Nyligen fick jag viss insikt i hur den amerikanska krigsmakten fungerar i praktiken. Därigenom fick jag också en idé om varför det ibland går så fullständigt åt helvete när den försöker utföra saker. Jag mötte en amerikansk (pensionerad) stridspilot som berättade lite om sina erfarenheter från Afghanistan, speciellt Operation Anaconda. Han bidrog där med flygunderstöd (CAS, "Close Air Support") till trupperna på marken från ett hangarfartyg utanför Pakistan.
Hans berättelse om sina insatser under Anaconda var ungefär så här: han utförde flyguppdrag tills han nästan hade slut på bränsle. Då genomförde han en omtankning i luften för att kunna fortsätta att utföra uppdrag. När han återigen fick slut på bränsle var det, enligt reglementet, dags för honom att återvända till fartyget. Han gjorde inte det utan tankade om ytterligare en gång för att kunna fortsätta med uppdrag. Vid nästa tankning beordrades han av sina befäl att återvända men vägrade återigen och fortsatte att utföra uppdrag. Först nästa gång återvände han till sin bas. Efter att han landat var det var med viss oro han träffade sitt befäl. Befälet konstaterade att det var dåligt gjort att bryta mot order men att om han inte gjort det så hade befälet slagit honom på käften när han kom tillbaka.
Om historien är sann så ger den en skrämmande bild av hur långt Hollywood-iseringen av den amerikanske krigsmakten har gått. En enskild pilot förväntades av sitt befäl att bryta mot order för att själva spela hjälte. När man utför ett arbete där, bokstavligen, liv står på spel så är att uppmuntra alla individer att när som helst göra en egen bedömning av läget och handla utifrån det, ett säkert recept för katastrof.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar