Mer franska erfarenheter från Mali

Fortsättning på inlägget om franska erfarenheter från Mali.

PANTHERE 3(Feb 22nd –March 11th 2013)

BDA (= Battle Damage Assesment)
MK82 DSU-33 airburst : great results Vs PERS
Fusing Vs sand
Straffing runs by Mirage F1 Vs BRDM-ZSU
Tng or simulation ?

DIABALY

Bomber som exploderar i luften fungerade alltså bra mot människor på marken, däremot ställde sanden till problem med andra bomber.

Coordination with HELI TF
Tight coord to be achieved prior OPS
Supporting arms or fighting on its own ?
Choppers vulnerable to SAF (8 AH hit, 1 crew KIA)
JAAT Rafale w/ TIGER AH Vs Pick up

Vulnerability AAA
1 KIA + 1 Tigre U/S
Helikoptrarna var de sårbaraste delarna av de franska styrkorna. Åtta nedskjutna helikoptrar, en person död. Fienden använde artilleri för att bekämpa helikoptrar, de hade även tillgång till mer avancerade missiler men verkar inte klarat av att använda dessa. 

COOPERATION W/ ARTYARMY comms network not workable
ARTY rqted to use FAC TACSAT network
ROZ Vs Keypads
Lat-Long Vs MGRS

120mm Mortar
- 24 fires
- 143 Explosive shells
- 13 Light Shells
- 15 Smoke Shells

155 mm CAESAR
- 23 fires
- 140 Explosive Shells
- 21 Smoke fires

Freedom price : 6 KIA
• 4 x Direct Fire
• 2 x IED

Den franska erfarenhet från Mali

Att Sverige ska skicka mer trupp till Mali för att stödja den fredsbevarande styrkan Minusma har uppmärksammats (svt, sr). Jag tänkte därför dela med mig av några tankar om de franska insatserna i Mali tagna från en presentation vid en konferens jag besökte förra året.
 
Den franska insatsen med namnet Operation Seval pågick under i stort sett hela 2013 och syftade till att bekämpa islamistiska separatister i norra Mali. Nedan följer delar av texten på engelska och bilderna från presentation given av en hög fransk militär. Vissa kommentarer av mig på svenska. Presentationen gavs under Chatham House-regler: det är fritt för åhörarna att använda information om man inte anger källa.

Long rang recon in NW of Mali end of april 13
Mali är stort land med skiftande terräng.

MALI AO

Long range strike from FR
4 Rafale from SDI
9H35 TOF / 26 DMPIs
5 AAR / 2 H playtime
Landed in Chad
Fransmännen utförde alltså stridsuppdrag i Mali med plan som startade i Frankrike, släppte bomber över Mali och sedan landade i Tchad. 

De använde också lokalt stationerade flygplan. Totalt släppte fransmännen 300 bomber under kampanjen.

8 Rafale (N’Djamena)
‐ 6 bombs per a/c
‐ GBU12
‐ A2SM/SDU38
‐ 30 mm Gun
‐ Pod : Damoclès
‐ ROVER
‐ RECCE pod NG/Video DL

6 Mirage 2000D (Bamako)
‐ 2 GBU12 or 3MK82 per a/c
‐ 1 Pod (ATLIS, PDLCTS or Damoclès)
‐ ROVER

AIRBORNE OPS
TIMBUKTU
Op ORYX
23‐28 JAN

FIGHTING AND FIELD CONDITIONS Not a «Afghan war »!
First in = harsh cond
Minimum support
Heat (60°) on sand/rock
Beating hardware
No FOB to regen
Not a walk in the park.
Soldaterna lämnade tydligen mycket av sin hög moderna utrustning hemma på basen för att istället kunna bära med sig extra vatten. En fördel med den extrema miljön beskrevs som att man kunde anta att all mänsklig okänd aktivitet var fientlig eftersom inga civila rörde sig i området.

 Fortsättning följer här.

Mina t-shirts: musik

Några musik t-shirts jag råkar äga:

Morrisey, "Maladjusted"-turnén, Solnahallen, Stockholm 3 december 1997. Framsida "On this glorious occasion of this splendid defeat"

 Baksida: "Satan Rejected My Soul"

 Foetus (JG Thirlwell), inköpt efter spelning i Stockholm, troligen 29/2 1996.

 Lollipop: t-shirt erhållen som del av ersättning för att ha rivit staket dagen efter festivalen 1996.

 Orup slår Nick Cave och Robyn på lineup:en.

 The Cure: t-shirt med omslaget till skivan "Concert: The Cure Live". Inköpsdatum okänt.

"God is my co-pilot", "Fight! Fury! Faith", inköpt i samband med spelning på Roskilde-festivalen eller i Stockholm 1996.

 Baksida med japansk text.

 

Knark är bajs

En bok som jag under lång tid sökt (för ett överkomligt pris) är Allan Rubins "Hasch - himmel och helvete" (Sober förlag 1986). Detta är en klassiker bland udda svenska böcker med sin djupt kända varning för knarkets faror. Och visst, när Rubin är bra så är han mycket bra. Ta till exempel detta avsnitt när Rubin just  pratat om de uråldriga aztekerna och deras människooffer:

Allt detta skedde inte långt från den amerikanska västkusten där intresse för såväl droger som blod och rituell död åter har vaknat. När kommer vi att tolka den lockelse till Satan och till blodsoffer som kantar de hallucinationsframkallande drogernas spridningsväg - i förgången tid och här och nu - som en konsekvens av just samma droger?

Men på det hela taget måste jag säga att jag är lite besviken på Rubins bok. Många gånger närmar han sig gränsen för det uppenbart och komiskt omöjliga men varje gång backar han. Rubin varnar misstänkt ofta för farorna i de österländska religionerna, men påpekar också att det inte är just det österländska som är problemet. Han följer efter och fotograferar ungdomar med suspekta frisyrer på stan men inser att man inte kan se utanpå vem som är satanistisk massmördare. Han kritiserar utagerande hårdrocksband men i första hand för att deras utspel drivs av en önskan om en större marknadsandel.

Kärnan i Rubins budskap är att den dåvarande droglavinen och dess manifestationer inte i första hand ska förstås som en reaktion på sociala missförhållanden utan har betydligt mer grundläggande orsaker. Följande sammanfattning från bokens sista kapitel kan möjligen ses som en spoiler men jag är säker på att ingen misstycker. Rubin uttrycker sin misströstan över att hans budskap inte kommer att tas väl emot i de professionella hjälparnas krets och uppmanar därför sina läsare att ta saken i egna händer: ordna diskussioner, studiedagar och kursverksamhet med bland annat följande innehåll:  

Beskriv hur cannabis kan öppna medvetandets portar så att hallucinationens och psykosens magiska föreställningsvärld kan uppenbaras, och redovisa hur shamaner, medicinmän och fetischmän därför tänt på med just hasch och liknande droger i samband med magiska riter och besvärjelser.

Redogör för hur dessa exotiska magiker hävdat att ruset gett kontakt med kosmos och dess andemakter - goda som onda - och varna för att motsvarande upplevelser kan utlösas även bland dem som prövar samma typ av droger, här och nu.

I boken kopplar Rubin denna magiska föreställningsvärld till Jungs kollektiva undermedvetna. Det är samma ormar och vingar på hårdrocksskivornas omslag som i de klassiska folksagorna och katedralens gargoyles (som tydligen, löjligt nog, ska heta vattenkastare på svenska). Rubin tar de mest entusiastiska drogflummarna på allvar: hallucinogena droger öppnar porten till en annan värld. Men hans slutsats blir en helt annan; istället för att rekommendera en psykedelisk upptäcktsfärd varnar han för de faror som finns och vill försegla porten för alltid. Vilken av dessa två attityder som är mest irriterande lämnar jag till läsaren att avgöra.

Det bästa med boken är baksidestexten där författaren, eller förlaget, inkluderat en mängd omdömen om Rubins tidigare bok "Inget är som drogen". Bland annat dessa omdömen:

Politiskt farlig ... en riktigt usel bok

 Mischmasch, besynnerliga resonemang... - Ett misslyckande

Man hoppas att ingen tar hans bok på allvar

Det är farliga åsikter som förs fram

Personligen kan jag inte låta bli att känna respekt för den som marknadsför sin bok på detta sätt.

     

Svenskarna och deras konstiga idéer

I vissa kretsar är det populärt att tala om den moderna vetenskapen som en religion; en kyrka eller kanske en sekt. Andemeningen är klar: vetenskapen är inte ett fritt sökande efter kunskap utan en toppstyrd dogmatisk organisation, snabb att kasta ut och brännmärka tvivlare. För mig framstår dessa idéer, i första hand, som bevis för att innehavaren är dåligt insatt i modern vetenskapshistoria. Tvärtom så är vetenskapen, i många fall, anmärkningsvärt tolerant mot personer som ifrågasätter även de mest grundläggande "sanningar". En snabb genomgång av några framstående svenska vetenskapsmän efter andra världskriget illustrerar tydligt detta.

Vad ifrågasattes: "Big Bang"-teorin. Grunden till teorin lades av Aleksandr Fridman 1922, den blev allmänt accepterad i vetenskapliga kretsar från i alla fall 1965.

Vem tvivlade: Hannes Alfvén, nobelpristagare i fysik 1970, professor i elektronik och fysik, ledamot i Kungliga vetenskapsakademien.

