Sista natten med rymdgänget

I december 1977 hade George Lucas film "Star Wars" ("Stjärnornas krig") premiär på svenska biografer. Den var då efterlängtad, svenska tidningar hade skrivit om filmen i mer än tre år. Det första svenska omnämnandet av "Star Wars", som går att hitta i KBs tidningssök, är från en intervju med George Lucas i Expressen maj 1974 där han berättar att han arbetar med en stor rymdopera. I oktober samma år nämner Arbetet att en film om krig i rymden med titeln "Star Wars" är under inspelning.

"Star Wars" räknas upp efter sådana moderna klassiker som "Whiffs" (i Sverige känd som "C.A.S.H.", 4.6 i betyg på IMDB) och "The Hephaestus Plague" (som senare släpptes som "Bug", på svenska "Det får inte vara sant", 5.2 i betyg på IMDB).

I juni 1976 (ett år innan den amerikanska premiären) har Göteborgs-posten lite mer fakta i målet.

"Luke Starkiller" (alltså "Luke Stjärndödaren") var ett tidigt namn på karaktären Luke Skywalker. Att den skulle handla om framtidens "rymdraggare" och få den svenska titeln "Sista natten med rymdgänget" beror på att George Lucas förknippades så hårt med sin tidigare succé "Sista natten med gänget".

I maj 1977 hade "Star Wars" premiär i USA. I juni uppmärksammade Aftonbladets TV-guide att Sir Alec Guinness hade en huvudroll i den kritiker-hyllade filmen "Stjärnkriget"

I filmen spelar Guiness Obi-wan Kenobi, "Guds egen trollkarl i det Galaktiska kejsardömet som omfattar 1000 solsystem".  Likaledes i juni 1977 kan Expressen rapportera att filmen är en publiksuccé, i New York köar man för att se filmen.

Nollbudget Lovecraft

Henrik Möller är nog mest känd som nollbudgetfilmare men även som Lovecraft-fantast. Det är i denna andra roll han har slagit sig ihop med Lars Krantz (tidigare) och producerat de tre utsökta små volymerna "Att bygga en gud" (även med Richard Stanley, film), "Vägen till Necronomicon" (film) och "Skapandet av en myt" (film).  Detta är alltså tecknade serier, med en bild per sida och texten nedanför, i H.P. Lovecrafts anda och även, i fallet "Vägen till Necronomicon", hans universum.

Några bilder från Stockholm H.P. Lovecraft Festival 2018:

  

Den förfalskade världen

Måndagen 24 september 2018 var det världspremiär för Jüri Linas nya film ”Den förfalskade världen”. Den film han talade om redan 2012 när jag hörde honom föreläsa. Filmen visades på stor duk i en riktig biosalong inför sammanlagt 100 åskådare.

Premiären skedde på hemlig plats i Stockholm.

Filmen behandlar en mängd olika ämnen. Vi får bland annat lära oss att barn behandlades illa på barnhem i Sovjet under Stalins tid, om hur Kalifornien blev en del av USA och om det återkommande påståendet att sex miljoner judar har dödats.

Jüri Lina berättar filmen.

I filmen berättas också om hur vissa vill förfalska sanningen om djurs intelligens, vad chemtrails egentligen är och generalissimo Francos kamp mot frimurarna i Spanien skildras.

I Stockholm är duvorna så intelligenta att de tar tunnelbanan istället för att flyga.

Ett annat ämne som tas upp är lögnen att människor ska ha besökt månen. Att påstådda bilder från dessa resor är falska bevisas av nytagna fotografier från en obemannad farkost där jorden ser mycket mindre ut.

Jorden sedd från månen.

I filmen berättas också om vita slavar och judiska slavägare i USA. ”Den förfalskade världen” är en dokumentärfilm med figurativa inslag som här då svarta och vita fåglar, en fyr och det allseende ögat symboliserar övergrepp på vita kvinnliga slavar utförda av svarta slavar.

Att människor idag inte vill se sanningen utan hellre dansar i sina säckar skildras i ”Den förfalskade världen”.

Harlekin är en klassisk sanningssägare som förekommer flera gånger i filmen men idag flyr människor undan sanningen, så Harlekin tvinga jaga dem. 

Jüri Lina avslutade med att berätta att han hade tänkt att detta skulle bli hans sista film men under arbetet med dem har han kommit över spännande uppgifter om ett fruktansvärt dåd begått av Churchill och engelsmännen 1942 så det måste bli en film till.

Grejer från vinden

Vi ska renovera vinden och därför har jag tvingats flytta alla de kartonger som samlats där. I kartongerna hittade jag lite allt möjligt.

 Jag arbetade förut på rymdskepp men det kändes som om karriärmöjligheterna var så begränsade. Idag har jag bara kvar min röd skjorta.

 En av våra vänner De Grå kommer för att hälsa på.

 Några armband kvar efter tio Roskilde-besök.

 UnConvention rekommenderas till alla (om konferensen fortfarande lever).

 En låda ufotidningar eller två.

 Skolböcker från den tid då man började matematiken med mängdlära.

 VHS-band med Palmemordsdokumentärer åker i soporna.

 Hong Kong-action och amerikanske independent får däremot vara kvar.

 När jag var ung hade man musik på kassett.

 Man gav till och med ut musik på kassett.

Antisemitism efter Gene Wilders död

Den judiske skådespelaren Jerome Silberman har gått bort. Fast du känner kanske inte igen namnet, det är klart, han fick ju använda det mindre judiska Gene Wilder för att kunna göra karriär i ett fientligt Hollywood.

Men även idag, i Sverige, i kommentarerna efter en firad filmstjärnas bortgång kan man se spåren av antisemitismen. Att Israel-fientliga Sveriges Radio skulle utmärka sig negativt är kanske inte så förvånande men att man år 2016 låter en Emma Engström beskriva en avliden med ord som "[h]an var alltid lite fel" och

Men samtidigt lurade alltid tvivlet: någon gång kommer det där obehagliga som vi anar hos honom fram

är nästan chockerande.

Tyvärr var det inte svårt att hitta fler exempel på en ringaktning som knappast skulle drabbat en gentil stjärna. I Aftonbladet väljer Stefan Hedmark ord som "misslyckad, vansinnesutbrott, gravt alkoholiserad och sjuk" för att beskriva Gene Wilder och Aino Oxblod i Expressen klarar inte av att få titeln rätt på hans mest kända film utan kallar den för "Willy Wonka och chokladfavoriten".  

Stockholm får feministisk filmfestival

Läser på Feministiskt perspektiv att Stockholm ska få en feministisk filmfestival (3-6 mars på Zita Folkets bio). Satsningen har bland annat fått stöd av Stockholms stad och syftet är att öka jämställdheten i filmutbudet.

Ett stort problemet som lyfts fram av initiativtagaren och festivalchefen Stephanie Thögersen är att det inte bara görs och visas många fler filmer av manliga regissörer utan att dessa filmer också är mycket populärare än filmer av kvinnor:

Efter att ha granskat de mest sedda filmerna de senaste tio åren kan vi konstatera att det är lika vanligt att regissören heter Christopher Nolan som att den är en kvinna.

 Hur man ska råda bot på detta har dock Thögersen förslag på:

Det behövs visas filmer av kvinnliga filmskapare och filmer som skildrar kvinnors erfarenheter.

Ännu mer konkret, för att bidra till fler populära filmer av kvinnor ska Stockholms feministiska filmfestival visa

fransk socialrealism, ett turkiskt Oscarsbidrag, amerikansk independent, israelisk fredsfrisör och [den] omtalade palestinska rally-dokumentären "Speed sisters"

Om detta skulle misslyckas med att få in fler kvinnor på listan över populära regissörer så har dock festivalen ett säkert kort i bakfickan: krav på statliga regleringar

 Utveckla biografstödet så att det främjar distribution och visning av jämställt filmutbud nationellt och lokalt.

Bilder från Mannen från U.N.C.L.E

Som utomstående kan man inte undgå att bli imponerad av storleken på de projekt som ligger bakom en modern storfilm. Den 14 augusti har filmen "Mannen från U.N.C.L.E" premiär på bio. I trailern (som kan ses här) förekommer en biljakt med Trabanter från Östberlin. Jag såg av en slump delar av inspelningen av dessa scener på Old Royal Naval College när jag besökte London i  oktober 2013. Med inspelningstider på två år eller mer är det nästan konstigt att det inte är oftare som medverkande dör eller råkar ut för något annat drastiskt innan filmen hinner ha premiär.

