Stefan Torssell "M/S Estonia - Svenska statens haveri"

Stefan Torssells bok "M/S Estonia - Svenska statens haveri" griper över många områden med en startpunkt i Estoniakatastrofen. Naturligtvis behandlar den frågan om hur och varför Estonia sjönk via redovisandet av en mängd rykten och konspirationsteorier. Den skildrar också de många turerna efter Estonias förlisning, frågan om en bärgning eller inte, de olika kommissionerna och behandlingen av överlevande och anhöriga. Men den ger också en övergripande bild av Sveriges utveckling från folkhem till avreglering och kaos under 1980-talet, exemplifierad av utvecklingen på Sjöfartsverket.

Om vi börjar med den bild Torssell ger av utvecklingen på Sjöfartsverket så passar den bra in i funderingar jag själv haft om vad som hänt med Sverige. Läget i landet skulle kunna förklaras med en övergång mellan två kulturer: från en plikttrogen ämbetsmannakultur till en vinstmaximerande entreprenörkultur. Det gamla Sverige styrdes av tjänstemän, stelbenta och fantasilösa, som gjorde det som var rätt oavsett om det var nödvändigt eller ej ("Det är klart att vi måste avsätta pengar för underhåll av järnvägsspåren", "om man ska undervisa i kemi behöver man naturligtvis en labbsal").  Under 1980- och 90-talet gavs utrymme i tjänstemännens domäner för entreprenörer som struntade i vad som faktiskt behövdes och bara höll sig till vad som var formellt kravställt ("Det finns inga krav på årligt underhåll", "Skollagen säger inte att man behöver en egen labbsal"). Så länge det offentliga området domineras av de tråkiga tjänstemännen så är de driftiga entreprenörerna mycket framgångsrika med sin förmåga att gena i hörnen. Och tjänstemännen tvingas av plikttrogenhet att täcka upp bristerna i de senares smarta planer. Men när samhället helt och hållet domineras av vinstmaximerande kvartals-kapitalister uppstår problem som är svåra att reparera. Det är nästan omöjligt att skapa heltäckande regler för varje eventualitet och om reglerna sedan tolkas av aktörer som inte har något intresse av att ta ansvar för en fungerande helhet blir resultat pannkaka.

Gällande varför Estonia sjönk verkar Torssell tillämpa den klassiska approachen att tro på allting. Estonia var inte byggd för och därför olämplig för trafik på Östersjön. Estonia var i mycket dåligt skick på grund av bristande underhåll och inte sjöduglig när hon lämnade Tallinn. Ombord på Estonia smugglades narkotika och ryskt krigsmaterial vilket gav utomstående anledning att vilja sänka fartyget. I området där Estonia sjönk pågick en militärövning och det fanns möjligen både svenska, amerikanska och ryska ubåtar i vattnet. Estonia sjönk för att hon fick ett hål i skrovet under vattenlinjen och inte på grund av ett tappat bogvisir. Hålet kan ha orsakats av en explosion ombord eller, vilket Torssell lutar mot, en kollision med ett militärt föremål i vattnet, till exempel en ubåt eller kanske ett flytmål för torpedskjutning.

Under läsningen funderade jag på varför boken ges ut på det lilla, alternativa, förlaget AlternaMedia (som också ligger bakom tidningen Nya Tider). Det är klart att en del av konspirationsteorierna kan verka avskräckande för en del stora förlag men samtidigt så behandlas de seriöst i boken och har lyfts i andra böcker eller tv-program. Jag tror inte heller att det är bilden av ett myndighets-Sverige i förfall som är problemet. Istället är problemet, tror jag, att det finns en entydigt utpekad skurk i boken, Johan Fransson på Sjöfartsverket. En grå eminens som orkestrerar den jättelika mörkläggningen och krossar såväl de anhörigas hopp som det svenska rättssamhället. En skurk som Torssell dessutom tillskriver suspekta psykologiska motiv genom att ingående redogöra för hans skilsmässa och dramat kring denna. Den del av boken är nog svår att publicera för ett stort förlag.