Knark är bajs

En bok som jag under lång tid sökt (för ett överkomligt pris) är Allan Rubins "Hasch - himmel och helvete" (Sober förlag 1986). Detta är en klassiker bland udda svenska böcker med sin djupt kända varning för knarkets faror. Och visst, när Rubin är bra så är han mycket bra. Ta till exempel detta avsnitt när Rubin just  pratat om de uråldriga aztekerna och deras människooffer:

Allt detta skedde inte långt från den amerikanska västkusten där intresse för såväl droger som blod och rituell död åter har vaknat. När kommer vi att tolka den lockelse till Satan och till blodsoffer som kantar de hallucinationsframkallande drogernas spridningsväg - i förgången tid och här och nu - som en konsekvens av just samma droger?

Men på det hela taget måste jag säga att jag är lite besviken på Rubins bok. Många gånger närmar han sig gränsen för det uppenbart och komiskt omöjliga men varje gång backar han. Rubin varnar misstänkt ofta för farorna i de österländska religionerna, men påpekar också att det inte är just det österländska som är problemet. Han följer efter och fotograferar ungdomar med suspekta frisyrer på stan men inser att man inte kan se utanpå vem som är satanistisk massmördare. Han kritiserar utagerande hårdrocksband men i första hand för att deras utspel drivs av en önskan om en större marknadsandel.

Kärnan i Rubins budskap är att den dåvarande droglavinen och dess manifestationer inte i första hand ska förstås som en reaktion på sociala missförhållanden utan har betydligt mer grundläggande orsaker. Följande sammanfattning från bokens sista kapitel kan möjligen ses som en spoiler men jag är säker på att ingen misstycker. Rubin uttrycker sin misströstan över att hans budskap inte kommer att tas väl emot i de professionella hjälparnas krets och uppmanar därför sina läsare att ta saken i egna händer: ordna diskussioner, studiedagar och kursverksamhet med bland annat följande innehåll:  

Beskriv hur cannabis kan öppna medvetandets portar så att hallucinationens och psykosens magiska föreställningsvärld kan uppenbaras, och redovisa hur shamaner, medicinmän och fetischmän därför tänt på med just hasch och liknande droger i samband med magiska riter och besvärjelser.

Redogör för hur dessa exotiska magiker hävdat att ruset gett kontakt med kosmos och dess andemakter - goda som onda - och varna för att motsvarande upplevelser kan utlösas även bland dem som prövar samma typ av droger, här och nu.

I boken kopplar Rubin denna magiska föreställningsvärld till Jungs kollektiva undermedvetna. Det är samma ormar och vingar på hårdrocksskivornas omslag som i de klassiska folksagorna och katedralens gargoyles (som tydligen, löjligt nog, ska heta vattenkastare på svenska). Rubin tar de mest entusiastiska drogflummarna på allvar: hallucinogena droger öppnar porten till en annan värld. Men hans slutsats blir en helt annan; istället för att rekommendera en psykedelisk upptäcktsfärd varnar han för de faror som finns och vill försegla porten för alltid. Vilken av dessa två attityder som är mest irriterande lämnar jag till läsaren att avgöra.

Det bästa med boken är baksidestexten där författaren, eller förlaget, inkluderat en mängd omdömen om Rubins tidigare bok "Inget är som drogen". Bland annat dessa omdömen:

Politiskt farlig ... en riktigt usel bok

 Mischmasch, besynnerliga resonemang... - Ett misslyckande

Man hoppas att ingen tar hans bok på allvar

Det är farliga åsikter som förs fram

Personligen kan jag inte låta bli att känna respekt för den som marknadsför sin bok på detta sätt.