En läsare har varit vänlig nog att skicka mig ett mail med några tankar om religiös tro och psykisk sjukdom:
no one can proof him self to be jesus, becose that is knowledge no one can create, but bye the knowledge i have created this life time, bye standing against belifed to bee god experience and satanic experience,it will bye the fact of logic bee prooft who i am, this knowledge is the development councessness that is development of freedom from suffery, for reason of truth I hade to relive and wait to do it until this time in reality of time becose of truth as development of councessess must bee in the time of cemical knowledge,
emotional cemical knowledge is like a fingerprint in time for the logical reader of cemical knowledge as mind,
I ALSO PROOF LOGICLY THE FAlSE GOD SPIRIT TO BE A PSYCOTIC EXPERIENSE THAT HAS CREATED THE SUFFERY TRUE MANIPULATION OF HUMAN DEVELOPMENT BYE FALSE TEACHINGS,
THAT IS INFACT THE NEGATIVE DEVELOPMENT,
Your choise as eternal children off Father, not the prooft psychotic one, is for me to do this locical Understanding of manipulation for you,
Nothing of this calibre can be done whit out your deciding of this to happen, becose nothing of this calibre can bee done whit out the free will of father, the free vill of his creation his children as the deciding part in this reality,
The choise to understand has been a will of the children of god in the non fysical eternal part of life,
if you don’t understand Swedish, please get this translated, and please when you understand, tell others souls off eternal life the good news, knowledge is development from all our blindness,
torsdag 31 mars 2011
tisdag 29 mars 2011
Äntligen en bok om Stay Behind
Min saknad av en bok om "Stay Behind"-rörelsen i Sverige har varit stor. Det är ett ämne som jag gärna hade skrivit en bok om själv. Men nu har tydligen journalisten på Svenska Dagbladet Mikael Holmström skrivit en bok, "Den dolda alliansen - Sveriges hemliga Nato-förbindelser" (i SvD till exempel här och här), som ska fylla hålet. Mina förhoppningar är stora och jag är beredd på att bli besviken. För jag tror att "Stay Behind" är en viktig pusselbit i förståelsen av Sveriges "kalla krigs"-historia; bredvid den allmänna relationen till Nato, IB och den svenska atombomben den viktigaste.
Information om ämnet har varit svår att komma över och i en bok som "Bakom hemligstämpeln" av Lennart W. Frick och Lars Rosander, där det faktiskt finns ett kort avsnitt om Alvar Lindencrona och "Stay Behind", sägs, frustrerande nog, att även efter "kalla kriget"
---
Nu har jag börjat läsa boken.
Information om ämnet har varit svår att komma över och i en bok som "Bakom hemligstämpeln" av Lennart W. Frick och Lars Rosander, där det faktiskt finns ett kort avsnitt om Alvar Lindencrona och "Stay Behind", sägs, frustrerande nog, att även efter "kalla kriget"
måste tanken på stay behind-verksamhet hållas levande .[...] Få kan överblicka hela denna bild och det är inte heller meningenJag hoppas att Mikael Holmström i alla fall försöker förmedla en sådan överblick.
---
Nu har jag börjat läsa boken.
Den andra åsikten om jordens uppvärmning
Europeiska Arbetarpartiet (EAP) är, tillsammans med Ny Solidaritet och Schillerinstitutet, LaRouche-rörelsens representanter i Sverige. Rörelsens två grundpelare är en framtidsoptimism av det teknologiska slag som var populär på femtiotalet ("Gör en damm av Östersjön", "Bygg en motorväg till Kina", "Kolonisera månen") och en övertygelse om att den europeiska kungligheten (framförallt den brittiska) är roten till allt ont. Lägg till detta ett intresse för den typ av enkla men radikala ekonomiska lösningar som tilltalar vissa i samhällets utkanter (räntefria banker, tidsfaktorekonomi) och bilden är klar.
Eftersom sådana som prinsarna Philip i England och Bernhard i Holland är engagerade i Världsnaturfonden (WWF) så förenas de båda grundpelarna i en tveksamhet inför den miljödebatt vi har idag. Därför kan man på EAPs hemsida under rubriken "Krossa 'gröna svastikan'!" ta del av artiklar som ger alternativ till de åsikter som dominerar i den allmänna debatten. Här kan man läsa om professor Nils-Axel Mörners åsikter om havshöjningsbluffen och under rubriken "Nazister firade Mörk Tidsålder under en timme" en artikel om "Earth Hour".
