USA och vapen

Varför är frågor om vapen så laddade i USA? Nate Silver försöker förklara:

Whether someone owns a gun is a more powerful predictor of a person’s political party than her gender, whether she identifies as gay or lesbian, whether she is Hispanic, whether she lives in the South or a number of other demographic characteristics.

 Party Identity in a Gun Cabinet

"Kriget mot julen" har kommit

"The War on Christmas" är en gammal amerikansk tradition där konservativa tyckare innan jul högljutt oroar sig för att onda krafter är på väg att förstöra Amerika genom att angripa julfirande. Angreppen består oftast av sådant som att man byter ut ordet "christmas" mot till exempel "winter festival" eller plockar bort jesus-barnet i olika sammanhang. Nu verkar denna tradition vara på väg att ta steget över Atlanten till vårt land. Här finns ju sedan länge en årstidsbunden debatt om relationen mellan skola och kyrka men i år har denna breddats till en allmän "Kriget mot julen"-oro. Man ägnar sig åt att i detalj studera planerna för olika lokala evenemang för att nitiskt avgöra om dessa lever upp till kraven på en traditionell, svensk (kristen) jul. Alla avvikelser tas som bevis för att PK-eliten försöker utrota svenskarna som etnisk grupp.

Resultaten är förvirrande. Ett planerat luciafirande i Laxå, med traditionellt luciatåg (där flickorna är lucia eller tärnor, pojkarna stjärngossar eller tomtar), traditionella luciasånger (vilket är kristna psalmer för den som missat det), där det efteråt bjuds på traditionellt luciafika (med lussebullar och kanske saftglögg) har blivit det ultimata beviset på att muslimkramarna håller på och förbjuder allt traditionellt och svenskt. Detta för att det inte ska vara några pepparkaksgubbar i tåget och inga pepparkakor till fikat.

På köpet blir en kvinna med utländsk bakgrund, som jämför luciatåg med Ku Klux Klan, hjälte för de främlingsfientliga.

Dessutom, i ett traditionellt, svenskt luciatåg finns det väl inga pepparkaksgubbar? Lucia, tärnor, stjärngossar, och möjligen några tomtar, så såg luciatåg ut när jag var liten.       

Fantasy för barn

Jag läser gärna högt för mitt barn på sju år och då helst fantasy. Därför tänkte jag tipsa om några böcker som vi har uppskattat. Först några klassiker:

"Bilbo" av JRR Tolkien (hos Bokus)
Gick bra att läsa trots att den var lång, något omständlig och bitvis med ett gammaldags språk. De för Tolkien så typiska inslagen av geografi- och historielektion är korta. Innehåller flera dramatiska höjdpunkter där jag tror att den första (mötet med trollen) var mest spännande. För mig var det första omläsningen på många år och jag slogs av att Smaugs död är något av ett anti-klimax; en så fullständigt överlägsen fiende som dör helt oväntat, dödad av en karaktär som infördes i handlingen några sidor tidigare.

"Bröderna Lejonhjärta" av Astrid Lindgren (hos Adlibris och Bokus)
En mycket uppskattad bok av både vuxen och barn. Fylld av glädje, sorg och spänning. Jag fäste mig speciellt vid den nyansering av det onda och det goda som boken innehåller. Ondska presenteras i några typer; den är absolut (hos Tengil), instinktiv (hos Katla) eller svag (född av avundsjuka eller feghet). Bland de goda finns det en grundläggande skillnad i valet av metod för kampen. Jonathan vägrar att använda vapen eller våld även när detta riskerar hela frihetskampen, medan de flesta infödda menar att våld är ett oundvikligt medel. Att de goda sedan även använder våld och till synes inte skulle klara sig utan det, gör bara boken än mer lämplig som underlag för en diskussion om etik.

"Narnia"-serien av CS Lewis
Jag har flera gånger läst de två första delarna i "Narnia"-serien för min sjuåring och de har uppskattats. Däremot har vi stupat två gånger på den tredje boken. Att det gått bra att läsa "Min morbror trollkarlen" (hos Adlibris och Bokus) är ganska förvånande för mig. Det är en ganska underlig historia och, som i en del andra fall, så är skapelseberättelser inte speciellt spännande. Miljön och språket i boken är gammaldags, kanske inte så konstigt när den utspelar sig i förra sekelskiftets London. Handlingen i "Häxan och lejonet" (hos Adlibris och Bokus) är väl vid det här laget välkänd från olika filmatiseringar. Spännande, dramatisk och lite fånig när jultomten dyker upp. Varför "Hästen och hans pojke" och hans pojke skulle vara svårare att ta sig igenom är inte klart för mig, möjligen är den lite mindre fantasifull i inledningen, med en talande häst som det enda fantastiska inslaget.

Nyskriven fantasy riktad till barn verkar det finnas gott om idag. Mycket av den är dessutom svensk. Det vi har läst och kan rekommendera är:

Jo Salmsons bokserier: "Almandrarnas återkomst" (hos Adlibris och Bokus), "Drakriddare" (hos Adlibris och Bokus) och "Häxfolket" (hos Adlibris och Bokus)
Jo Salmson är en pseudonym för Catharina Wrååk som arbetar som barnboksförläggare. Serien "Drakriddare" läste vi först och det är min favorit. Serien är klassisk fantasy: en ny värld med fantastiska inslag etableras, ett barn med okänd bakgrund visar sig vara "den utvalde" med ett fantastiskt äventyr framför sig. Intressant tyckte jag att skildringen av en levande praktik som stelnat till en tom tradition är. Böckernas "twist" (som jag inte avslöjar här) är också orginell och spännande. En del läsare kan kanske avskräckas av att "Drakriddare"-böckerna är mycket rikt illustrerade, sannolikt samma människor som anser att alla tecknade serier automatiskt är fördummande. "Almandrarnas återkomst" känns liten tunnare än "Drakriddare". Som gimmick används en parallell "skuggvärld" som vissa kan förflytta sig till och återvända från men detta känns lite sökt. I "Häxfolket" introduceras ett berättargrepp där historien berättas omväxlande från de tre huvudkaraktärernas synvinkel. Men eftersom de oftast är tillsammans och tycker lika om det mesta känns detta mest som att krångla till saker. Som läsare undrar man också vad som hände när författaren skrev den sista boken. Med ett kapitel kvar förväntade jag mig ytterligare en bok i serien för att reda upp allting och rädda alla utsatta personer. Istället löses allting i ett extra långt sista kapitel, där alla pusselbitar magiskt faller på plats. Man undrar om lusten tog slut, en undran som förstärks av att Wrååk efter detta skrivit två böcker med "vardagsdrama i förorten", en genre som intresserar mig lite.

Sofia Bergting "De dödas rike" (hos Adlibris och Bokus)
Ännu en serie böcker, omfattande sex titlar. Handlingen utspelar sig otvivelaktigt i en fantasy-miljö men om man var tvungen att placera "De dödas rike" under en klassifikation skulle det bli "Skräck". För den värld som beskrivs i böckerna är förvånande grym. Av någon anledning har det öppnats en port från en typisk fantasy-värld (medeltidsaktig men med magi och icke-mänskliga humanoider) till demonernas rike. Den efterföljande kampen är inte jämn, demonerna är helt överlägsna och på god väg att utrota mänskligheten. Så det är en öde värld som huvudpersonen Lin rör sig genom. Hon är det typiska "utvalda barnet" med ett (för henne) okänt men viktigt öde framför sig. Men det är inte bara den omgivande världen som är döende. De flesta namngivna (goda) karaktärer i boken dör. Även Lins vänner som medverkat i flera böcker slaktas på ett plågsamt sätt av demoner (oavsett om de är söta talande djur). Ibland behöver Lin också därefter "döda" dem en gång till när deras kroppar tagits över av demoner och används för att försöka närma sig henne. Den goda sidan i denna kamp är inte heller okomplicerad. Den består av tre sinsimellan stridande fraktioner som alla vill använda Lin för sina egna syften. För alla dessa allierade finns också alternativet att döda Lin istället för att ta hjälp av henne levande, för vissa är detta en sista utväg, för vissa den första. Det är kanske inte så konstigt att Lin själv är mentalt instabil och möjligen frivilligt kommer att gå över till den onda sidan. Sammanfattningsvis är detta inte böcker som rekommenderas för den barn som har problem mardrömmar, men för den som tycker om "hemska saker" rekommendera de varmt.