I slutet av 30-talet, i samband med upprustningen av det svenska försvaret är Helmuth Ternberg tillbaka på Dalregementet. Efter det sovjetiska anfallet på Finland den 30 november 1939 mobiliseras Ternberg till finska gränsen som underrättelseofficer och chef för avdelning 1B, VI arméfördelningen. Hela avdelningen består av tre personer, förutom Ternberg, tolkarna Gunnar Jarring och Fahle Isberg.
Jarring beskriver 1993 Ternberg på följande sätt [6]:
Ternberg var en flegmatisk man som rörde sig långsamt och omständigt och alltid såg lika oberörd ut. Han hade definitivt anlag för underrättelsetjänst.Ternberg anmälde sig som Finlandsfrivillig men han inte inställa sig innan Vinterkriget tog slut.
[…]
Ternberg hade ingen aning om vad en underrättelseofficer egentligen skulle göra. Han byggde upp en egen underrättelseverksamhet. Han skapade ett eget system med stafetter i Kemijärvi och Rovaniemi som skulle rapportera rysk aktivitet. Vi fick inte gå över gränsen men Ternberg gjorde det ändå, i civila kläder, och tog kontakt med folk. Typiskt för honom.
Gunnar Jarring blev senare placerad på den nybildade hemliga militära underrättelsetjänsten C-byrån (kallades ursprungligen G-sektionen). På denna medverkade han i rekryteringen av bland annat Johannes Hedberg, Thede Palm, Algot Törneman och Helmuth Ternberg som blev andreman till chefen, major Carl Petersén. Ternberg fortsätter som ställföreträdande chef fram till krigsslutet. Efter kriget ska försvarstabschefen Ehrensvärd beskrivit Ternberg som "en konstnärsnatur, uppslagsrik och effektiv" och sagt att han hellre skulle sett Ternberg som chef för C-byrån än Petersén [3].
Carl Petersén
På C-byrån ansvarat Ternberg bland annat för kontakter och informationsinhämtning i Tyskland, Finland och Sovjet. Han är ofta i Tyskland där han kallas ”unser Schwedischer Freund” (”vår svenske vän”) på den tyska underrättelsetjänsten Abwehr i Berlin. Han får också ett så kallats Sonderausweis (en sorts inrikespass) av Abwehr som gjorde det möjligt för honom att åka tåg fritt i Tyskland under kriget. Speciellt goda kontakter ska Ternberg haft med ”Fremde Heer Ost” under Reinhard Gehlen som stod för kunskapsinhämtningen österut.
I juni 1940 ser han till att Dagens Nyheter ackrediterar honom som ekonomen Georg Bross i Estland och Litauen. Som ”Sonderkorrespondent” för Norrköpings Tidningar ska han ha följt den tyska armen på östfronten fram till Stalingrad och kontinuerligt lämnat rapporter hem och till Gehlen. Det berättas om Ternberg att han vid ett tillfälle kapat en sovjetisk färja från Tallin med ett lok ombord och överlämnat detta till tyskarna [2]. Ternberg ansvarar efter hemkomsten för transport av personal från Baltikum till Gotland med hjälp av Curt Andreasson som senare ansvarade för T-kontorets spionage mot Baltikum.
Ternberg medverkade till att det tyska slagskeppet Bismarcks kunde sänkas. Han gav den norske militärattachén i Stockholm, Alfred Roscher-Lund, upplysningar om fartygets exakta kurs 20 maj 1941. Denne förmedlade dessa till britterna som därmed kunde sänka fartyget [4]. Helmuth Ternberg ansvarade för värvningen av Erika Wendt (född Erika Schwarze) sekreterare vid tyska beskickningen i Stockholm som agent. Wendt får kodnamnet Onkel. Ternbergs personliga charm förefaller varit en mycket stor del av Wendts motivation för att arbeta för svenskarna. Efter en tid överlämnas ansvaret för Onkel från Ternberg till Börje Brattberg.
Erika Wendt
Ternberg startade en arbetsgrupp på C-byrån (troligen 1944) för att göra ekonomisk-politiska analyser av de stridande parterna. Denna gav senare upphov till Östekonomiska byrån där Ternbergs vän Jan Rydström blev chef. Ternström medverkade i Östekonomiska byrån som en resande kunskapare. Östekonomiska byrån kom senare att spela en roll i kampen mellan T-kontoret och Birger Elmérs IB.
Helmuth Ternberg var också inblandad i Raoul Wallenberg och dennes verksamhet. För det första så var Ternbergs bror Egon en av Raoul Wallenbergs gudfäder så det fanns en rent personlig koppling. För det andra var Ternberg ansvarig för C-byråns bevakning i Ungern. Detta arbete bedrevs bland annat genom täckföretaget ”Mellaneuropeiska handelsaktiebolaget” som grundats i samarbete Wallenbergsfären (som själv aktivt arbetade med underrättelseinhämtning) och en av de anställda på företaget var Raoul Wallenberg.
I nästa del behandlas Ternbergs verksamhet efter andra världskriget.
Källor:
[1] Jan Bergman ”Sekreterarklubben” Nordstedts 2014
[2] Peter Bratt "IB och hotet mot vår säkerhet" Gidlunds 1973
[3] Lennart W. Frick & Lars Rosander ”Bakom hemligstämpeln” Historiska Media 2004
[4] Thomas Jonter "Rikets ögon och öron", till utställningen "Spionen" på Nordiska museet 1999.
[5] Thede Palm ”Några studier till T-kontorets historia”
[6] Erika Schwarze "Kodnamn Onkel" (för- och efterord Lena Svanberg) Bonniers 1993
[7] Maj Wechselman "De bruna förbindelserna" Ordfront 1995
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar