Att lära barn programmera

Intresset för att lära barn programmera verkar vara stort för tillfället (se till exempel NyTeknik, ComputerSweden, Tekniska Museet, Sveriges Radio). Jag och min åttaåriga dotter har ett programmeringsprojekt tillsammans. Vi använder Scratch, ett grattis, webb-baserat programmeringsspråk från MIT. Vi försöker göra ett enkelt SpaceInvaders-spel av klassisk modell.

Språket baseras på sprites, ikoner. Dessa hämtas från ett bibliotek eller laddas upp. Till vårt spel har vi tre sprites: ett monster som anfaller, en stridsvagn som försvarar genom att skjuta tennisbollar.

Varje sprite har ett eller flera script kopplat till sig. Stridsvagnen har tre script: när man trycker ner höger-pil så flyttas vagnen tio steg till höger och vänster-pil ger tio steg till vänster. När man startat spelet (den gröna flaggan) kommer stridsvagnen om den träffas av ett monster att spela ett ljud samt försvinna. Spelet är slut.

Script byggs ihop av förutbestämda pusselbitar av olika typer. Dessa är färgkodade för lättare översikt och går inte heller att bygga ihop hur som helst. Ett script kan startas med en Händelse. Här finns också möjlighet att skicka meddelanden mellan sprites för mer komplicerade händelser. Att göra det är dock inte okomplicerat och flera scripts har krävt ganska mycket testning för att få att fungera.

Bland Kontroll-bitarna finns olika loop-konstruktioner och if-then-else.

Språket stödjer även att man definierar och använder lokala variabler. Monstret har bland annat scriptet nedan. Vi använder variabeln y för att få den typiska nedåtgående rörelsen för den invaderande monster-flottan. Annars är klon-hanteringen (för att få till en hel flotta) en av de delar som ännu inte fungerar i vårt program.

På Scratch-hemsida betonas också andra aspekter av den rådande kulturen inom programmeringsvärlden. Användare uppmuntras att dela sina projekt med andra och att använda andras projekt för att skapa något nytt. På den centrala frågan om huruvida min dotter lär sig programmera av detta har jag ännu inget svar. Hon tycker att det är roligt att hålla på med Scratch och blir väldigt glad när vi löser ett problem och går framåt. Men hur mycket hon skulle klara själv vet jag inte, det är nog bara tiden som kan svara på av vilken nytta detta är.

Dream Date Dress Up

Jag tittar lite på olika typiska tjej-spel från siten Friv.com. Som jag konstaterade tidigare har de flesta spelen inget tävlingsmoment. Dock hittade jag två undantag från denna regel. Det första är"Dream Date Dress Up".

Vi börjar med en problemställning vi all känner igen: "vad ska jag ha på mig på min date i morgon?".

Som tur är får vi hjälp genom en bild av vår dates drömtjej.

Vår plan är klar. Vi ska så gott som möjligt efterlikna drömtjejen.

 

Först måste vi naturligtvis tvätta håret. 

Sen fixa håret och välja kläder för att bli så lik drömtjejen som möjligt.

Vi lyckades så där, bara 51% nöjdhet hos killen på daten.

I spelet "Selena's Date Rush" spelar vi Justin Biebers (före detta) flickvän Selena.

Vi ska snart gå på date med Justin men vi ser ju förfärliga ut. Hur ska vi hinna göra oss i ordning?

Vi måste ju raka benen. Då använder vi hyveln.

 Men tyvärr, vi var för långsamma. Justin kom på oss med att vara fula. Spelet är  förlorat.

Medvetet könsstereotypa leksaker

Genusdebatten rasar vidare och frågan om könsstereotypa leksaker uppmärksammas. Leksaksföretag som officiellt bekänner sig till den könsneutrala doktrinen får kritik för de produkter de släpper ifrån sig. Man kan då undra över hur våra leksaker och leksakskataloger skulle se ut i ett samhälle där man helhjärtat omfamnade det könsstereotypa istället för att motarbeta det.

En inblick i detta kan man få från små grattis onlinespel riktade till tjejer. Friv.com är en hemsida baserad i Brasilien. Idén bakom sidan är enkel: mängder med små flash-baserade spel åtkomliga via små ikoner i huvudsak riktade till barn. Dock ändå framgångsrik, Alexa rankar Friv som en av världens tusen populäraste hemsidor (ungefär). Här hittar vi en del makalösa exempel på spel riktade till flickor.

Den första sak som slår en ny användare är att många av dessa spel inte har något tävlingsmoment: inga poäng, ingen tid, ingenting. Istället är målet bara att härma de instruktioner som spelet ger för att få fortsätta. I spelet "The Royal Makeover"

 får man först lära sig att tillverka och  applicera en skönhetsmask. Påsarna under ögonen försvinner.

Därefter använder man smink för att göra tjejen söt. Rikligt med puder behövs för att dölja alla skavanker.

 
I spelet "Hollywood Beauty Secrets"

 börjar man med rakapparaten på benen

 för att därefter följa upp men en pincett och plocka ögonbrynen.

Naturligtvis finns också spel där man istället fokuserar på vad man ska ha på sig som i "Girls' Party"

 och "Fashion Week Dressup".

För den som tröttnat på att bekymra sig om sitt utseende kan man ju också öva sig på att baka kakor istället.

Även om det inte är normen så har en del spel ett klassiskt spelmoment men det blir inte bättra av det. Fortsättning följer här.

Svenskt hemligt samarbete med utländska underrättelsetjänster

I Sam Nilssons bok "T-kontoret: Underrättelsetjänst och västsamarbete" ges, som titeln antyder, en bild av hur den hemliga svenska militära underrättelsetjänsten T-kontoret samarbetade med andra västliga underrättelsetjänster. Arbetet baseras på de stora delar av T-kontorets arkiv som finns, delvis på mystiska grunder, bevarat för eftervärlden och som steg för steg blir tillgängligt för forskning. I motsats till vad man kanske tror så är innehållet i dessa före detta hemligstämplade rapporter inte särskilt spännande. Anledning ligger i att underrättelsetjänsters främsta arbetsverktyg är den så kallade "normalbilden". För att kunna varna för att något speciellt är på gång måste man veta vad som är normalt. Därför innehåller rapporterna sådant som: hur många tåg stod vid denna station då och då, att passera gränskontrollen X tog Y minuter, i hamnen Z fanns det tre stycken militära fartyg, på torget i A syns uniformerad personal. Författaren har därför valt en annan vinkling för att tolka materialet. För att undvika rundgång i den ständiga byteshandeln mellan underrättelsetjänster är varje rapport märkt med källa, om den mottagits från främmande land, och mottagare, om den lämnats vidare. Därigenom kan författaren göra ett bokslut över T-kontorets byteshandeln med främmande länder under åren 1946-1950.

Författaren går mycket sakligt tillväga: så här många rapporter skickades till land X, så här många togs emot och detta var dessa huvudsakliga innehåll. På detta sätt upprättar han "balansräkningar" över samarbetet med bland annat de nordiska länderna, Tyskland, USA och England. Boken ger därigenom en mycket tydlig och enkel bild av hur ett samarbete mellan underrättelsetjänster kan (kunde) se ut.

Land	Rapporter till landet	Rapporter från landet
Finland	0	239
Danmark	640	508
Norge	280	50,5
Storbritannien	341	112
USA	28	7
Schweiz	0	273,5
Västtyskland	62	81,5

Som läsare hoppas man egentligen bara på en fortsättning som täcker senare år. (Jag skrev ett första inlägg om boken här)