Gripen kan angripa markmål

I efterdyningarna av Paris-attacken har det föreslagits att Sverige borde skicka Gripen-plan till Syrien för att bekämpa IS (Di, Expressen). I en kommentar till detta säger Håkan Edström vid Försvarshögskolan till Ekot:

Det här kommer vara fråga om att bekämpa markmål och jag gör den bedömningen att vi saknar erforderlig kapacitet i det avseendet. Dels är det fråga om beväpningen i sig, vi har haft väldigt stort fokus på jaktkapaciteten hos Jas

Men visst kan Gripen användas mot markmål."Close Air Support" (CAS) är en form av precisionsbombning där flygplan bekämpar mål på marken ledde av marktrupper. Detta övar svenska flygvapnet regelbundet vid både inhemska och internationella övning. Till exempel vid den nyss avslutade Trident Juncture 15 i Portugal:

Dagligen (och på natten) har vi genomfört olika typer av uppdrag, tillsammans med övriga partnerskaps- och Nato-länder. Det har varit allt från mindre planering av tunga flygpass med två svenska Gripenplan som genomför Close Air Support-uppdrag (CAS) tillsammans med Forward Air Controllers (FAC) från olika länder på marken.

eller i somras i Skåne:

På övningen i Skåne manövrerar förbanden effektivt med stöd av helikoptrar och CAS, Close Air Support moment som förenklat innebär är att från marken dirigerar flygplan för att får stöd i sin strid. Något som både P 7 och K 3 kan.

Gripen övar CAS (bild från Försvarsmakten).

På Försvarsmaktens hemsida kan man också ta del av rapporter om CAS-övningar från Baltops tidigare i år och från förra årets Joint Warrior.

Personal från A9 övar CAS (bild från Försvarsmakten).

Inom EUs snabbinsatsstyrka Nordic Battlegroup 15 fanns det en Expeditionary Air Wing sammansatt från svenska flygvapnet plus delar ur det finska flygvapnet. Denna hade bland annat till uppgift att utföra CAS:

Om det behövs vapeninsats från Fighter Unit kan man utföra Close Air Support, CAS. Det innebär att man ger flygunderstöd till markförbanden med bekämpning av markmål. En soldat på marken kan då peka ut markmålet med särskilt utrustning där information om målets placering skickas till stridsflygplanet så att piloten kan bekämpa målet med mycket stor precision. Man kan använda JAS 39 Gripens automatkanon eller laserstyrda bomber.

Om man inte har tillgång till personal på marken som kan leda insatsen så är Gripen utrustad med en LITENING targeting pod som kan användas för att markera mål på marken (så kallad Forward Air Controller Airborne, FAC-A). Alltså kan Gripen-plan helt på egen hand bekämpa mål på marken med hög precision. 

IS och Kurderna

Förra veckan nådde oss den glada nyheten att Kobane i Syrien har befriats från Islamiska Staten (IS) (DN, SR, SvD, SVT). I rapporteringen pratas det ofta om en kamp mellan kurderna och IS vilket slår mig som lite underligt. Rimligen är det som att jämföra äpplen och päron? IS är en religiös och politisk rörelse bland sunnimuslimer i främst Syrien och Irak. Kurder är en etnisk grupp i regionen.

Vice rapporterar att det finns kurder i IS som även deltog i striderna kring Kobane. Det är inte så orimligt, Mulla Krekar i Norge (också aktuell på sistone DN, SR, SvD) och hans Ansar al-Islam är ju ett annat exempel på radikala islamistiska kurder som inte tvekat angripa andra kurder. Enligt Wikipedia är 85-88 % av alla kurder är sunnimuslimer och även om rörelsen i Syrien huvudsakligen är arabisk vet vi ju att den i alla fall har accepterat utländska stridande av annan etnicitet.

 
För att illustrera det asymmetriska i att prata om en kamp mellan IS och kurder kan vi betrakta uttalandet "Vi vill utrota IS". Även om någon kan tycka att språkbruket är grovt så är detta ändå en helt acceptabel åsikt i offentligheten. Sannolikt skulle en stor del av de svenska rikdagspersonerna ställa sig bakom den (kanske alla?). I jämförelse är "Vi vill utrota kurderna" ett fullständigt oacceptabelt slagord. En sådan uppmaning till folkmord är det svårt att se att någon i Sverige skulle stödja offentligt.

Ukraina, Thailand, Syrien, Egypten,...

