Behärskningens svåra konst

Som andra konstaterat innan mig så är det ofta, om man har en svaghet, bättre att avstå helt från det frestande än att utsätta sig och försöka behärska sig. Eftersom jag nu valt att börja köpa böcker mer aktivt igen, så har jag inte kunna låta bli att fylla på samlingarna ytterligare. Denna gång är det Bokförlaget h:ströms tur att få sig en släng av sleven. Jag hade tänkt att ta del av deras sommarrea men istället blev det några böcker som jag borde köpt tidigare: Nikanor Teratologen "Att hata allt mänskligt liv" (Bokus) och Peter Sotos "Show adult" (Bokus). Angående den senare titeln har jag haft en viss diskussion med mig själv angående översättningar till svenska från engelska. Jag har haft lite svårt för detta och inte riktigt sett behovet av denna typ av översättning, speciellt inte för så smal litteratur som detta. Men insikten om hur mycket bättre jag behärskar svenska än engelska har växt inom mig. Kopplat till att det onekligen finns svenskspråkiga som kan engelska bättre än jag, så har min inställning till översatt litteratur ändrats. Detta bygger dock naturligtvis på att översättningen är bra. Denna sista boken i min beställning är i alla fall en reabok: ett tidigt Subaltern nummer för 12 kr.

Om ubåtskränkningarna

I sin bok "Den dolda alliansen" om Sveriges hemliga samarbete med NATO skriver Mikael Holmström bland annat om det marina samarbetet med diverse NATO-länder. Detta gäller i första hand samplaneringen med Danmark angående skyddet av Öresund. Men han nämner även några saker relevanta för ubåtskränkningarna på 80-talet. Jag har tidigare skrivit om Tommy Lindfors bok "Under ytan" och hans teorier om att det var NATO som låg bakom kränkningarna. Enligt flera personer som intervjuas i Holmströms bok hade Sverige och NATO vid denna tid gjort upp om något som kallades "lanes", säkra ubåtsleder på svenskt vatten där det var fritt fram för NATO att färdas. Enligt Bo Johnsson Theutenberg som tjänstgjorde i Försvarsstabens operationsledning på 1980-talet:

Genom olika kanaler fick vi veta var västliga ubåtsföretag befann sig. Det betydde att om ubåtar uppträdde utanför dessa lanes så kom de sannolikt inte från NATO.

Detta betyder naturligtvis inte att Lindfors självklart har fel: i sin bok tänker han sig ju en situation där vissa nivåer inom försvaret känt till och godkänt NATO-kränkningar men att denna information inte varit tillräckligt sprid.

En andra omständighet som Holmström skriver om, och som var okänd för mig, är att även under 80-talet så kränkte svenska ubåtar regelbundet sovjetiskt territorialvatten. Detta var en konsekvens av den svenska försvarsdoktrinen om ett "djupförsvar" som krävde minering av sovjetiska hamnar. Dessa mineringar skulle genomföras av ubåtar. Eftersom den sovjetiska kusten ser helt annorlunda ut än den svenska så krävde detta rekognoscering och övning i fredstid. Enligt Holmströms uppgiftslämnare verkar detta inte skett via direkta order att kränka sovjetiskt område utan via en kultur där kaptener som på egen hand tog sådana initiativ uppmuntrades för detta. Naturligtvis har detta ingen direkt bäring på vem som låg bakom kränkningarna i svenska vatten, men det kan ha påverkat sovjetisk syn på Sverige.

