David Liljemark "David Liljemarks underbara värld"

Att säga att David Liljemark är mångsidig är en underdrift. Kanske nästan en motsägelse, för mångsidighet är en av Liljemarks främsta kvalitéer. Och i den 500-sidiga volymen "David Liljemarks underbara värld" (Adlibris, Bokus) från Galago speglas bredden i hans produktion utmärkt. Att författaren har en närmast autistisk dragning till det anala samlandet, i detta fall rörande sin eget skapande, framgår tydligt.

Liljemark kommer ursprungligen från fanzine-sfären och serie-fandom, samma mylla som Mats Jonsson och Simon Gärdenfors. I boken finns det mängder av exempel på serier, bland annat rikliga utdrag ur fanzinet Laban, för mig bokens höjdpunkt, och utförlig rapportering kring utställningen "Åratal av övergrepp". Vi bjuds också på en hel del DJ:Röv. Därifrån vidare till de mer rumsrena serierna om Ritman Katz och Susanna och Bo, och om Liljemarks avlägsna släkting F. A Boltzius, den värmländske predikanten och helbrägdagöraren, som leder in på Liljemarks produktion av värmlandiana.

Bland filmerna bör naturligtvis "Jakten på Bernhard", visade på SVT och skapad i samarbete med Lucas Moodysson, lyftas fram, även om "Ett litet barn", kallad "världens bästa kortfilm" av Moodysson naturligtvis måste nämnas. I musikproduktionen känns "The Wonder Boys", "Slöphead" och "Sugar Daddy" som de mest spännande punkterna, även om det är svårt att inte också nämna "Felched By The Goat". Om jag till sist också nämner samlingen av Space-bilder, barnboksproduktionen,  konstsamlandet och en hel del annat så hoppas jag att jag gett viss täckning för det inledandet pratet om mångsidighet.

Lars Hillersberg

Tidigare har jag inte haft någon relation till Lars Hillersberg och hans konst. De ständiga bråken kring hans syn på Israel och judarna, fokuserade på hans konstnärspension, var jag medveten om men där spelade hans faktiska produktion väldigt liten roll. En stor retrospektiv utställning på Kulturhuset ändrade detta till viss del och nu har jag även läst den mycket omfattande utställningskatalogen Lars Hillersberg: entreprenör och provokatör (Adlibris, bokus).

Framförallt är det skämtteckningarna och serierna som tilltalar mig, de stora konceptinstallationerna eller röriga tavlorna känns inte lika spännande. Skämtteckningen med en polis som misshandlar en antikommunist måste vara en av de roligaste någonsin (i kamp med Olle Ångest "Varför är världen full av idioter?"). I boken finns många intressanta episoder som när Hillersberg missnöjd med hur hans verk presenterats i en utställningskatalog i ett inlägg i Dagens Nyheter kräver att den ansvarige "sätts i skamstock, kastreras, korsfästs och åläggs att äta upp restupplagan av katalogen plus sin jävla grå rasterfilm". Mycket kort berättas också att Hillersberg ska ha deltagit i det LSD-projekt som drevs vid Militärpsykologiska institutet av Björn Netz under namnet E 012.

Jag har även köpt min första produkt av Hillersberg, tidningen "Palme går igen". Utgiven 1992 på Death of Palme Corporation så samlar den på ett femtiotal sidor Hillersbergs många teckningar och serier om mordet och den påföljande utredningen. Bland den mycket roliga "Spekulation" som samlar ett antal disparata spår i Palmegåtan.

Yla mot månen

Jakub Rozalskis (Facebook, Twitter) namn dyker ibland upp i diskussioner om Simon Stålenhag. Man kan förstå varför, både arbetar med realistiska bilder med ett främmande element som kastar om tolkningen av bilden.

Men där slutar likheterna, istället för Stålenhags 80- och 90-tals miljöer utspelar sig många av Rozalskis bilder i en tid han kallar 1920+, en fiktiv steam punk-influerad centraleuropeisk mellankrigsperiod. Många av bilderna avbildar polska, tyska eller ryska trupper understödda av jättelika krigsmaskiner som rör sig genom ett landskap befolkat av fredliga bönder.

Tydligen är Rozalski populär som illustratör av böcker och spel i fantastiska miljöer. Det är lätt att förstå varför: hans bilder med varulvar och tolkningar av folksagor  är mycket suggestiva.

"Howling at the moon" är såvitt jag kan förstå Rozalskis första bok med samlade bilder.

Simon Stålenhag på ComicCon 2018

På ComicCon 2018 i Stockholm medverkade Simon Stålenhag (Passagen, Ur varselklotet) med en boksignering i Fria Ligans monter. Dessutom framträdde han i Wacoms monter där han pratade om hur han skapar sina bilder med deras produkter. Framträdandet varade under en timme och under den tiden skapade Stålenhag en helt ny bild från ingenting.

