Religiöst förtryck i Sverige

Jag hörde på Kulturnytt igår, i en bisats, om ett konstverk bestående av en Sverigedräkt kompletterad med en slöja. Jag tänkte inte kommentera det konstverket direkt eftersom jag inte sett det men jag kommer att gissa hur tankarna bakom ett sådant verk ser ut och beskriva vad som är fel med dessa tankar (ja, jag tänker bygga en halmdocka och sedan skjuta ner den).

Med en Sverigedräkt med slöja vill man kontrastera "det svenska" (representerat av Sverigedräkten) med "det främmande" (representerat av slöjan). Därigenom hoppas man väcka frågor som: "vad är svenskt?", "kan att bära slöja vara svenskt?" och "kommer en slöja att vara en del av det svenska i framtiden?". Om det är så konstnärerna har tänkt tycker jag att de har missat en viktig poäng. Slöjan har (bildligt talat) varit en del av Sverigedräkten.

I Sverige har det också funnits precis den sorts religiöst baserad förtryckande kvinnosyn som slöjan är uttryck för. Även i dag uppfostras en del etniskt svenska flickor i etniskt svenska miljöer där de lär sig att täcka sitt hår och inte använda långbyxor för att skydda sig mot synden (till exempel hos Laestadianerna). Att det inte är så många flickor som utsätts för detta beror inte på att Sverige är ett modernt land, eller för att vi har ett välfärdssystem, utan därför att förtryck av individer på religiös grund medvetet och aktivt har bekämpats i Sverige under lång tid och av många människor. Denna kamp har förts på den politiska arenan med nya regler och lagstiftning som resultat men också på den intellektuell arenan genom debatter, kampanjer och granskande reportage i massmedia.

De framgångar kampen haft på det politiska och lagstiftningsområdet borde vara uppenbara för alla (som en liten illustration kan nämnas att när mina föräldrar fick sin första egna lägenhet på 60-talet var de tvungna att ha ett intyg från prästen att de skulle gifta sig eftersom det kommunala bostadsbolaget i Örebro inte fick hyra ut till ogifta). Men jag menar att det också är lätt att se påverkan i "det allmänna medvetandet". Till exempel betonar Kristdemokraterna i Sverige ogärna att de är just ett kristet parti eftersom, tror jag, de flesta svenskar tycker att detta låter "lite skumt". Att man i kristna friskolor har bordsbön eller lär barnen att man måste tro på Jesus för att komma till himlen kan skapa en skandal.

Sverigedräkten skulle alltså idag kunnat ha en slöja även om Sverige alltid varit helt stängt för invandring. Jag tycker att vi ska vara tacksamma för den kamp som tagit bort slöjan och jag tycker att vi ska fortsätta den kampen för att se till att vi slipper slöja till Sverigedräkten.

Det kommer snart en uppföljning om "halalhippies" och om de som inte vill ta kampen.

Dags att skippa rasiststämpeln

Jag tror att det är dags att sluta prata om Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti. Det finns så många anledningar till att tycka illa om det partiet att det är dumt att fastna i något som enkelt kan ifrågasättas. Det är sant att SD har en tydlig rasistisk bakgrund och det finns säkert en hel del aktiva och sympatisörer som är rasister men det räcker inte. I Södertälje är partiet tydligen populärt bland kristna irakier med flera personer med den bakgrunden på sina vallistor. SD är inte antisemiter utan tvärtom prosionister. De har nogrannt städat sitt partiprogram på rasistiska åsikter.

Sverigedemokraterna är, enligt egen utsaga, mot det mångkulturella samhället och vilket kraftigt skärpa Sveriges asylpolitik. De är emot integration och för assimilering. Det är illa nog. Det är där striden bör tas. Att debattera för att rasism är dåligt är en för liten diskussion jämfört med att argumentera för varför mångkultur är bra. Dessutom är SD, med stolthet, Sveriges mest konservativa parti och är emot abort, homosexuella, kvinnor och så vidare. SDs "verklighetens folk" är en mer skrämmande än KDs. Alltså finns det gott om skäl att tycka illa om och bekämpa Sverigedemokraternas utan att fastna i en debatt om de verkligen är rasister eller inte.