Eftersom sådana som prinsarna Philip i England och Bernhard i Holland är engagerade i Världsnaturfonden (WWF) så förenas de båda grundpelarna i en tveksamhet inför den miljödebatt vi har idag. Därför kan man på EAPs hemsida under rubriken "Krossa 'gröna svastikan'!" ta del av artiklar som ger alternativ till de åsikter som dominerar i den allmänna debatten. Här kan man läsa om professor Nils-Axel Mörners åsikter om havshöjningsbluffen och under rubriken "Nazister firade Mörk Tidsålder under en timme" en artikel om "Earth Hour".
torsdag 24 mars 2011
Om alla monster måste dö
Jag är ett stort fan av författarparet Magnus Bärtås och Fredrik Ekman. Även deras nya bok "Alla monster måste dö" (Adlibris, Bokus) är högt rekommenderad. Men jag väljer ändå att lyfta fram två svagheter i den nya boken jämfört med de tidigare:
Den första invändningen är ämnet. Innan jag läste "Innanför cirkeln" kände jag till yezidierna och damanhurierna men bara till namnen. I boken presenterar Bärtås och Ekman inte bara ett nytt sätt att se på ett känt stoff utan tillför också ny information som inte tidigare funnits dokumenterad. De resor de genomför är en viktig del av detta faktaskapande, det är för att de är på plats, för att de gör dessa resor som mycket få andra har gjort, som de kan bidra till grunden av kunskap om de berörda ämnena.
Kontrasten i "Alla monster måste dö" blir påtaglig. Författarna konstaterar själva i boken att den resa till Nordkorea de genomför inte bidrar med speciellt mycket. Det är nästan så att detta är resans främsta påverkan: Nordkorea visar sig vara ändå mer slutet och undflyende än vad författarna har föreställt sig. Helt krasst kan man också konstatera att även om Pyongyang inte ligger på topplistan över charter-destinationer så är det inte så svårt att resa dit. I boken pratas ganska mycket om de övriga i turistgruppen (killarna från Bromma, bönderna från Värmland) som inte gjort någon speciell ansträngning för att komma till Nordkorea. De har inte förberett sig på något speciellt sätt och har inte något speciellt mål med sin resa.
Nordkorea är inte heller ett speciellt udda ämne. Att landet styrs av en excentrisk diktator får väl anses vara allmänkunskap (även i USA anses det vara mycket roligt när någon, till exempel Sarah Palin, tar fel på Nord- och Sydkorea). Till och med att landet är en "nekrokrati", den döda Kim Il Sung är president på livstid, är det nog många som snappat upp. Det hindrar naturligtvis inte att Bärtås och Ekman kan komma med nya förvånande detaljer i hur kulten av ledaren fungerar eller hur juche-ideologin är uppbyggd. En fascinerande sak är de "slagordsträd", där den älskade ledaren som ung ristat slagord i barken, som tydligen regelbundet upptäcks och genast blir föremål för vördnad. Beskrivningen av besöket i Kim Il Sungs mausoleum är också spännande, liksom diskussionen av hur ledaren i Nordkoreansk propaganda också bär kvinnliga drag, "Vår Stora Moder, Generalen Kim Jong Il".
Den andra invändningen är formen. Bärtås och Ekmans båda tidigare böcker har kännetecknats av att det är svårt att sätta ord på den form texten har. En lång vindlande essä, eller en essäsamling om ett övergripande tema, med ständig utläggningar och infall, med insprängd reseberättelser och reflektioner över den text som växer fram. "Alla monster måste dö" är mycket tydligare och rakare. Två berättelser, en skildring av en gruppresa under sju dagar i Nordkorea samt en intervju med den av Nordkorea kidnappade skådespelerskan Madame Choi, varvas och utsmyckas med faktoider om Nordkorea. De två huvudberättelserna är det inget fel på men det känns som om texter som kunde ha blivit längre essäer om olika ämnen istället har hackats upp och sprinklats över boken. En sådan essä handlar om det faktum att Nordkorea styrs av en dynasti mycket på samma sätt som ett medeltida kungadöme och att det väcker frågor kring kungens fysiska person i förhållande till hans symboliska funktion, tronskifte och så vidare (boken pekar på frågan om Nordkorea som "nekrokrati" kontra medeltidens "konungen är död, länge leve konungen"). Ett annat ämne som återkommer flera gånger i små snuttar är en ideologisk historik över den asiatiska monsterfilmen.
Jag saknar också vissa pusselbitar om Nordkorea som boken kanske borde försökt besvara: till exempel detta med kidnappningar. Nordkorea har under lång tid kidnappat olika civilpersoner från Japan och Sydkorea. Bakgrunden till kidnappningen av Madame Choi och hennes exmake Shing Sang-ok ges utförligt i boken men det finns ju också en större bild. Att kidnappa utlänningar är knappast ett typiskt beteende för en galen diktator men i Nordkorea verkar det ha stått högt i kurs. Varför då? Framförallt när självtillräcklighet och rasens renhet är så viktiga grundpelare i den Nordkoreanska ideologin. En annan fråga som väcks är synen på Nordkorea i närområdet, framförallt Japan. I boken nämns ett flertal berömda japaner som haft kontakter med Nordkorea utan att vara sympatisörer. Detta även under perioder när landet i det närmaste inte haft någon kontakt med väst (annat än via Sveriges ambassad). Hur såg man på Nordkorea i Japan? Var det normalt för en illusionist eller brottare att åka dit för att uppträda eller var det en avvikelse?
