torsdag 2 juni 2016

Johannes Nilssons Blodtörst

Många, kanske till och med de flesta, författare siktar på odödlighet för sina verk. En del tror att detta kan vara lättare att uppnå detta om man skriver böcker frikopplade från tid och rum, med vaga eller obefintliga beskrivningar av de platser och den tid där boken utspelar sig. I "Blodtörst" (Adlibris, Bokus) satsar Johannes Nilsson (blogg) på den motsatta strategin: att vara väldigt tydlig i sina referenser, boken utspelar sig i de kultur- och mediakretsar som populärt associeras till Södermalm och tiden är nu. En fara med att tydligt placera sin handling i ett nu är att man lätt åldras och känns gammal. Och nog är det uppenbart att "Blodtörst" även om den gavs ut i april 2016 till stora delar skrevs tidigare, eller så hänger Nilsson helt enkelt inte med längre. Några flitigt förekommande hänvisningar och teman i boken är Per Ström och hat i kommentarsfält medan till exempel Sverigedemokraterna eller kulturell appropriering helt saknas.

Att en text är nutida kan naturligtvis också ha flera vinster. En är att man kan peka på samtida fenomen utan massa krångliga omskrivningar. I "Blodtörst" lyckas författaren på ett tänkvärt sätt skildra hur det moderna mediesamhället fungerar. Då tänker jag inte i första hand på de otaliga referenserna till att romankaraktärerna använder sociala medier, skriver bloggar eller surfar efter information, sådant finns det säkert i alla böcker som utspelar sig i nutid. Istället är det beskrivningen av det rika ekosystem nätet utgör som intresserar. I boken skildras hur en idé kan födas i Flashbacks minst rumsrena forum, för att därifrån sprida sig till Aftonbladets kommentarsfält och obskyra bloggar, för att till slut, via YouTube, hamna på kvällstidningarnas löpsedlar. En beskrivning som inte är verklighetsfrämmande och som skildrar något nytt i vår tid. För om det finns något kvar av nätets demokratiska effekt så är det denna: fram till för något decennium sedan, om privatpersoners spekulationer eller skvaller skulle bli till riktiga nyheter så krävdes det att upphovspersonerna var några att räkna med. De med makt och inflytande har alltid kunnat påverka vår gemensamma världsbild. Men idag händer det faktiskt att det som det talas om i fikarummet på fabriken tränger igenom bruset och blir en del av det offentliga samtalet tack vare möjligheten till gräsrotsinflytande via nätet.

Eftersom jag är bekant med Johannes Nilsson och vet vilka kretsar han umgås i, som konstprojektet Hatklubben, funderade jag under läsningen över om "Blodtörst" är kontroversiell, om de beskyllningar om nedtystning, som kommer som ett brev på posten efter att boken inte recenserats eller hyllats, har något fog. Visst förekommer det en del knark och sex i boken men knappast i sådan grad att det kan väcka anstöt, om det överhuvudtaget är möjligt att väcka anstöt i dag med sådana skildringar. Det politiska området är naturligtvis mycket känsligare. Romanens huvudpersoner tillhör båda den goda sidan i den episka berättelsen om vår tid, om än på ett intelligent sätt. Jag föreställer mig att detta är en attraktiv och eftersträvansvärd position: att självklart stå upp för alla människors lika värde och möjligheter, utan att för den skull hänfalla åt plakatpolitik eller dumheter. Det är väl många människor som har insett att den största risken med att uttrycka en åsikt är alla idioter som håller med. Så om det finns något politiskt kontroversiellt i boken, vilket jag erkänner att jag själv är för avtrubbad för att kunna avgöra, är det nog snarare avsaknaden av ondska. Ingen i boken drivs av onda motiv, varken "old boys"-nätverket som kämpar för att trycka ner kvinnor eller de manshatande feministiska lesbianerna. Inte ens den stalkande, paranoide konspirationsteoretikern är en klassisk skurk. Möjligen är detta tillräckligt kontroversiellt för att vissa faktiskt ska dra öronen åt sig.

Den uppmärksamme läsaren noterar att jag inte sagt något om bokens handling. I detta fall motiveras det inte bara av att jag inte tycker att det tillför ett boktips speciellt mycket återberätta det som står i baksidestexten, utan också av att boken innehåller en hel del oväntade vändningar som det är bäst om läsare inte känner till. Sammanfattningsvis är boken rappt skriven med flera fängslande berättelsetrådar, intressanta miljöskildringar och smarta one-liners.  

1 kommentar:

  1. Quickerian 100 % Thomas Quick24 november 2016 00:18

    Läste ut den idag, mycket bra!

    SvaraRadera