Simon Stålenhag pratade mycket om färgsättning. Att han normalt ägnar mest tid åt att ta fram en lämplig färgskala att använda i en bild, och att han ofta använder referensfotografier för det ändamålet.

Som i så många av hans bilder heter lagren han skapar i denna bild: himmel, sten, skog, maskinen.

Han använder också referensfotografier för detaljer i bilder. I detta läge oroade han sig för om sprickor i klippor typiskt går längst med vattenlinjen eller vinkelrät emot den.

För denna bild hade han redan i förväg bestämt att det behövdes en röd lampa i mitten för att bilden skulle bli intressant. Han tyckte att många tecknare inom fantasy och SF-genrerna hade problem med att de överlastade sina bilder med för många saker som ska vara i centrum istället för att fokusera.

Den slutgiltiga versionen av Stålenhags teckning som han senare postade på twitter. Som kan ses skiftade han på slutet hela färgskalan ganska mycket åt det gröna hållet, bort från blått.

Stålenhag berättade att när han börjar arbeta med en ny bild startar han med en skiss som tar några timmar, ungefär motsvarande det han gjorde på ComicCon. Då bestämmer han den grundläggande kompositionen, vilka element som ska finnas i bilden och vilken färgskala som ska användas. Sen låter han skissen vila några dagar innan han tittar på den igen för att avgöra om den är något att ha.

Om skissen duger så ritar han om hela bilden i en mycket mer högupplöst variant. Det tar några dagar. Då kan han ändra vissa delar men inte den grundläggande kompositionen. Han visade ett exempel på hur omslaget till kommande "Flodskörden"-rollspelet såg ut i sin första version. Då var det en person färre på bilden och bilvraken såg annorlunda ut men det grundläggande motivet var samma.

Han pratar också lite om sin kommande bok, där det än så länge inte är några träd på bilderna, bara aska.

Stålenhags Passagen

Redan om Simon Stålenhags bok "Ur varselklotet" noterade jag att den inte bara bestod av bilder utan även text.  Detta är ännu tydligare i den nya boken "Passagen" (Adlibris, Bokus). Inte bara är det mer text än tidigare, det känns också som om texten är mer central. I Stålenhags tidigare böcker är det lätt att tänka sig att bilderna skapades först med en viss stämning eller känsla i fokus och att texten kom efter som ett kitt för att foga ihop bilderna. I den nya boken är det uppenbart att berättelsen och texten har styrt.

Jag är inte övertygad om att det fördjupade fokus på text är en god idé. Historien känns ganska tunn med en "twist" på slutet. Ibland känns språket lite tveksamt och jag funderar över på vilket språk boken är skriven från början (den ges ut på både svenska och engelska). Vissa av, eller kanske många av, bilderna tjänar inte heller på att de förklaras i text, snarare tvärtom.

Stålenhag har rört på sig i sina val av motiv, både geografiskt och i tiden. Istället för murrigt svenskt 70-tal är det ett glättigare amerikanskt 90-tal som porträtteras. Ett alternativt sådant vill säga, där neuronisk teknik givit oss VR-teknik av ett slag vi inte kan föreställa oss. Även nu visar Stålenhag god känsla för att hitta rätt stämning och ton i bilderna men av nostalgiska, eller estetiska skäl, föredrar jag de äldre bilderna.

Jag kan inte låta bli att konstatera att den nuvarande VR-boomen givit ny näring åt "vi lever i ett spel"-fantasier av The Matrix-stil. Parallellt med "Passagen" lyssnade jag på Johannes Nilssons nya serie "Skilda världar" på podden Bibliotek och hade bitvis svårt att skilja de två åt. 

Äventyrliga Örebro

En bildrapport från ett besök i den äventyrliga staden Örebro. I Örebro, som på många andra platser i riket, har man för vana att resa statyer över särskilt bemärkta individer. I Örebro har denna ära förlänats några av de främsta förkämparna i stadens pågående batalj mot mörkrets makter.

Här Blommannen som gav sitt liv under "Oktoberhemsökelsen" är 2014.

På annan plats står resterna av Akilles, Doktor Ersbacks märkliga mekaniska skapelse.

En annan av Doktor Ersbacks manicker utanför Länsteatern.

Varför denna kamp har en framträdande plats i medborgarnas sinnen blev uppenbart även under vårt korta besök. Rådhuset var fortfarande täckt av spindelväv från försommarens framstöt.

De besökarna lämnade också ett förstörelsen frö efter sig.

Plötsligt öppnas ett vortex framför Örebro slott.

Genom hålet från den andra dimensionen anländer något obeskrivligt, som genast inleder sina angrepp. Behovet av hjältar i denna stad verkar outtömligt.

Vem är rädd för fittkonst?

