Ny bok om Estonia

Stefan Torssell presenterade sin nya bok om Estonia-katastrofen i Stockholm förra veckan och jag närvarade för att köpa ett signerat exemplar.

Torssell arbetade på Sjöfartsverket och kom därigenom i kontakt med anhöriga till omkomna på Estonia. Han greps av deras öde och engagerade sig i en anhörig-förening. Boken "M/S Estonia: Svenska statens haveri" verkar, som titeln antyder, fokusera på svenska myndigheters dåliga hantering av Estonia-katastrofen: utredningen av vad som hände, beslutet att inte bärga fartyget, oredigheter på Sjöfartsverket.

Torssells historieskrivning verkar i princip gå att beskriva i följande punkter:

• Estonia borde aldrig ha fått klassats om för havstrafik, eftersom hon var byggd för kusttrafik. Detta är den åsikt som ligger bakom anhörigas stämning av Bureau Veritas i Paris.
• Estonia inspekterades före avfärd från Tallin och befanns icke-sjöduglig. Trots detta tilläts hon fortsätta till Stockholm med avsikten att tvinga henne att stanna i hamn där. När Estonia sedan sjönk hade flera ansvariga på Sjöfartsverket ett egenintresse av att dölja sanningen.
• Estonia fraktade militärmaterial, vilket också är en omständighet som makten försökt att dölja.

Som svar på frågor efteråt diskuterade Torssell gärna mer kontroversiella konspirationsteorier som om delar av besättningen i hemlighet överlevde, att Estonia avsiktligt sänktes och så vidare, men dessa ska inte finnas i boken.

Även utan denna bok om Estonia har Torssell lyckats bli en kontroversiell figur, bland annat genom sitt deltagande i "Folkets demonstration". Som ett resultat har han lämnat anhörig-gruppen. Han hade även svårt att hitta en förläggare för sin bok tills Vavra Suk och hans AlternaMedia klev in. Suk är ju naturligtvis ett minst lika kontroversiellt namn som utgivare av "Nya tider" och han fick i pausen en chans att prata lite om hans tidskrifts uteslutning från Bok- och biblioteksmässan i Göteborg (där det var meningen att Torssell skulle presentera sin bok). Att presentationen hölls hos en orgel-konsult och inte, till exempel, i en bokhandel bidrog till "underdog"-känslan.

Under dagen hade det även skett en presentation för journalister där stora svenska massmedia bjudits in. Att ingen kom förvånade inte arrangörerna som hade låtit detta symboliserats av tomma stolar med namnlappar för de inbjudna medierna.

Tyvärr hade presentationen en mycket strikt sluttid som hindrade mig från att ställa några frågor. Till exempel hade det varit väldigt intressant att höra Torssells åsikt om en annan företrädare för Estonia-anhöriga, Henning Witte, och om några andra skribenter i frågan, Sven Anér och Anders Björkman.