Här kommer några av mina bilder:

Palmefilmer

Med en hyllad Palmedokumentär på bio och en film om privatspanare som haft premiär kan det vara på sin plats att påminna om tidigare filmer om Olof Palme och mordet. "Ebbe - The Movie" om Ebbe Carlsson och hans insatser efter mordet mottogs så vitt jag kan minnas väl 2009. "Sista kontraktet" från 1998 av Kjell Sundvall är väl den film som de flesta kommer att tänka på om mordet. Baserad på boken med samma namn, omdiskuterad och inte direkt hyllad. Mest udda är nog "Hur som helst är han jävligt död" från 2000, också den av Kjell Sundvall. Jag citerar från Svenska Filminstitutets infosida:

Två författare, Rolf och Gunnar, är sysselsatta med att skriva en pjäs om Palme-mordet. Deras arbetsplats är Rolfs stora villa i Stockholms inre skärgård. På den parkliknande tomten finns ett mindre hus där Rolfs mamma är bosatt.
Det är redan bestämt att Rolfs och Gunnars pjäs ska sätta upp på Dramaten. Under sin research har de blivit något av privatspanare, och de arbetar efter teorin att det var Feldt, Malm och Thage G Peterson som låg bakom mordet. De båda djupt originella författarna har ett sammansatt förhållande till varandra, de är snacksaliga, grälar ofta och kritiserar varandra skoningslöst , även för småsaker - var och en har en stark självkänsla med drag av storhetsvansinne. Gunnar är den mera machobetonade av dem och idkar ständigt fysisk träning. Rolf är hypokondriker med dålig mage och släpper sig gärna och ogenerat. Båda är paranoida och anser sig förföljda, inte minst av Säpo. De är vapenfanatiker och till deras gemensamma intressen hör jakt. 

Anér - privatspanare

Jag brukar då och då posta uppdatering på denna blogg om vad Palmemordets nestor Sven Anér håller på med. Det senaste stora genombrottet i Palmemordets gåta är att Anér fått en ny kopia av Olof Palmes sjukhusjournal från mordnatten och att den 5:a i tidsstämpeln som Anér i flera decennier menat är en dåligt förfalskad 8:a, nu har förfalskats på nytt, denna gång till en korrekt 5:a. Av detta kan Anér naturligtvis dra slutsatsen att uppklarningen är nära.
För den som inte vill följa Anérs resonemang och brevväxling med diverse myndigheter i hans blogg, finns det numer tre nya böcker där dessa publicerats.
Dessutom medverkar Anér i en ny film, "Hassel - Privatspanarna", i den något märkliga genren "hybrid", som kommer att ha premiär i november.  

Rea på HeadPress

Brittiska undergroundförlaget HeadPress ska flytta och rear därför ut sina gamla titlar för £2.99 styck (plus frakt). Erbjudandet gäller dock bara till den 1 juli.
Bland de titlar som jag själv redan äger återfinns:
Bizarrism
Critical Vision

Headpress 12

Headpress 13

Intense Device
Killing For Culture
Psychotropedia 

Att välja film

Nyligen försökte jag beskriva mitt filmintresse med orden "väljer film efter regissör och inte titel". Sen började jag fundera över den relativa statusen hos olika faktorer som kan påverka valet av vilken film man vill se. Att regissör trumfar titel borde väl vara ganska klart men det finns ju många andra saker som kan åberopa.

Vi tänker oss alltså följande situation: en grupp personer, typisk borgerlig kulturelit, ska gå och se en film tillsammans och diskuterar vilken man ska välja. För att kunna föreställa sig fler möjliga faktorer än vad än normal kväll på en SF-biograf erbjuder tänker vi oss att filmen ingår i programmet på en bred filmfestival. Vilka argument trumfar andra och hur vinner man diskussionen? Nedan följer min rankninglista för statusen hos olika argument:

1. Regissör. Hos mig vinner argument av typen "det är ju den nya av X. Hen som tidigare gjorde Y" över alla andra.
2. Land. Fördomsfullt nog tänker jag mig att detta argument hamnar som nummer ett hos en mer cineastisk grupp än den som avses här. Landet i fråga måste naturligtvis vara ovanligt i filmsammanhang eller förknippat med en egen filmtradition för att argumentet ska fungera.
3. Manusförfattare. Också en möjlig utmanare till första platsen. I begreppet infattar jag här också författare till ursprungsverket. Därigenom kan argument få en avsevärd kulturell tyngd från den litterära sfären. För originalmanus finns ju en nördfaktor också, om allmänheten är dålig på att hålla reda på regissörer är den ännu sämre på manusförfattare.
4. Skådespelare. Att bedöma en film utifrån huvudrollsinnehavare är naturligtvis ett tvåeggat svärd. Det finns skådespelare med sådan "indie-cred" att det kan övervinna okänd regissör, konventionellt land och svagt manus men de är inte många. Å andra sidan finns det skådespelare som är namn på egna genrer så valet av huvudrollsinnehavare kan säga mycket om filmen. Kom dock ihåg att Magnolia är en Tom Cruise-film.
5. Bolag. Med bolag menar jag antingen distributör eller produktionsbolag. Bland de senare är det väl främst bland animerade filmer argumentet används men där har det väl också visat sig ha en hög träffprocent i fråga om hur filmen är. Att åberopa distributör för att försvara sitt filmval är väl egentligen att fegt lita på en utomstående expert. Äkta kulturelit försöker att inte vara för öppna med sitt guru-beroende. Att föra in andra experter (recensioner, betyg, IMDB, och så vidare) i diskussionen skulle medföra att detta inlägg skulle svälla avsevärt.
6. Producent. Man skulle ju kunna tro att åberopa producent skulle få extra obskyr-poäng på samma sätt som manusförfattare. Men faktum är att detta blivit något som till och med används i annonser: "Av producenten till...", "Från teamet bakom..." och så vidare. Så vitt jag kan begripa en stark indikator på en konventionell och dålig film.
7. Affisch. För dem som väljer film först i kön på biografen så kan ju affischen vara ett lockande argument att använda. Och det är nog inte helt omöjligt att bedöma en films kvalité utifrån dess affisch.
8. Trailer. Trailer-skapares oförmåga att korrekt representera en film är väl legendarisk och behöver nog inte kommenteras närmare.
9. Titel. Om titeln innehåller en siffra som indikerar att det är en uppföljare så används detta argument nog ganska ofta. Men då är det, menar jag, egentligen en kamouflerad version av något av argumenten ovan, till exempel skådespelare, bolag, producent eller till och med regissör. I andra fall är titel det dummaste argument jag kan tänka mig.

Så det var mina tankar om detta pressande ämne. Jag tar gärna emot andras åsikter, kommentarer eller förslag.

Larrys hörn

Jag besökte för några veckor sedan den utmärkta butiken Larrys Corner på söder. Då började jag fundera på detta med generationer inom "Jag Vill Vara Farlig"-kulturen. Egentligen är det inte så konstigt, samhället förändras och vilka värderingar och normer som råder ändras med det. Det som varit farligt ses efter några år som tamt och det som varit rumsren vetenskap kan bli farlig utanförkunskap. Men det är också en individuell känsla: den första barnförbjudna film man såg, de böcker eller tidningar som man la ner så stor energi på att söka efter, allt sådan har en speciell plats i ens hjärta som nog kan vara svår att förstå för en person som laddar ner den från nätet 20 år senare.

Jag har förut reflekterat över att det är tydligt att min generation nu har vuxit upp. En författare som Peter Sotos säljs idag i svindyra numrerade, signerade upplagor, där de första 50 exemplaren kommer med ett unikt konstverk. Men det är i alla fall nya böcker. Jag har själv "Standing in two circles" i bokhyllan. Alla artiklar, låttexter med mera mellan åren 1986 och 2007 av farlige Boyd Rice samlade, signerad och numrerad, med unikt experimentellt fotografi och skiva med musik och "spoken word"-framträdande. Exakt vad den kostade kommer jag inte ihåg men den var nog dyr. Och efter mitt besök på Larrys Corner så fyller jag nu på med de tre första numren av Carl Abrahamssons "The Fenris Wolf" samlade i en volym. Bara numrerad och inte så dyr, men frågan är om någon person utanför min JVVF-generation (med sin höjdpunkt under det tidiga 90-talet) skulle kunna tänka sig att köpa den? För den som tycker att både Boyd Rice och Abrahamsson är för mainstream så såg jag att nu finns också samtliga nummer av "Video Ferox" (köp) att köpa i inbunden samling.

Peter Jacksons Braindead

Det är svårt att förstå att det är samme Peter Jackson som gjorde Sagan om Ringen-filmerna. "Braindead - Den officiella spypåsen":

Filmens infantilisering?

Under 2010 var alla mina biobesök tillsammans med min femåriga dotter (tror jag). Ändå prickar jag in två av de åtta högsta placeringarna på denna lista med årets 51 bästa filmer från seriösa popkultur-siten Bleeding Cool. Slump eller betyder det något?