Hur argumenterades det: Alfvén förde från 1966 fram sin (och Oskar Kleins) teori om ambiplasma, den så kallade Klein-Alfvéns kosmologi, som är ett alternativ till Big Bang. Teorin bygger på antaganden om att fullständig symmetri råder mellan antimateria och koinomateria (det vill säga vanlig materia) i en ”metagalax”. Universums observerade expansion uppkommer genom en återstuds i ett från början långsamt kollapsande moln av koinomateria och antimateria. Studsen orsakas av det höga strålningstryck som alstrades när materian och antimaterian började annihileras.

Vad: Evolutionsteorin. Lanserad av  Charles Darwin 1858, allmänt accepterad i vetenskapliga kretsar från 1930-talet.

Vem: Nils Heribert-Nilsson, professor i botanik, ledamot i Kungliga vetenskapsakademien.

Hur: Heribert-Nilsson lanserade 1953 teorin om ”emikation” som ett alternativ till evolutionsteorin. Enligt denna förekommer inte någon utveckling av djurarter. Istället sker regelbundet stora katastrofer orsakade av att månen kommer för nära jorden och ger upphov till jättelika tsunamis. Resultatet blir att nästan allt liv på jorden utsläcks, medan de substanser som ingår i arvsmassan rekombineras så att en helt ny fauna och flora bildas. Denna rekombination och tillblivelse av nya arter ska ha skett närmast momentant, eller inom en halvtimme.

Vad: Kontinentaldriften, teorin lanserades av Alfred Wegener 1912 men nådde allmän acceptans i forskarvärlden från 1950-talet.
      
Vem: Nils Odhner, professor vid Naturhistoriska riksmuseet, ledamot av Vetenskapsakademien.
      
Hur: Odhners konstriktionsteori motsäger kontinentaldriften och menar att den enda kraft, som kan ge upphov till rörelser i jordskorpan, är förändringar i temperatur. När kroppar värms upp eller kyls ner, får temperaturkraften kropparna att utvidgas eller sammandragas. På detta sätt flyttas kontinenter och nya berg och hav skapas.



 Det som kan sägas saknas i denna genomgång är moderna exempel. Någon som har tips på nu verksamma svenska professorer med egna avvikande idéer?

I varselklotets sken

Visserligen kan jag uppskatta 50-talets optimistiska folkhemsbyggande och eleganta teak-möbler men jag är inte nostalgisk över den tiden. Det var helt enkelt innan jag var född och jag har ingen minneskoppling till dessa saker. Nostalgisk blir jag över det sena 70-talet eller tidiga 80-talet. Stora statliga monoliter med sina egna arméer av arbetare. Televerket med sin lätt igenkännliga orangea bilar, brev levererade av postens gula bilar och inget annat, ett SJ som sköter all tågtrafik och kringverksamhet. Lokalkontor överallt, dit man går för att stå i kö och göra sina ärenden genom en lucka. Täckjackor, toppluvor, blöta vantar och skymningsljus.

Gissningsvis är Simon Stålenhag några år yngre än jag men hans bilder matchar precis mina nostalgiska känselzoner. Visst kan jag också efter skolan gått på upptäcktsfärd med kamraterna på ett övergivet industriområde med gamla rostiga robotar och andra mystiska installationer. På grund av denna nostalgi är jag speciellt intresserad av den historia Stålenhag skapar kring sina bilder. Riksenergi med sin Televerks-inspirerade logotyp och dess Anläggning För Forskning Inom Högenergifysik, eller kort och gott Slingan. De korta barndomsminnena från låg- och mellanstadiets skolgårdar, utdraget ur Atomen, kontaktblad för personalen inom Slingans serviceverksamhet. Simon Stålenhags "Ur varselklotet" (bokus, adlibris) rekommenderas varmt.

Kung över radiovågorna

För en tid sedan blev jag kontaktad av SIFO (Svenska Institutet För Officiella utnämningar) och tillfrågad om jag ville ingå i en hemlighetsfull grupp som bestämmer över radioutbudet i Sverige. Det var ett erbjudande svårt att motstå, så jag tackade ja. Efter en tid anlände en mystisk svart väska med SIFOs logga till mitt hem. 

Väskan var fylld med allehanda mystiska apparater.

I utbyte mot den makt som förlänats mig som medlem i Lyssnarpanelen lovade jag SIFO att bära denna lilla manick på mig dagligen. Alla radiosändningar innehåller en ohörbar signal som identifierar den som den lilla manick uppfattar. Informationen lagras och skickas sedan automatiskt in till SIFO som därigenom kan mäta radiolyssnandet i hela vårt land.

Nämnde jag att organisation var hemlighetsfull? I det avtal jag signerade i blod för att få delta lovade jag att inte delge mitt deltagande till någon utomstående eller att diskutera det på sociala medier. Alltså är det bäst att jag avslutar detta inlägg nu innan