Upplägget är enkelt: fotbollen, specifikt herrlandslaget, är ett exempel på något som tjänat på det mångkulturella Sverige och är, antingen, en modell för hur hela Sverige gynnas eller ett exempel som övriga Sverige bör följa. Vi i Sverige ska vara tacksamma för att de från andra länder kommer hit och förbättrar vårt landslag. Men när man tittar närmare på verkligheten ser man att den är mer komplicerad än så.
Under de två senaste åren (2013 och 2014) så har sammanlagt 62 spelare representerat det svenska herrlandslaget i fotboll (enligt Svenska Fotbollförbundet (2013 och 2014). För att förenkla och inte behöva använda luddiga begrepp som "bakgrund" eller "påbrå"kommer vi att titta på födelseland. Av dessa 62 spelare är sammanlagt fem stycken födda i ett annat land än Sverige:
- Jiloan Hamad, född i Azerbajdzjan
- Guillermo Molins, född i Uruguay
- Erton Fejzullahu, född i Kosovo
- Erkan Zengin, född i Turkiet
- Behrang Safari, född i Iran
- Martin Kayongo-Mutumba, spelar för Uganda
- Miiko Albornoz, spelar för Chile
- Louay Chanko, spelar för Syrien
- Imad Zatara, spelar för Palestina
- Omid Nazari, spelar för Iran
Någon kanske vill invända att även om det bara är fem svenska landslagsspelare som är födda utomlands så är det desto fler som har föräldrar från andra länder. Det är naturligtvis sant men det finns samtidigt en mängd spelare födda utomlands men uppvuxna i Sverige som spelat i svenska ungdomslandslag men som nu representerar andra länder.
Slutsatsen av detta är att det är en alldeles för enkel bild av mångkulturen och fotbollen att det kommer hit personer från andra länder och hjälper vårt landslag. En lika tydlig bild är att en del av oss i Sverige har starka band till andra länder och reser dit och hjälper deras landslag. Och denna bild är nog lika sann även på andra områden än fotboll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar