Tolkien i tidningen

Att J.R.R. Tolkien lämnat gott om avtryck i svenska tidningar är lätt att förstå och, via KBs tidningssök, visa. I detta inlägg tittar vi på en del av de första avtryck Tolkien satt i Sverige.

1925 blev Tolkien professor i anglosaxiska vid Oxfords universitet. Han hade ännu inte gett ut någon bok och var tydligen tvungen att dryga ut inkomsterna på något sätt. En möjlighet gavs av språkkursföretaget Linguaphone i vars annonser i svenska tidningar professor J.R.R. Tolkien, Oxford University, förekommer från 1929:

1937 publicerades "The Hobbit, or There and Back Again" i England. Boken väckte uppmärksamhet och redan året efter publicerade Dagens Nyheter en recension av den engelska utgåvan:

1947 var det dags för en svenska utgåva av "The Hobbit" under namnet "Hompen" med huvudpersonen herr Bimbo Backlin. Boken annonserades flitigt i svensk press:

Det finns ytterligare en tidig notis om Tolkien av intresse. 1943 publicerad Svenska Dagbladet en kort artikel om behandlingen av brittiska krigsfångar. Där nämns att en professor Tolkien och en Mr. C. S. Lewis satt ihop en studiekurs för krigsfångar som för duktiga studenter kan ge en riktig akademisk examen:

Om den stora Tolkien-utställningen i Oxford. Om runkande dvärgar. 

Runkande dvärgar

Ur "Bilbo" av JRR Tolkien, översättning Britt G. Hallqvist, utgiven 2001, middag hos Beorn:

Medan de åt berättade Beorn hela tiden med sin djupa mullrande röst historier från de vilda nejderna på hans sida om bergen, och särskilt om den mörka farliga skogen som sträckte sig långt åt norr och söder en dagsritt framför dem, som en barriär på deras väg österut, den fruktansvärda Mörkmården.

Dvärgarna lyssnade och runkade på skäggen, för de visste att de snart måste våga sig in i den skogen, och att näst efter bergen var den det farligaste som de måste gå igenom innan de kom till drakens borg.

Det är tur att högläsaren av detta, såväl som av Tintin eller Pippi Långstrump, har en absolut tolkningsmakt.

Barnböcker till alla

Nu med tre barn tycker jag att jag har en viss erfarenhet av att luta mig emot rörande barnböcker. Här kommer några förslag på böcker som, i alla fall våra, barn tycker om.

För de minsta barnen har vi haft mycket nöje av att läsa böckerna av Anna-Clara Tidholm, även om ingen når upp till den tidiga "Ut och gå":s höjder. "Emma"-böckerna av Gunilla Wolde är roliga och har, tror jag, lite oförtjänt hamnat i skuggan av "Totte"-böckerna av samma författarinna. Beskrivning av livet på Emmas dagis fungerar fortfarande bra. "Bu och Bä"-böckerna av Olof och Lena Landström är lagom spännande och inehållsrika och med söta teckningar.

Barnen har i de flesta åldrar (1 till 5år) tyckt om Lennart Hellsings böcker. När de är små är det väl mest det rytmiska språket som roar men senare även det absurda innehållet. Hellsings böcker finns i en mängd olika utgåvor och många samlingar med urval ur de tidigare. Vi har till exempel "Lappricka, Pappricka" med verser/sånger som "Här dansar Herr Gurka", "Det var så roligt" och "Trollkarlen" ("I India land...")

Även vår två-åring är väldigt förtjust i många av Elsa Beskows sagor. "ABC-resan" har varit en stor favorit för alla barnen och även till exempel "Ocke, Nutta och Pillelrill" eller "Pelle och Lotta"-böckerna är populära. Man kan förvånas över att dessa böcker från 40-talet, eller äldre, har åldrats så väl och till exempel inte är mer könsstereotypa än många nutida böcker.

Populära hos förvånansvärt små barn har Tove Janssons bilderböcker "Vem ska trösta knyttet?", "Vad hände sen?" och "Den farliga resan" varit. Dessa är vår två-årings favoritböcker, framförallt den skräckblandade förtjusning som Mårran ger upphov till. Med femåringen har vi läst några av Tove Janssons kapitelböcker. Framförallt "Kometen kommer" och "Trollkarlens hatt" var stora framgångar medan vi har gett upp "Muminpappans memoarer" två gånger.

En annan serie kapitelböcker vi gett upp, för tillfället, är C.S Lewis Narnia-böcker. Vi läste de första två "Min morbror trollkarlen" och "Häxan och lejonet" med stor behållning (även om delar av den första när Aslan skapar Narnia är lite sega) men den tredje "Hästen och hans pojke" var markerat svårare för en femåring.

Den första kapitelbok vi läste med det äldsta barnet var Astrid Lindgrens "Bröderna Lejonhjärta". Det var en stor succe både för barn och vuxna. Jag kan erkänna att jag blev överraskad över hur bra boken är. Ett väl fungerande språk, mycket spänning och stora känslor, och moraliska frågeställningar som är aktuella även för en vuxen.Vi läste senare "Ronja rövardotter" som även det är en bra bok även om det inte riktigt nådde upp till den förstas höjder.

Just nu läser vi Spiderwick-serien (en och en halv bok) som kapitelböcker. Det verkar vara en anständig fantasy-bok i klassisk engelsk sättning. Den första boken ("Vättar i väggen") var ganska seg och mycket av en introduktion men i den andra ("Stenens öga") verkar det sätta fart. Dock tycker fem-och-ett halvt-åringen att den är lite för hemsk så just nu är den en "dag-bok" som inte bör läsas på kvällen.