Nyligen invigdes en utställning med fittkonst vid Hornstull i Stockholm. Arrangörer var gruppen  Fittkonst Sthlm som beskriver sig som "ett konstnärssällskap i Stockholm med fittan i fokus". I en intervju innan vernissagen beskriver Josefine Surin gruppen som "en blandad skara av etablerade konstnärer och kreativa människor som jobbar med helt andra saker". Att utställningen skulle väcka viss debatt var inte oväntat, som Surin säger: "så fort något visas som kan tolkas som en fitta upplever vi att det blir tabu, hyssjas ner och blir jobbigt.". Utställningen väckte mycket riktigt också kritik.

Det var dock inte högern som protesterade, det var inga kristna som demonstrerade mot den ökande omoralen eller konservativa som vill hålla fittan borta från det offentliga ljuset. Istället kom kritiken från vänster. Fittkonst Sthlm fick be om ursäkt:

Hej!
Idag har vi uppmärksammats och fått kritik för att ha uttryckt oss transfobiskt. Vi har pratat jättemycket om just detta: Vi ska inte referera till fittan som enbart kvinnans kön eller lägga någon värdering i huruvida de medverkande har fitta eller ej och hur de definierar sitt kön eller sin könsidentitet.
Vi är jätteledsna över att vi missade detta idag, särskilt eftersom vi har transpersoner med i vår grupp. Vi vill att alla ska känna sig välkomna hos oss. Det här var ett misstag som vi jobbat hårt för att inte göra, och vi ska göra vårt absolut bästa för att det inte ska hända igen. Tack till er som har uppmärksammat detta, vi är öppna för kritik och hoppas att ni förstår att vi vill bara bli bättre.

Om man pratar om fittor måste man naturligtvis vara väldigt försiktig så att man inte blandar samman fittbärare och kvinnor. I ljuset av denna kritik  kan man naturligtvis ifrågasätta hela syftet med gruppen Fittkonst Sthlm. Vore det inte bättre att arbeta för att synliggöra en utsatt grupp i samhället som kvinnor istället för att arbeta med att synliggöra fittan?

Gruppen Fittkonst Sthlm är dock inte ovana vid att dra på sig kritik. Medverkande i gruppen är Jenny Wenhammar, känd som Femen-aktivist. Nu är det dock varken hennes bröst eller fittkonst som är problemet utan hennes tatuering i pannan. Fittkonst Sthlm förklarar:

Fittkonst Sthlm är medvetna om att Jenny har fått kritik för placeringen av sin tatuering. Vi tycker att det är jättebra att kulturell appropriering medvetandegörs, och vi vill härmed belysa att vi har haft en intern diskussion om detta. Vi välkomnar alla så länge de delar våra värderingar, och placeringen av Jennys tatuering inte är ett hinder för hennes medverkan i utställningen eller i gruppen. Om någon vill diskutera detta vidare är ni välkomna att göra det med Jenny när hon ger tillfälle.

Efter diskussion beslutades alltså att Wenhammar fick medverka i utställningen trots att det finns människor i andra länder som också har tatueringar i pannan. Vi får hoppas att det i diskussionen inte refererades till huruvida Wenhammar har fitta eller ej.

Jag känner att jag inte kan avsluta detta inlägg utan en brasklapp: det kan vara så att Fittkonst Sthlm är ett troll och att allt detta är ett skämt. I så fall, gratulationer till alla inblandade, ni lurade i alla fall mig.

I varselklotets sken

Visserligen kan jag uppskatta 50-talets optimistiska folkhemsbyggande och eleganta teak-möbler men jag är inte nostalgisk över den tiden. Det var helt enkelt innan jag var född och jag har ingen minneskoppling till dessa saker. Nostalgisk blir jag över det sena 70-talet eller tidiga 80-talet. Stora statliga monoliter med sina egna arméer av arbetare. Televerket med sin lätt igenkännliga orangea bilar, brev levererade av postens gula bilar och inget annat, ett SJ som sköter all tågtrafik och kringverksamhet. Lokalkontor överallt, dit man går för att stå i kö och göra sina ärenden genom en lucka. Täckjackor, toppluvor, blöta vantar och skymningsljus.

Gissningsvis är Simon Stålenhag några år yngre än jag men hans bilder matchar precis mina nostalgiska känselzoner. Visst kan jag också efter skolan gått på upptäcktsfärd med kamraterna på ett övergivet industriområde med gamla rostiga robotar och andra mystiska installationer. På grund av denna nostalgi är jag speciellt intresserad av den historia Stålenhag skapar kring sina bilder. Riksenergi med sin Televerks-inspirerade logotyp och dess Anläggning För Forskning Inom Högenergifysik, eller kort och gott Slingan. De korta barndomsminnena från låg- och mellanstadiets skolgårdar, utdraget ur Atomen, kontaktblad för personalen inom Slingans serviceverksamhet. Simon Stålenhags "Ur varselklotet" (bokus, adlibris) rekommenderas varmt.