Den ensamme miljonären

Min serie med tidigare jobbintervjuer fortsätter med "Den ensamme miljonären":

Jag svarar på en intressant annons. Företag ligger bra till, sysslar med spännande saker som jag dessutom har viss erfarenhet av, avknoppningsföretag från universitetet och så vidare.

Blir uppringd av en äldre man som ger ett lätt förvirrat intryck, grundaren och ägare. Han berättar att intervjun kommer att vara nästa torsdag kl.16 på en adress i Djursholm. Verkar förvirrad av koncept som pappaledighet, barnvakt, och så vidare. Medan vi pratar upptäcker han att det finns en bloggare med mitt namn. Frågar om det är jag. Blir lite orolig när jag bekräftar, tar det mycket tid, mitt bloggande? Jag försäkrar att det aldrig tidigare hindrat mig från att heltidsarbeta.

Nästa torsdag: är naturligtvis sen. Har inte full koll på var intervjun ska äga rum. Det visar sig i alla fall vara ganska lätt att hitta: åk igenom Djursholms centrum, sväng vänster längs med stranden och leta bland de stora husen med sjöutsikt. Huset ligger på en udde, ägaren har valt sidan med utsikt över småbåtshamnen istället för badstranden. Kanske lugnare?

När jag ringer på ekar steg inifrån. Jag väntar mig en husa men det är värden själv som öppnar. Han erbjuder mig tofflor, intervjun sker i det nedre biblioteket där golvet är kallt. Vi börjar enligt standardmallen: jag säger något kort om mig själv och kommenterar något kring mitt CV vilket han har läst. Han berättar lite om företaget och sig själv. Det blir snart tydligt att huvudanledningen till att jag valts ut för intervju är min doktorstitel. Tankar kring skillnaden mellan oss i framkant, de naturliga ledarna, vi som strävar efter excellence och resten, skocken, massmänniskorna duggar tätt. Han funderar på att dela företaget i två: ett framåtsträvande som ska leda utvecklingen och ett med vanliga människor som ska utföra mekaniska tråkiga arbetsuppgifter. Vi diskuterar affärsmöjligheter, olika affärsområden, Turkiet, Brasilien, Afrika. Min värd visar sig vara ett patenttroll. Sitter på en massa gamla patent om olika sätt att använda automatiska bildanalys och kameror i mobiltelefoner tillsammans. Hoppas att stämma Google.

Hos mig finns det dock en hel del problem. Han oroar sig för att jag har en familj: sånt kan stjäla tid från arbetet. Bloggen finns också kvar som tagg: jag verkar ha humanistiska intressen. Det är väl i och för sig ett utmärkande drag för män av vår sort men tiden, var finns tiden? Innehållet i bloggen kommer också upp. Tydligen har adressen skickats runt bland de anställda som bidragit med utdrag som kan säga något om min karaktär. Har jag någon gång skrivit att det är bra att klaga på sin arbetsgivare? Jag är en rebell slår han fast. Skägget. Klädseln. En människa vill signalera något när han väljer att avvika från normen. Själv är han också excentrisk, visst, han tycker om att ha träskor. Men jag, jag är en revolutionär.

Samtalet pågår i två och en halv timme. Medan jag tar på mig skorna kommer frågor som vilken uppsägningstid jag har och vilka min löneanspråk är upp. Han vill att jag ska träffa en god vän till honom, professor i Linköping, sitter i styrelsen, på nästa intervju. Han föreslår att vi kan ta den på kvällen för att underlätta för mig att komma ifrån.

Denna andra intervju blev aldrig av och jag är inte säker på att jag är så ledsen över det.

Som man kan förstå av det jag skriver ovan finns det en viss risk att någon person som vet vad jag pratar om läser detta. Därför vill jag betona att detta är min högst subjektiva bild av det inträffade och att jag inte menar att vara respektlös.