Curth Hson - nedgång och död

Läs om Hsons glada sextiotal. I intervjuer med Curth Hson under 70- och 80-talet är tonen mycket mer negativ än under 60-talet. Upplagorna minskar stadigt, tidningar ger Hson ut bara av nostalgiska skäl, det skrivna ordet är dött, inte bara pornografiskt, och har ersatts av den rörliga bilden. Hson saknar den tid när han hade författare som medarbetare. Numer svarar han undvikande eller negativt på frågan om fru eller dotters medverkan i hans produktioner. Kommersiellt försöker man komma bort från de gamla sextidningarna. 1971 kommer sexserietidningen Belinda och 1973 den spekulativa Veckans brott.

Men tiderna är tuffare. 1978 går Hson ut i media och kritiserar RFSU för att det "blivit alltför puritanskt och fegt" i sina kampanjer mot pornografi. Hson tycker att debatten om barnpornografi är överdriven: "jag vet att många av modellerna inte är barn utan kvinnor som klätt ut sig".

Några år senare får kvinnorörelsen sin släng av skeden: "De är löjliga. De går och klistrar lappar på mitt butiksfönster om att härinne förnedras kvinnor. Det är odemokratiskt. Jag klistrar ju inga lappar på deras fönster".

1980 uppstår en kontrovers när Hson ger ut "SS-hjältar Sadism och tortyr i nazifångläger". Sedan lång tid trycks Hsons alster på det till Socialdemokraterna kopplade Sjuhäradsbygdens tryckeri. Nils-Gösta Damberg, pappa till nuvarande finansministern Mikael Damberg, är en lokal pamp och försvarar tryckeriet "vi kan inte bedriva någon privat censurverksamhet". Dock om förslaget att sluta trycka naziporr reses av någon annan kan Damberg tänka sig att rösta för.

Modeller för sexfotografering behövs i alla fall fortfarande 1981.

Under 80-talet dyker frågor om rituella övergrepp upp: "Amerikansk polis utreder ständigt filmade sexuella ritualmord - Jag har träffat förmögna människor som påstår att de köpt sådana filmer. Men jag tror dem inte".

Den sista stora skandalen kring Hsons utgivning står boken "En bok om självmord. Motiven. Tekniken." 1985. Boken fördöms av läkare och Dagens Nyheter ber om ursäkt för att Hson fått annonsera i tidningen.

1988 dör Curth Hson.

Curth Hson - det glada sextiotalet

Läs också Curth Hson - från barnteater till sextidningar. Intervjuer med Curth Hson under 60-talet följer en tydlig mall med flera återkommande punkter.

En sådan är att det går bra för förlaget. Fler tidningstitlar; Photo parade, Paff, Modern man magazine, tillkommer och säljer ständigt nya rekordupplagor.

Förlaget lockar till sig kvalificerade medarbetare som Per Meurling. Och man annonserar regelbundet efter fler medarbetare som kan producera text och serier till tidningarna.

Hson äger fastigheter både i Malmö och Stockholm där man säljer sina produkter. Man experimenterar också med pornografiautomater.

1965 blir en utgåva av Fanny Hill en stor succé med 10000 sålda exemplar trots det höga priset på 25 kronor. Efter att Bonniers och andra kontrat med billigare utgåvor skapar Hson sin serie Fickis med billiga pocketböcker där man åter igen ger ut Fanny Hill och säljer ytterligare 10000 exemplar på tre veckor. Sammanlagt kommer det i Fickis-serien att fram till 1976 ges ut 102 titlar. I syskonserien Snabbis ges det mellan 1969 och 1976 ut 48 titlar.

Hson drar sig inte för att ge ut annat som kan väcka nyfikenhet eller kontrovers. 1964 hamnar förlaget i bråk med engelska kronan efter att man gett ut en svensk översättning av den brittiska Denningrapporten om den så kallade Profumoskandalen. I Sverige får den heta Keelerrapporten efter Christine Keeler, den unga toplessdansös som stod i centrum för affären.   

Ett annat återkommande tema är att det går bra för Curth Hson personligen. Han är god för ett ständigt växande antal miljoner. Familjen bor i en pampig villa i Bromma. Hson körs till jobbet av en privatchaufför i sin Chrysler New Yorker (senare Rolls Royce). Han spenderar stora summor på konst, ett stort intresse. Främsta fritidssysselsättningen är annars Hsons hundar, kungspudlar.

Hsons inblandning i sin produktion återkommer ständigt. Påståendet att han personligen väljer alla nakenbilder som publiceras återkommer i varje intervju. Dels används detta för att illustrera att Hson inte skäms för det han gör. I nästan varje intervju får han också bekräfta att han inte skulle ha något problem med om hans fru eller dotter skulle medverka i tidningen, dels pekar det på den känsliga juridiska balansgång varje publicering utgör. Att bedöma vad som är tillåtet eller inte är ett fint hantverk.

Fram till 1967 förefaller alla modeller i Hsons tidningar varit utländska, vilket ställer fenomenet den svenska synden i en ny dager men mot slutet av 60-talet börjar Hson också anlita svenska hemmafruar och studentskor som modeller. Motivationen är i första hand att hitta nya, fräscha modeller. I tidningarna förekommer också bilder på män och under några år koras en Mr Piff, men detta är inte för kvinnliga läsares skull utan för att bejaka den homosexuella publiken. I slutet av 60-talet är Hson skeptisk till framtiden för tidningar med samlagsbilder "folk tröttnar på upprepning".  

Sista delen Curth Hson - nedgång och död.

Curth Hson - från barnteater till sextidningar

Curth Hson föddes som Curth (Kurt) Hugo (Hson) Nilson (eller Nilsson) i Boden i december 1924. I den bröllopsannons som är införd i Dagens Nyheter maj 1946 står han som Redaktör Curth Hson Nilson.

Äktenskapet ingicks då med Språklärarinnan Mme Fanja Milner från Stockholm. Året efter föddes en dotter Yvonne. Äktenskapet ska ha varat till slutet av femtiotalet då det slutade i skilsmässa. Milner ska då ha startat det till Hson konkurrerande förlaget Pigalle och själv översatt flera titlar från danska. Curth ska i början av 60-talet gift om sig med Mirjam.        

Curths far var enligt sonens uppgift stadsdirektör (eller i alla fall stadskamrer) i Boden. Boden blev stad så sent som 1919 och 1925 hade staden, enligt Sveriges statskalender, ingen ordinarie stadskamrer men stadskassören Arvid Rohdin var tjänsteförrättande på posten. Möjligen är detta Curth Hsons pappa. Uppväxten skedde i en stabilt borgerlig miljö.

Som tjugoåring 1944 började Curth arbeta som skribent på Norrländska Socialdemokraten, något som enligt egen utsaga chockerade föräldrarna mer än hans senare karriär inom pornografin (eller sextidningar som Hson föredrog at kalla det). Han medverkade också som kåsör i Svenska Dagbladet, bland annat med en tidstypisk text om swingpjattar.

Hson verkar vid denna tidpunkt haft ett visst intresse för barnkultur. 1948 sänder radioteatern hans pjäs Sjörövarskeppet Två Hökar. 1949 får han delat tredje pris i Svensk Filmindustris pristävling om manuskript till film för 6-10-åringar för "En riktig födelsedag". Vann tävlingen gjorde Martha Sandwall-Bergström, känd författarinna till böckerna om Kulla-Gulla. Den första bok som gavs ut på Hsonförlaget var Kalle Rödstjärt, en barnbok av Folke Rösiö.

Hson hade dock också andra intressen. 1945 publicerade han en artikelserie i boulevardtidningen Top Hat och detta ledde till att han blev chefredaktör för tidningen och ett antal andra titlar utgivna av Hansaförlaget.

1947 var det dags att starta eget och första utgivna bok var alltså barnboken Kalle rödstjärt. Boken var dock en kommersiell flopp. I jakten på mer lönsamma ämnen var dock inte sex i allmänhet det första Hson försökte utan istället det kanske mer kontroversiella ämnet homosexualitet. 1949 hade Nils Hallbeck gett ut boken "Grabb på glid", en bok som fått beröm i Dagens Nyheter för att den så övertygande skildrat "den homosexuella atmosfär som är så vanlig i förbrytarligor". Men Hallbecks första bok på Förlagsbolaget Curth Hson, Brinnande blomma under pseudonymen Jan Hogan, får inget sådant beröm i recensionen i Dagens Nyheter. Jan Hogans "talang är endast medelmåttig, och hans omdöme mycket bristfälligt". Sedan ägnar recensenten resten av sin text åt att bestrida Hogans (och Kinseyrapportens) beskrivning av hur vanlig homosexualitet är bland unga män. Hson förefaller dock inte varit bekymrad över kritiken och gav ut ytterligare minst sex böcker av Jan Hogan.   

1950 var det dags för mer traditionell erotisk litteratur från Hson i form av en serie franska(?) böcker i Trikolorserien. Den första titeln, Det handlar om kärlek, recenserades också i Dagens Nyheter av Lars Gyllensten men inte positivt: "För moderna sinnen verkar det som skall vara vågat på ett nästan rörande sätt förlegat och tafatt. Som att vilja visa björn, men inte ha annat att tillgå än ett hundskinn".

Helt fast i det erotiska spåret är dock inte Hson än, samma år kommer också Vi flyger i luften : en crazyroman av Archibald Archimedes Blunder, enligt uppgift en pseudonym för Curth Hson själv. Uppenarligen var utgivningen av Brinnande blomma en succe för 1951 kommer nästa bok av Jan Hogan, Blodet begär. Den presenteras som en upplysningsroman men i första hand som en debattbok: "Läs den före radiodebatten". Annonsen fortsätter: "Ture Nerman vill höja skyddsåldern för homosexuella handlingar till 21 år. Jan Hogan hävdar samma skyddsålder som för heterosexuella handlingar. Läs hans argument. En bok för alla föräldrar".

1954 tog förlaget Hson ett stort och avgörande steg, man startade sin första egna tidskrift: Piff. Denna skulle komma att ges ut fram till 1986 och titeln skulle bli ett begrepp i den svenska debatten. 1957 följdes Piff av Raff, året efter av Modell naturell och fler titlar skulle det bli.   

Utgivningen var inte okontroversiell. 1957 klagar Jan Myrdal i Expressen över råheten i Curth Hson-Nilssons utgivning: "Men om Piff [...] ännu håller sig i sadismens utkanter har Raff tagit steget fullt ut. [..] Här är det inte bara fråga om läderremmar och piskningar, här råder en stämning av kvinnlig homosexualitet och incestatmosfär i samband med rakknivar, blod, operationsbord och skrik". Hsons svar innehåller programdeklarationer för de båda tidskrifterna och en försäkran om att sadism inte är en bärande beståndsdel av publikationerna.

Nästa del Curth Hson - det glada sextiotalet.