För mig har boken gett upphov till två nya impulser jag hoppats att följa: att nysta lite i relation mellan Nordkorea och Moon-rörelsen. Enligt Bärtås och Ekman har dessa numer en varm relation vilket förvånar mig mycket. Moon-rörelsen har haft hatet mot Nordkorea och kommunismen som en av sina grundpelare och finansierade under lång tid den så kallas "World Anti Communist League" för att bekämpa dem. Den andra är att ta fram Jan Lönns bok "Nordkorea" från 1972 ur bokhyllan och läsa eftersom denna lyfts fram som ett exempel på romantiseringen av Nordkoreas regim i den svenska sjuttiotalsvänstern.
Sammanfattningsvis rekommenderas alltså "Alla monster måste dö" även om jag tycker att man bör börja med att läsa "Innanför cirkeln".
Den första invändningen är ämnet. Innan jag läste "Innanför cirkeln" kände jag till yezidierna och damanhurierna men bara till namnen. I boken presenterar Bärtås och Ekman inte bara ett nytt sätt att se på ett känt stoff utan tillför också ny information som inte tidigare funnits dokumenterad. De resor de genomför är en viktig del av detta faktaskapande, det är för att de är på plats, för att de gör dessa resor som mycket få andra har gjort, som de kan bidra till grunden av kunskap om de berörda ämnena.
Kontrasten i "Alla monster måste dö" blir påtaglig. Författarna konstaterar själva i boken att den resa till Nordkorea de genomför inte bidrar med speciellt mycket. Det är nästan så att detta är resans främsta påverkan: Nordkorea visar sig vara ändå mer slutet och undflyende än vad författarna har föreställt sig. Helt krasst kan man också konstatera att även om Pyongyang inte ligger på topplistan över charter-destinationer så är det inte så svårt att resa dit. I boken pratas ganska mycket om de övriga i turistgruppen (killarna från Bromma, bönderna från Värmland) som inte gjort någon speciell ansträngning för att komma till Nordkorea. De har inte förberett sig på något speciellt sätt och har inte något speciellt mål med sin resa.
Nordkorea är inte heller ett speciellt udda ämne. Att landet styrs av en excentrisk diktator får väl anses vara allmänkunskap (även i USA anses det vara mycket roligt när någon, till exempel Sarah Palin, tar fel på Nord- och Sydkorea). Till och med att landet är en "nekrokrati", den döda Kim Il Sung är president på livstid, är det nog många som snappat upp. Det hindrar naturligtvis inte att Bärtås och Ekman kan komma med nya förvånande detaljer i hur kulten av ledaren fungerar eller hur juche-ideologin är uppbyggd. En fascinerande sak är de "slagordsträd", där den älskade ledaren som ung ristat slagord i barken, som tydligen regelbundet upptäcks och genast blir föremål för vördnad. Beskrivningen av besöket i Kim Il Sungs mausoleum är också spännande, liksom diskussionen av hur ledaren i Nordkoreansk propaganda också bär kvinnliga drag, "Vår Stora Moder, Generalen Kim Jong Il".
Den andra invändningen är formen. Bärtås och Ekmans båda tidigare böcker har kännetecknats av att det är svårt att sätta ord på den form texten har. En lång vindlande essä, eller en essäsamling om ett övergripande tema, med ständig utläggningar och infall, med insprängd reseberättelser och reflektioner över den text som växer fram. "Alla monster måste dö" är mycket tydligare och rakare. Två berättelser, en skildring av en gruppresa under sju dagar i Nordkorea samt en intervju med den av Nordkorea kidnappade skådespelerskan Madame Choi, varvas och utsmyckas med faktoider om Nordkorea. De två huvudberättelserna är det inget fel på men det känns som om texter som kunde ha blivit längre essäer om olika ämnen istället har hackats upp och sprinklats över boken. En sådan essä handlar om det faktum att Nordkorea styrs av en dynasti mycket på samma sätt som ett medeltida kungadöme och att det väcker frågor kring kungens fysiska person i förhållande till hans symboliska funktion, tronskifte och så vidare (boken pekar på frågan om Nordkorea som "nekrokrati" kontra medeltidens "konungen är död, länge leve konungen"). Ett annat ämne som återkommer flera gånger i små snuttar är en ideologisk historik över den asiatiska monsterfilmen.
Jag saknar också vissa pusselbitar om Nordkorea som boken kanske borde försökt besvara: till exempel detta med kidnappningar. Nordkorea har under lång tid kidnappat olika civilpersoner från Japan och Sydkorea. Bakgrunden till kidnappningen av Madame Choi och hennes exmake Shing Sang-ok ges utförligt i boken men det finns ju också en större bild. Att kidnappa utlänningar är knappast ett typiskt beteende för en galen diktator men i Nordkorea verkar det ha stått högt i kurs. Varför då? Framförallt när självtillräcklighet och rasens renhet är så viktiga grundpelare i den Nordkoreanska ideologin. En annan fråga som väcks är synen på Nordkorea i närområdet, framförallt Japan. I boken nämns ett flertal berömda japaner som haft kontakter med Nordkorea utan att vara sympatisörer. Detta även under perioder när landet i det närmaste inte haft någon kontakt med väst (annat än via Sveriges ambassad). Hur såg man på Nordkorea i Japan? Var det normalt för en illusionist eller brottare att åka dit för att uppträda eller var det en avvikelse?
För mig har boken gett upphov till två nya impulser jag hoppats att följa: att nysta lite i relation mellan Nordkorea och Moon-rörelsen. Enligt Bärtås och Ekman har dessa numer en varm relation vilket förvånar mig mycket. Moon-rörelsen har haft hatet mot Nordkorea och kommunismen som en av sina grundpelare och finansierade under lång tid den så kallas "World Anti Communist League" för att bekämpa dem. Den andra är att ta fram Jan Lönns bok "Nordkorea" från 1972 ur bokhyllan och läsa eftersom denna lyfts fram som ett exempel på romantiseringen av Nordkoreas regim i den svenska sjuttiotalsvänstern.
Sammanfattningsvis rekommenderas alltså "Alla monster måste dö" även om jag tycker att man bör börja med att läsa "Innanför cirkeln".
Odjuret EU
Jag har haft stor glädje av predikanten Sune Lyxells "Sanningen segrar". Det är ett stort (840 sidor) referensverk från 1988 över KGBs inflytande över svenska massmedier och kyrkor, som lett till sådant som bristande sexualmoral och stöd till kommunistisk terrororganisationer som ANC i Sydafrika, och om den kamp mot detta som förs av Livets Ord med flera. När Lyxell sedan lämnade KD för att bilda ett eget EU-kritiskt parti, Ny Framtid, blev mitt intresse inte mindre. Därför har jag under lång tid sökt efter hans bok om EU: "Rädda Sverige från EG(EU):s diktatur!". Nu har jag köpt och läst den och boken är tyvärr en besvikelse. Visserligen får vi ett kapitel om EU som en frimurarkonspiration och ett annat om EU som ett uppfyllande av Bibelns profetior om Odjuret men resten är, tråkigt nog, gammal, saklig kritik av EU-projektet. För att få en mer radikal kristen kritik av EU måste man nog gå till Stanley Sjöberg istället.
onsdag 23 mars 2011
Kamprads Underbara framtid!
Efter att ha läst "IKEA at the End of Metaphysics" i Frieze Magazine blir jag lite nyfiken på Ingvar Kamprads "En möbelhandlares testamente". En intern manual till IKEA och IKEA-andan. Den finns inte listad i Libris och jag kan inte hitta den på något online-antikvariat. Undrar om den är svår att få tag på?
Citat som:
Citat som:
Simplicity and humbleness characterise our relations with each other, with our suppliers, and with our customers. It is not only for cost reasons that we avoid luxury hotels. We don’t need flashy cars, impressive titles, uniforms or status symbols. We rely on our strength and our willfår den att verka spännande. Ett slagord som "vi litar på vår styrka och vår vilja" har använts av lte olika grupper genom historien.
tisdag 22 mars 2011
SRA i Sverige
Under 90-talet så intresserade jag mig för diskussionen kring "Satanic Ritual Abuse" (SRA) i USA och Storbritannien. Det var alltså frågan om barn som påstod sig blivit utsatta för organiserade rituella övergrepp av stora grupper vuxna satanister. De ansvariga nätverken av satanister påstods också ofta innehålla flera kända och mäktiga personer som hindrade att övergreppen utredes ordentligt. När jag väntade på att SRA på allvar skulle etablera sig i Sverige så var Erik Rodenborg en av dem jag försökte följa. Han var en tidig förespråkare för åsikten att denna typ av satanistiska nätverk också fanns i Sverige. Men fenomenet fick aldrig något riktigt fäste i Sverige och efter att det dog ut i Storbritannien och USA så svalnade frågan. Men Rodenborg fortsätter att kämpa vilket visas i detta inlägg om "Jan Guillou och Södertäljeflickan - förvrängningar och förtiganden". Jag köpte Guillous "Häxornas försvarare" när den kom just för dess delar om den moderna situationen men har dock inte läst den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)