Bouvin var riksdagsledamot för Ny Demokrati under åren 1991-1994. I boken lär jag mig att han inte var någon galning som av misstag hamnade på det nya partiets riksdagslista utan att han var en viktig person i partiets utveckling. Enligt Bouvin var det han som kom med idén att ha Ian Wachtmeister och Bert Karlsson som företrädare för partiet och även han som tog de första kontakterna.
För mig är Bouvin mest känd för två saker: hans djärva retoriska grepp när han från talarstolen i Riksdagens plenisal redogör för grunden för den Ny Demokratiska familjepolitiken ("Det här går inte") och för ett uttalande i en kvällstidning där han pratar om lejon i Afrika som äter upp barnen. Den första händelsen berörs inte alls i boken men den andra får stort utrymme. Bouvin menar att han blivit felciterad och utsatt för ett mediedrev och därför finns i boken hela uttalandet i en form som godkänts av Bouvin:
Vi ska hjälpa balterna, inte gödsla med missriktade projekt i Afrika. Jag har sett effekterna. 1955 fanns lika många människor i Kenya som i Sverige. Nu är det överbefolkat. Förr födde dom 15 ungar och lejonen åt upp ett par och sen dog tio av svält och så hade dom tre barn sim klarade sig. Nu, med våra pengar, överlever alla och då blir det katastrof.För mig förefaller det som om uttalandet är tillräckligt illa även i denna form.
Bouvin är inte den sorts person som ägnar en massa tid i en memoarbok till att prata om sin egna förträfflighet. Istället låter han vännen Jarl S Magnusson skriva ett kapitel där han gör detta: "självständig", "säker på sin sak", "djup idealism", "helhjärtat engagemang", "en person som står på människors sida","skulle kunna göra underverk för att skapa opinion för ett rättvisare, mer ansvarsfullt och harmoniskt samhälle".
Precis som för många andra populister är det grundläggande felet med Bouvins syn på politik att han blandar samman politiker och tjänstemän. Bouvin utgår från att alla är överens om vad vi vill med vårt samhälle (nämligen det Bouvin vill) och att det är politikernas jobb att hitta smarta sätt att uppnå detta. Men i analogi med ett företag så är politiker inte ingenjörer som löser problem utan istället företagsstyrelsen som tar strategiska beslut: vad vill vi, vilka är problemen, hur prioriterar vi?