne som intresserar och fascinerar inte bara denna bloggs författare är sjuttiotalets bokstavsvänster. I boken ”Vänster, vänster” behandlar Gunnar Krantz sin vandring på den yttersta vänsterkanten i slutet av 70-talet. Från Kommunistisk Ungdom till trotskistisk entrism i Offensiv, vidare till fredsrörelsen och sedan ut i den stora desillusionen. Andra som skrivit om en liknande bakgrund är Magnus Utvik i boken ”Med Stalin som Gud: tre tonår i en kommunistisk sekt” och Thomas Nydahl (vars bok "Identitärt - Om rötter, identitet & politisk aktivism" behandlas tidigare på bloggen). Jag tror att det i alla fall finns två grunder för intresset för denna begränsade historiska epok. Dels en fascination för det sektlika och bokstavstrogna i de olika fraktionerna, uppfinningsrikedomen i de teoretiska byggena, det karakteristiskt kraftfulla språket. Dels de fortsatta karriärerna hos de inblandade. Gunnar Krantz är måhända inte en makthavare i Sverige idag, men personer som Robert Aschberg, Stina Dabrowski, Göran Rosenberg och Cecilia Uddén har ett stort inflytande inom sina respektive sfärer.

Säljare

Jag råkade nämna för en säljare att vi börjat titta på att kunna köra vårt system distribuerat på många datorer. Han återkommer med att han hittat intressant hårdvara och undrar om vårt program kan köra på det:

The cluster consists of:

• 3 500 computer cores  (Intel Xeon 64-bits processors
• Over 7TB of RAM
• 20/40 Gb Infiniband interconnect 

In addition, the center also provides:

• 140TB of configured storage
• 20GB connection to core network
• 250kW power with uninterruptible power supply and generator
• 60 tons of dedicated cooling

Vi hade skissat på att använda tre arbetsstationer men vi får väl försöka klara oss...

Vad gör svenska styrkor i Irak?

De amerikanska trupper som idag finns i Irak har inte stridsuppgifter utan i uppdrag att "advise and assist" ("ge råd och stödja") bland annat de kurdiska peshmergastyrkor. Samma uppdrag har den svenska försvarsmakten i Irak, vars insats just förlängdes med minst ett år (DN, SvD).

Nedan ett exempel (hämtat från Foxtrot Alpha) på vad de amerikanska rådgivarna gör i Irak.

 

Vad gör de svenska militärerna i Irak?

Några erfarenheter från Facebook

Jag har gått med i det populära sociala nätverket Facebook. Eftersom jag antar att de flesta läsare är bekanta med fenomenet tänker jag inte ödsla någons tid med att påpeka en mängd uppenbara underligheter (varför heter en av delningsmöjligheterna ”like” och varför skiljer den sig ifrån ”share”, vad är egentligen poängen med ”pages”, varför tillämpas”riktiga namn”-policyn så godtyckligt, varför fungerar "social graph"-sök så dåligt och så vidare). Istället tänkte jag dela med mig av några erfarenheter och infriade fördomar.

Av alla de personer och grupper jag sökt kontakt med på Facebook så är feministerna de mest svårtillgängliga. Jag har överhuvudtaget inte blivit insläppt i någon feminist-grupp eller blivit vän med någon uttalad feminist. Näst mest slutna är antirasisterna. Efter viss tvekan blev jag insläppt i två antirasistiska grupper. Ur båda blev jag utesluten efter att ha postat detta satiriska inlägg. I båda fallen blev inläggen uppskattade av medlemmar i gruppen men jag blev utslängd för saker jag postat i andra grupper eller i mitt eget flöde. Som förväntat tar de religiösa tillfället i akt att missionera även på Facebook. Jag har blivit kontaktad både av kristna och av muslimer som velat diskutera min odödliga själ. Allmänt förefaller muslimska grupper (se mer på Islamister på Facebook) vara öppnare än kristna motsvarigheter, där man verkar ha haft större problem med medlemmar som velat driva gäck med andra medlemmar.

Det finns ingen anledning att skilja på New age och konspirationsgrupper på Facebook. Båda typerna verkar också vara öppna och utåtriktade. Ett problem är möjligen fragmenteringen av grupper, bara för specialområdet TI (”Targeted Individuals”, människor utsatta för elektromagnetiska trakasserier av myndigheterna) verkar det finnas tiotals svenska grupper med ungefär samma medlemmar. Samma sak gäller för "chemtrails" och så vidare. Öppnast av alla är de främlingsfientliga/populistiska grupperna. Här verkar alla bli insläppta (även de med en IS-flagga i sin profil) och vad som helst verkar få passera. Jag postade det ovan nämnda satiriska inlägget om att peka mot himlen i två grupper av denna typ men till skillnad från de antirasistiska grupperna passerade de utan bråk.

Allt ovan är väl helt i linje med mina fördomar. Mer oväntat är att de dummaste människor jag hittat på Facebook finns i pro-israeliska grupper. Den diskussion som uppstod efter att jag frågade om reaktioner på M-riksdagsmannen Finn Bengtssons motion om att förbjuda omskärelse av pojkar fick mig tidvis att skaka på huvudet i misstro. Några exempel: påpekandet att det knappast är relevant att jämföra omskärelse med dop eftersom det ena innebär att stänka vatten på barnet och det andra att skära i barnet bemöts med ett snärtigt "Du är elak".  

Frågan om de argument om självbestämmande som används för att försvara omskärelse av pojkar inte också kan användas för att försvara omskärelse av flickor bemöts med ingenting?

Det märkvärdigaste i diskussionen är nog att debattör Blå (som alltså inte är jag och som tråkigt nog blev röd i bilden nedan) till slut faller till föga och ber om ursäkt för sina försök att använda logik i debatten.

Det är kanske inte helt förvånande att mitt satiriska inlägg i denna gruppen bemöts helt oironiskt med ett ifrågasättande av om islamister verkligen gör korstecken.

Några andra saker jag lärt mig på Facebook: att bli utkastad eller blockad av en grupp verkar vara väldigt effektivt och frustrerande. Alla spår av min aktivitet i de antirasistiska grupperna är spårlöst försvunna så jag har fått en ny förståelse för människor som ”print screen”:ar allt de gör på nätet. Om det finns några andra knep för att besegra en blockering så mottas de tacksamt.

Fenomenet ”hemliga grupper” var i princip nytt för mig (hade bara stött på det i någon artikel om ”dark social”). Ändå är jag redan med i några hemliga grupper trots att jag inte känner någon av mina FB-vänner utanför siten. Jag har inte heller blivit inbjuden till någon hemlig grupp utan redan varit medlem i en grupp som sedan gjorts hemlig. Exakt varför man som grupp-ägare agerar så vet jag inte, kanske för att minska trycket på medlemskap i gruppen när man tycker att den blivit tillräckligt stor? 

Islamister på Facebook

Försvarshögskolan släpper idag en kartläggning av svenska jihadister på Facebook (Ekot, rapporten, föreläsning). Jag tänkte bidra med några egna exempel på vad det är islamister skriver på Facebook.

Stöd till islamistiska grupper i Syrien som Jabhat al-Nusra

och Jaish al-Fatah

samt betydelsefulla islamistiska profiler som Anwar al-Awlaki, tillsammans med en hyllning av martyrskapet.

En kommentar om den nuvarande flyktingkrisen med en förhoppning om att muslimer ska komma till Europa som erövrare istället för flyktingar.

En kommentar från en person som valt Usama Bin-Laden som sin profilbild om hur livet bland otrogna i väst kan te sig. Om man ska var positiv så kan man notera att personen i första hand förespråkar andra metoder än våld för att införa sharia i Sverige.

Till sist en lugnande uppmaning om att inte döda judar, i alla fall inte om man riskerar att samtidigt döda en muslim eftersom denne är värda en miljon gånger mer än en jude.

Islamister överallt

I samband med manifestationer till minne av de döda i Trollhättan observerade några på sociala medier att deltagarna pekade mot himlen med pekfingret i en gest som blivit känd som en IS terrorhälsning. Nyheterna idag rapporterar:

Avpixlat följde upp med att samma sorts IS propaganda även kan ses på SVTs Barnkanalen:

Denna nyhet väckte stor uppmärksamhet och spreds bland annat till danska

och amerikanska nätsidor:

Nu kan denna blogg avslöja att problemet är ännu större än så. På Wikipedia kunde bloggaren hitta följande bild

av islamisten Leonardo da Vinci föreställande profeten Johannes Döparen med en tydlig terrorhälsning. På Wikipedia kan man även lära sig att fingertecknet att peka med pekfingret upp mot himlen är en symbol för "Jesus lever". Att den inom Islam hyllade Jesus firas på detta sätt kan man också se nedan:

Till och med i det svenska landslaget har denna typ av islamistiska Jesus-tecken smugit sig in, kombinerade med det för Jesus-troende typiska korstecknet:

Islamisterna finns överallt.

Attacken på sjukhuset i Kunduz

Den amerikanska attacken mot ett sjukhus i Kunduz i Afghanistan drivet av Läkare Utan Gränser kallas i media för en bombning (DN, SvD, SVT, SR). Förvisso var det en attack från luften av ett flygplan men bombning är ändå inte rätt ord.

Attacken utfördes av ett så kallat "gun ship" AC-130U, smeknamn "Spooky" (enligt New York Times). I grunden är detta samma flygplan som C-130 Hercules, det välkända transportflygplan som i Sverige har benämningen TP84 och har använts av Försvarsmakten sedan 60-talet. En Hercules kan lastats med 20 ton utrustning eller 91 passagerare. När flygplanet byggts om till ett "gunship" så har hela detta lastutrymme fyllts med vapen. I "Spooky"-konfigurationen innebär detta att man inne i flygplanskroppen monterat en 25 mm GAU-12 Equalizer Gatlingkanon, en Bofors 40mm automatkanon och en 105 mm M102 kanon. Inuti flygplanet monteras kanonerna med eldrören stickande ut från ena sidan av flygkroppen. När de används så flyger alltså en "Spooky" i cirklar kring målet med kanonerna riktad inåt. 

(Bilden lånad från The Brigade)

För att få perspektiv på beväpningen kan man konstateras att 105 mm kanoner sitter på lätta stridsvagnar som den svenska Stridsvagn S och att korvetterna i Visbyklassen är beväpnade med varsin 57 mm automatkanon. Faktum är att beväpningen i en "Spooky" har ansetts vara så överdriven att den senare "Ghostrider" (AC-130J) varianten har betydligt mindre kanoner.

Nedan en video som visar lite av innandömet på en AC-130

 

 

och här lite blandade stridsbilder:

 

 

Wikileaks har utlyst en belöning på 50.000 dollar till den som kan förse dem med mer information om attacken så kanske kommer det snart bilder på vad som faktiskt hände i Kunduz.