Ambres berättar

Ambres är en högre inkarnerad varelse som valt Sture Johansson till sitt instrument för att förmedla kunskap till mänskligheten. En del av denna kunskap finns i boken "möte med Ambres" av Sture Johansson (Sturid, tredje upplagan 1996).

Ambres insikter befinner sig i nyandlighetens mittfåra: inkarnationer, karma, vibrationsnivåer och frekvenser. Genom evigheten väljer en Ryttare sina inkarnationer för att successivt frilägga sitt sanna jag. Modellen för en inkarnerade människa är komplex. Den består av ett dagmedvetande, ett undermedvetande, det omedvetet medvetna, ett mellanmedvetande, flera drömtillstånd och ett övermedvetande som i sin tur står i kontakt med planetmedvetandet.

Varje inkarnation har en grundpersonlighet som dock hindras att uttrycka sig på grund av de många rollgestalter som står i vägen. Rollgestalter skapas av emotionella kriser i livet (eller föregående liv) och tar över personen vid liknande situationer senare. Ett exempel med en person som inför en arg manlig chef reagerar som inför sin far vid en bestraffning i brandomen används genomgående. Det förefaller finns en tydlig släktskap till scientologins dianetik med utrotandet av enneagram som högsta mål.

Som alltid i nyandlig inkarnationslära finns det något otrevligt i att alla händelser som drabbar en person är valda av personen själv. Således är personer som till exempel utsätts för brott eller svälter inte oskyldiga offer utan personer som behövt denna negativa erfarenhet för att komma vidare i sin karmiska utveckling. Detta innebär inte att nyandliga läror direkt lär ut att det är fel att hjälpa andra men det kan ju ändå föra fel. Den antroposofiska idén om barnsjukdomar som hjälpmedel i själens utveckling är ett exempel.

Den kedja av inkarnationer som Ambres beskriver sträcker sig tillbaka i alla fall till växtriket. Men kan man verkligen lära sig något som växt?

Växtriket har ett minne, det har också ett sinne och en viss form av medvetande, men det har inget undermedvetande. Växtriket har syn, hörsel, känsel, lukt och smak sammansatta till ett enda sinne. Kan växter förmedla sig till varandra? Javisst kan de det!

För att vara ett uråldrigt vist väsen har Ambres en väldigt konservativ syn på till exempel manligt och kvinnligt:

Mannen utvecklas naturligtvis ur fadern som regel, men inte alltid. Kvinnan ur modern, men inte alltid. Om fadern är starkt feminin, ologisk och stark känslomänniska och modern mycket logisk och intellektuell, då kan också mansgestalten utvecklas ur modern och kvinnogestalten ur fadern och det kan uppstå starka konflikter däremellan

och homosexualitet: 

I cellminnet finns då en kropp, som är kraftig och muskulös och det är naturligt att den nya kroppen som kvinna får dessa typiskt manliga drag. Och i den första manliga inkarnationen finns cellminnen från alla de tidigare inkarnationerna som kvinna och den nya gestalten får då typiska kvinnliga drag. I detta övergångsskede kan också ske att människor får dragning till sitt eget kön. Ni kallar det för homosexualitet och reagerar många gånger starkt mot det. Men se det som övergående. Ni bör inte fördöma det, men inte heller uppmuntra det, ty det är en avskalningsprocess, som kan ta flera inkarnationer. Men denna process kan bli fördröjd, om man bejakar den alltför mycket.

Lite mer bokrea

Förutom de förhandsbeställningar jag gjorde på årets bokrea har jag handlat lite i butik också.

Jag uppskattade Mattias Gardells "Rasrisk" mycket så bland annat därför köpte jag hans "Islamofobi". Det är ju också en bok som låtit tala om sig i många sammanhang.

Jag uppskattade också Göran Everdahls "Tvål!" om såpoperor på TV. På bokrean köpte jag därför en annan av hans TV-genre böcker "Kom nu'rå! Barnprogrammen vi minns - eller helst vill glömma".

Jag har sedan tidigare Kjell Lekebys tunna bok "Kung Kristina", utgiven på Vertigo 2000, som driver tesen att Drottning Kristina arbetade för och trodde på att hon skulle kunna förvandlas till en man. Därför plockade jag upp Lekebys mycket tjockare "Gustaviansk mystik" när den reades ut hos Vertigo.

Jag är i grunden skeptisk till böcker med osorterade kuriösa fakta och även till de som istället vill motbevisa sådana fakta. Bland annat för att jag inte kan låta bli att tro att det är just sådana samlingar som etablerat en del av de myter som senare böcker slår hål på. Dock har jag alltid uppskattat Peter Olaussons skriverier på nätet (Faktoider, blogg). Därför slog jag till på två av hans böcker på rean: den nya "Tredje rikets myter" om myter kring Nazityskland och den äldre "Är det verkligen sant?".

Drottning Kristina om jesuiterna

I dessa dagar med en ny jesuitpåve frodas fördomarna om den katolska kyrkan, mycket på grund av de pedofilskandaler som drabbat den. Men sådana fördomar är inget nytt. Följande historia kommer från en nidskrift mot Drottning Kristina utgiven 1667, troligen av Jacques Carpentier de Marigny. Hämtad ur "Kung Kristina" av Kjell Lekeby, Vertigo 2000:

En annan gång när hon promenerade med styresmannen för ett jesuitkloster fick hon se en mycket välgjord Mariabild. Samtidigt sa hon till den beskedlige prästen: "Fader, när ni ser denna vackra målning, grips ni inte av begär att förlusta er?" Denna skamliga fråga fick den gode munken att rodna. Han svarade: "Madame, en sådan bild inspirerar till gudfruktighet och stärker oss mot Satan". Drottningen genmälte: "Jag känner orsaken, min gode man, till varför kvinnorna icke alls har någon makt över dem som tillhör er orden. Det är därför att ni arbetar flitigt på de unga skolgossarnas bakdel."

Mattias Gardell "Rasrisk"

Tidigare postat på annan plats.
Detta är i mitt tycke den bästa bok som skrivits om amerikansk rasism, och den är skriven av en svensk. Gardell är religionshistoriker som ägnat många år åt att studera, och umgås med, svarta och vita rasister i USA.

Det finns två saker som är speciellt bra med boken. Det första: den handlar i lika stora delar om svart som vit rasism. Gardell skriver om Nation of Islam och andra svarta muslimska kyrkor (t.ex. Nation of Gods and Earths), om andra svarta rasistiska rörelser (t.ex. Pan-African International) och om deras inflytande bland amerikanska svarta (som t.ex. märks på artister som Queen Latifah, Public Enemy och Wu Tang Clan). Han skriver också om den vita rasistiska kulturen. Gardell beskriver olika identitetskristna (t.ex. Aryan Nations), nyhedniska (t.ex. Odinist fellowship) och rasbaserade kyrkor (t.ex. Church of the Creator). Han skriver om den amerikanska populismen och de konspirationsteorier som frodas bland vita rasister.

Den andra speciellt bra saken med boken är att Gardell har en personlig erfarenhet av det han talar om. Han har varit där, träffat människorna och levt med dem. När han studerade Nation of Islam hade han Louis Farrakhans (ledaren) stöd. Han togs om hand av Robert O.X, en gammal veteran, som "adopterade mig som sin lilla vita maskot". "Detta öppnade för besök på platser man som utomstående vit mår väl av att ha en lokal guide på, då Nationen betraktar vita som djävlar". Studiet av vita rasister gick till på samma sätt. "Jag bodde också tidvis hemma hos ariska revolutionärer, vilket ytterligare fördjupade kunskapen om de världsuppfattningar som ger bakgrund till aktivisternas tänkande och handlande".

Mattias Gardell: Har också skrivit, bland annat, "Countdown to Armageddon : Louis Farrakhan and the Nation of Islam". "Rasrisk": Federativs 1998, 374 sid., ill., index, bibliografi. 

Göran Everdahl "Tvål!"

Tidigare postat på annan plats.

'Tvål!' är skriven av en man som älskar det han skriver om. Everdahl fick sitt eldprov när tillbringade en vecka på hotell i New York med att se åtta 'daytime soaps' per dag. Den här boken innehåller allt man kan önska sig av en bok om tvåloperor. Såpans historia, från dess tid på radio i USA (såpan 'Guiding Light' började på radio 1937 och finns fortfarande), via genombrottet för engelska såpor i Sverige ('Arvingarna' 1972) till inhemska produktioner ('Lösa förbindelser' 1984, 'Varuhuset' 1987-89).

I boken analyseras skillnader och likheter mellan såpor från olika länder. Den amerikanska i sin typiska överklassmiljö, den engelska i ful arbetarmiljö och den australiensiska i soliga medelklassidyll. Everdahl menar att den svenska såpan kännetecknas av att den har allt det ovanstående, som en demografisk provkarta.

'Tvål!' ägnar dock mest utrymme åt de saker som är mest speciella med tvåloperor: handlingen och karaktärerna. Den dåliga, motsägelsefulla och ofta bisarra handlingen är väl det de flesta först tänker på rörande såpor och det andra är kanske de fullständigt verklighetsfrämmande rollpersonerna. I boken ger Everdahl gott om exempel ur såpor och gör flera analyser.

En av de bästa sakerna med 'Tvål!' är dess illustrationer. I boken finns mängder med foton av mer eller mindre kända såpa-skådespelare och gott om tillfällen att tänka tillbaks på program man sett. Everdahl har också valt att ta med många 'vid-caps' från flera minnesvärda scener.
 
Göran Everdahl: Född 1964, är frilansjournalist och bor i Stockholm. Han skriver för Svenska Dagbladet, Elle och Vecko-Revyn och recenserar film i Damernas Värld och Radio Stockholm. Man kan också höra honom sia om trender i P3:s Spanarna. "Tvål!" är hans första bok. "Tvål!": Bokförlaget DN 1998, 238 sid., ill., index, app.

Är detta den diskriminerade kvinnan i Sverige 2013?

Milly Tran är 19 år, har toppbetyg från gymnasiet, talar fem språk och studerar till läkare. Hon lyfts idag fram på Dagens Nyheters förstasida som ett exempel på diskrimineringen av kvinnor i Sverige. Vilka orättvisor är det då som drabbat Tran på grund av hennes kön? Jo, meddelar DN, hon tvingas läsa läkarlinjen i Göteborg och inte i Stockholm. Är detta en rimliga presentation av läget i Sverige på Internationella Kvinnodagen 2013? I så fall har svenska kvinnor det betydligt bättre än vad jag trodde.

Till läkarutbildningar i Sverige idag antas lika många män som kvinnor. Detta är den diskriminering som har drabbat bland annat Tran. Hur är det möjligt att framställa en jämn könsfördelning som en orättvisa? DN framför två argument:

• Fler kvinnor än män söker, alltså borde fler kvinnor än män komma in. 
• Kvinnor har bättre betyg än män, alltså borde fler kvinnor än män komma in.

Det första argumentet är så dumt att jag tvekar om jag borde säga något om det. Varför borde antagningen till en utbildning spegla sammansättningen av de sökande? Tio procent av de sökande till denna utbildning var vänsterhänta alltså bör tio procent av de som antas vara vänsterhänta? 30% kristna sökande bör ge 30% kristna på utbildningen, åtta procent sverigedemokrater, ger åtta procent antagna och så vidare.

Det andra argumentet är dock helt rimligt. Kvinnor har högre betyg och kunde ju förväntas antas i högre grad. Boven i dramat är högskoleprovet vilket också pekas ut i artikeln. På senare år har högskoleprovet börjat spela allt större roll i antagningen även för dem som antas på betyg. Till exempel används resultat på högskoleprov för att sålla bland elever med högsta betyg vid antagning till exempelvis läkarutbildningar.

Att man naturligtvis kan tolka situationen precis tvärtom: att betygen är diskriminerande och att högskoleprovet kompenserar för detta, berörs överhuvudtaget inte alls i artikeln. Om man antar att begåvning är lika fördelad mellan könen och att begåvning är det som bör avgöra om man ska få läsa läkarlinjen så borde väl en jämn könsfördelning vara ett ideal?

För att förstärka högskoleprovets roll som skurk lyfter artikeln fram kritik mot det från Universitets- och högskolerådet (UHR). Den kritiken är dock helt irrelevant i detta sammanhang. UHR påpekar att högskoleprovet har "dålig prognoskraft när det gäller att klara studierna på högskolan" och att "möjligheten att göra provet redan innan man gått ut gymnasiet kan påverka gymnasiestudierna negativt". Men i artikeln diskuteras provets roll som andrahandskriterium för att välja bland elever som redan har högsta betyg. Att ha högsta betyg och höga poäng på högskoleprovet är knappast sämre än högsta betyg och låga poäng och de som har högsta gymnasiebetyg har tydligen inte slutat plugga efter ett bra resultat på högskoleprov. Bra kritik från UHR men helt irrelevant.

Hen i riksdagen även förra året

Flera media (DN, SvD, Metro, SVT) rapporterar att nuvarande jämställdhetsministern Maria Arnholm (Folkpartiet) i år blev först med att använda pronomenet "hen" i riksdagen. En enkel sökning på Riksdagens hemsida visar dock att det i alla fall användes av miljöpartisten Maria Ferm 28 november 2012 i en debatt om "Samverkan för att förebygga ungdomsbrottslighet":

Socialtjänsthandläggaren riskerar att bryta ner det förtroende som eventuellt finns mellan handläggaren och den unge och hens familj om det kommer fram att socialtjänsten lämnat ut känsliga uppgifter om den unge till polisen. 

Gissa parti

Några citat ur handlingarna för distriktårskonferensen hos ett svenskt politiskt ungdomsförbund 2013. En motionär föreslår att man ska demokratisera medlemstidningen Rödluvan:

Motion 3: Demokratisera Rödluvan

Idag utses ansvarig för Rödluvan av distriktstyrelsen. Denna motion föreslår att det istället ska vara upp till distriktsårskonferensen att välja ansvarig för Rödluvan. Detta främst av två skäl. Det första är att Rödluvan idag är av sådan betydelse för distriktet att det är lämpligt ur en demokratisk aspekt att beslutet om ansvarig överlämnas till distriktårskonferensen.

 Distriktsstyrelsens svar:

 ”Rödluvans” främsta uppgift är att skola de breda massorna inom distriktet och lyfta deras medvetenhet mot den ständiga kampen mellan den produktionsägande klassen och arbetarklassen.

[D]et är distriktsstyrelsen uppgift att lyfta och förvandla den spontana kampen till en medveten och organiserad kamp för revolution. Precis som Sovjetunionens kommunistiska parti stärktes under Josef Stalin, precis som Kinas kommunistiska parti stärktes under Mao Zedong, kommer vår rörelse att stärkas under den kampvilliga distriktsstyrelsen. Därför anser distriktsstyrelsen att distriktsstyrelsen ska fortsätta utse en ansvarig för ”Rödluvan”.

Gissa nu parti.

Dokumentation i verkligheten

Jag säger "Som utvecklare är det viktigt att man dokumenterar det man gör. Speciellt på en arbetsplats med stor kodbas och gott om konsulter som kommer in och petar i den."

Snorvalpen: "Äh, bra kod dokumenterar sig själv."

Jag: "Sätt dig ner unge man, så ska jag berätta för dig om dokumentation i verkligheten"

Det som ska dokumenteras är inte i första hand koden själv. Istället dokumenterar man till exempel arkitekturen:

En kund använder version 4.2 av plattformen. De vill nu ha funktionaliteten APA. Att lyfta kunden till version 5.X är uteslutet av kostnadsskäl. Versioner 4.5 och 4.7-9 har bra stöd för APA men av dessa går 4.7-9 inte att kombinera med kundens databaslösning. Alltså måste vi lyfta kunden till 4.5 och inget annat. Hur vi håller reda på detta? Genom dokumentation. 

Man vill också dokumentera funktionalitet:

Den senaste releasen till kund var en katastrof och fick rullas tillbaka. För att upprätthålla förtroendet hos kunden satsas hårt på att den nya versionen ska vara klockren. Dock uppstår ett problem: ingen vet exakt hur systemet fungerar hos kund. I vissa tveksamma fall får utvecklingsgruppen rösta för att avgöra om något ska betecknas som "bug or feature". Därför dokumenterar vi funktionalitet.

Vi dokumenterar interaktioner med kunden:

En upprörd kund hör av sig och klagar på att funktionalitet BEPA, som de betalat dyra pengar för, slutat fungera. Efter en kort kodgranskning visar det sig bero på att någon för ett och ett halvt år sedan gjorde BEPA konfigurerbar och därefter stängde av den. Den upprörde kunden undrar varför. Eftersom någon inte längre finns kvar på företaget blir svaret "Förhoppningsvis för att någon från er bad om det". Därför dokumenteras kund-kontakter.

Ibland dokumenterar vi också den kod vi skriver:

Det är lätt att förstå vad värdet av konstanten m_dDelayStartupSec används till. Det är svårare att förstå varför den har värdet 4.0. Det är helt omöjligt att veta att om vi ändrar värdet på m_dDelayStartupSec här i applikation X, så måste vi också ändra motsvarande konstant i applikation Y annars kommer systemet att krascha vid start. Därför dokumenterar vi ibland även kod.

Demokratisk idealist och apartheid-vän

Jag har nu kommit en bit in i läsningen av "Det Gröna Sverige" av Tommy Hansson. Det har inte varit så mycket att förvåna sig över: ett framtida grått Sverige där allt roligt; bensinbilar, kött, rökning, sexism, är förbjudet. UNA-bombaren Ted Kaczynskis manifest är obligatorisk läsning i skolan.

Men när hjälten Wilhelm Stormcrantz träder in i handlingen blir det konstigt. Från baksidan vet vi att Stormcrantz är en "demokratiska idealist" som kommer att leda en "desperat kamp för att stoppa Storasyster Gudrun". Men när vi kommer in i handlingen så arbetar Stormcrantz för den gröna regimen. Han håller på och berättar historier för en fånge från ett indoktrineringsläger:

Stormkrantz grovkorniga berättelser om jakter med Storbritanniens prinsgemål Philip och andra dignitärer i den internationella miljörörelsens jet-set på åttio- och nittiotalen.

- Den mannen var verkligen framsynt, försäkrade Stormcrantz och syftade på prins Philip. En förtjusande människa. Vid ett tillfälle jagade jag tillsammans med Philip, prins Aga Khan och kung Juan Carlos av Spanien i Krugerparken i Sydafrika. I största hemlighet, naturligtvis, det var ju på apartheidtiden, fast jag måste bekänna att jag aldrig såg till något rasförtryck...

-Å andra sidan hade jag förstås inte tid att sätta mig in i situationen. Fast jag tror den så kallade allmänna opinionen överdrev; glöm inte att det var boerättlingarna som byggde Sydafrika till det materiellt mest välmående landet på den afrikanska kontinenten. I alla händelser var jag vid den här tiden hedersledamot i Världsnaturfondens styrelse. En ytterst angenäm uppgift, på min ära. Ytterst angenäm. Och jag ska säga herrarna att prinsen hade mycket avancerade tankar om befolkningskontroll. Han insåg att världens befolkning måste trimmas väsentligt om den mänskliga rasen ska kunna överleva. Bara de vitalaste folkelementen kan tillåtas leva vidare, det var vad han sa. Precis som inom viltvården. Djurart som djurart.

Att Världsnaturfonden bara är ett verktyg för det brittiska kungahuset i deras kamp för att befria jorden från värdelösa ätare (minska jordens befolkning) känns igen från LaRouche-rörelsens propaganda där det är ett stående inslag. Likaså att denna kamp i första hand riktas mot svarta människor.

Vilken roll detta och försvaret av apartheid spelar i boken är dock oklart. Eftersom Stormcrantz är vår hjälte, tycker Hansson att detta är berömvärda åsikter? Eller speglar de dåliga åsikter Stormcrantz har i början av boken medan han arbetar för de gröna? Eller kanske Stormcrantz är en riktig antihjälte, både demokratisk idealist och apartheid-vän?