Under ytan

(Ett boktips tidigare publicerat på en annan hemsida)
Tommy Lindfors "Under ytan"
Ubåtskränkningarna under 80-talet hade stor betydelse för svensk politik och samhälle. Carl Bildt fick något av sitt genombrott som ubåtsdebattör och de stämningar som kränkningarna gav upphov till finns ofta med i resonemang om bakgrunden till Palmemordet. Men vilka var det som låg bakom kränkningarna då? USA och NATO svarar Lindfors.
Förvånande nog lyckas han dessutom att motivera svaret på ett ganska övertygande sätt. Att NATO hade kunnande och resurser nog att kunna kränka svenskt territorialvatten är inte så underligt. Att NATO skulle sakna miniubåtar av det slag som rapporterats, något som var ett starkt argument i debatten på 80-talet, visar sig vara gripet ur luften. Rapporter om skadade amerikanska ubåtar vid tidpunkter som matchar svenska ubåtsjakter finns också.
När Lindström tillåter sig att spekulera lite kommer han t.o.m upp med ett motiv. USA byggde från 50-talet upp en signalspanings- och radarkedja med syfte att övervaka det sovjetiska fastlandet, territorialvatten och luftrummet, med målsättningen att helt innesluta Sovjetunionen. Sveriges medverkan var nödvändig för att uppnå detta. FOAs informationsutbyte med NATO på signalspaningsområdet är välkänt och var enligt Lindström en länk i denna kedja.
Men Sverige gick längre än så i sitt samarbete. Sverige tillät NATO att installera sonaranläggningar i svenska vatten (sonar är en 'undervattensradar'). Dessa installerades med, och underhölls via, ubåtar. Så det som uppfattades som kränkande sovjetiska ubåtar av diverse sjöofficerare var egentligen amerikanska ubåtar med godkännande från Sveriges regering (eller i alla fall från försvarsstaben). Att ubåtarna sågs som sovjetiska, i Sverige och andra länder, var naturligtvis bara ett plus i kanten för USA.
Naturligtvis måste Lindström också bortförklara U137 (ubåten som grundstötte i Gåsefjärden). Det gör han lätt: skulle Sovjet skickat en gammal och dåligt underhållen ubåt, i ytläge och i hög fart, in i ett svårnavigerat område, när det var dimma, på ett spionuppdrag? En civilperson larmade till och med kustbevakningen en halvtimme innan grundstötningen p.g.a. det oljud ubåten förde.

Hårda paket

Jag har fått hårda paket. Ett från Headpress med "Politics of the Imagination: the life, work and ideas of Charles Fort" av Colin Bennett. Charles Fort var en tidig pionjär för studier inom området udda händelser, som framför allt arbetade med bibliotekens tidskriftssamlingar. Bland de som idag öppet deklarerar sin påverkan från honom finns naturligtvis tidskriften Fortean Times. Av Colin Bennett låg också boken "An American Demonology: Flying Saucers Over the White House". Den sista boken var "The Slaughter King" av Simon Whitechapel, en roman (även om jag normalt inte är så förtjust i "hittepå"-böcker). Av Whitechapel har jag sedan tidigare den underhållande "Intense Device: A Journey through Lust, Murder & the Fires of Hell". Paketet avslutade med en t-shirt och en bonus-CD med Pink Fairies.
Det andra paketet var från Carl Abrahamsson och innehöll min beställning från Edda: The Fenris Wolf 5 och "Vril: The Power of the Comin Race" av Sir Edward Bulwer Lytton i en vacker utgåva.

Escapix

Jag fick ett tips om det nya svenska förlaget Eskapix och deras serie "En bok för vuxna". Programförklaringen ser intressant ut:

Bokserien "Eskapix/En Bok För Vuxna" blandar friskt mellan noveller inom skräck, erotik och fantasy med artiklar och essäer om forntida gåtor, historia, ockultism och undergroundkultur - ett underjordiskt folkbibliotek samlat mellan samma hårda pärmar.

Lagen för vår hälsa och vår ro

Ännu ett inlägg i min sommarserie om den svenska folksjälen speglad genom våra bonader, denna gång hämtat från Värmland:

Äta litet, dricka vatten, käckt arbete, sömn om natten, stillhet någon stund på dagen, det är lagen för vår hälsa och vår ro

 

Fenris Wolf 5

Jag har tidigare skrivit om att jag köpt samlingsutgåvan av Carl Abrahamssons "The Fenris Wolf". Detta projekt verkar fortfarande leva för nu kommer ett femte nummer. Det utlovas innehålla:

psychedelic William Shakespeare, secret societies, Rosicrucians, Illuminati, neurological interpretations of magic, the esoteric gardens of Quinta da Regaleira in Portugal, Italian witchcraft, Pierre Molinier, Derek Jarman, the I Ching, Geomancy, the logic of evil and vice versa, Remy de Gourmont, Aleister Crowley, Liber AL vel Legis, Macedonian vampires, Satanism, Goethe’s Faust, and the creation of a “mega Golem”

Om man (som jag) inte har deras nyutgåva av Edward Bulwer Lyttons "Vril: The Power of the Coming Race" så kan man köpa båda i ett specialerbjudande. Se Eddas nyhetsbrev för mer information.

Pure Filth

Den senaste tiden har jag inte riktigt lyckats hålla mig utan köpt en del böcker. Får se om jag får (tar mig) tid att läsa dem. Nu har jag fått Peter Sotos senaste "Pure Filth" från Feral House. Eller, den senaste av Peter Sotos och Jamie Gills är det korrekta sättet att beskriva den. Huvuddelen av texten är transkriptioner av dialogen från de amatörsex-filmer som Gills gjorde, Sotos bidrag verkar huvudsakligen bestå av en lång introduktion. Det första intrycket är att boken därmed är mer traditionellt pornografisk  än Sotos andra böcker.