Ett av de mer irriterande felsluten rörande utrikesbevakningen är tron att motståndare till en diktatur alltid är för demokrati och mänskliga rättigheter. Det är helt enkelt inte sant: i Ukraina är en av ledande krafterna i oppositionen det fascistiska partiet Svoboda, i Thailand kräver gatudemonstranterna avskaffande av demokratin, i Egypten slåss anhängare av en militärdiktatur mot anhängare av teokrati, i Syrien utgörs mycket stora delar av upprorsmännen av sådana som vill begå folkmord på en landets minoriteter, och så vidare.

Detta är inte ett försvar för diktaturer men massmedia måste växa upp och inse att allt inte är svart eller vitt.   

Big Business och konspirationsteorier

Under en affärsresa nyligen råkade jag äta middag med några affärsmän som arbetar med affärer i storleksordningen hundratals miljoner och uppåt. Jag blev uppriktigt förvånad över hur väl min bakgrund inom konspirationsområdet kom till pass. Huvudämne för diskussionen var den nya sprickan mellan USA och Saudiarabien, något som Det Opåverkade Sinnet skrev om redan i augusti. Uppfattningen var att detta var en realitet och att huvudorsaken var kriget i Syrien. Orsaken till Saudis betonande av Syrien är naturligtvis inte omsorg om det syriska folket utan att Syrien är ett ombudskrig mellan Saudi och Iran (som jag skrev om redan i mars förra året). Eftersom denna konflikt ses som helt avgörande av Saudi så är USAs tvekan att tydligt välja sida oförlåtlig.

Betoningen av konflikten i Syrien gör också att Ryssland måste strykas från listan av potentiella partners till Saudiarabien. Då återstår bara Kina. En deltagare i diskussionen pekade också på Turkiets inköp nyligen av kinesiska luftvärnsrobotar (jag kan inte se att detta rapporterats i svenska media, men Rysslands röst gjorde det). Turkiet delar ju Saudis missnöje över USAs Syrien-politik. Sagesmannen hade känningar på Turkiska FMV och menade att det turkiska valet från deras sidan baserades på de lagda anbuden men att i normala fall hade den turkiska politiska ledningen gått in och beslutat att man skulle köpa amerikanska system i alla fall. Denna gång har man dock avstått från detta. Man ska komma ihåg att en av de viktigaste uppgifterna för en amerikansk administration är att föda det militärindustriella komplexet och att man därför inte tvekat att ta dyrt betalt av allierade runt om i världen.

En skillnad mellan konspirations- och marknadssfären var att det var betydligt mer skvaller i den senare. Vem är alkoholist, vem är homosexuell, vem har en andra familj utomlands och känner i så fall den första frun till det? Allt detta var frågor som avhandlades under middagen. Anledningen är att handel på hög nivå i många länder måste ske genom ombud och mellanhänder. Att välja dessa blir då avgörande strategiskt val och alltså blir personliga och familjeförhållanden mycket viktiga. På de flesta konspirationssiter slipper man tack och lov sådant.       

En rapport från Syrien

En rapport från Syrien, postad på Facebook-kontot Sollentunas Muslimer den 19 november:

As salam aleykom, mina kära bröder och ärade systrar. Vi på Sollentunas Muslimer vill be om ursäkt för att vi inte har uppdaterat var sida på länge, men ni ska veta att det inte beror på att vi har glömt er, utan for att vi har vart extremt upptagna den senaste tiden med att försvara Aleppos landsbyggd från Bashars Raffida Shia hundar, må vår allsmäktige Skapare förgöra dem.

Men alhamdolilla de senaste två dygnen har vinden vänt och vi har tagit kontroll över situationen och just nu pågår en gemensam offensiv av Den Islamiska Staten i Iraq och Sham, Jabhat Al Nussrah och Ahrar Sham mot Bashars libanesiska hundar på olika fronter I Riff Aleppo, och dom goda nyheterna och krigs fångarna strömmar in, All ära tillkommer vår Skapare och Herre, Allah subhanahu wa ta'ala.

Så vad har hänt de senaste veckorna i shaam som är av intresse får våra hedrade syskon i sverige, jo en massa. Nästan så att man har svårt att veta vart man ska börja. Men vart kan vi börja om inte med vår unga hjälte som vi pa Sollentunas Muslimer endas kände som Bilal Chokolad. Subhan Allah, Bilal vilket lejon, under ramadan hade han tagit kontkt med oss och frågat oss hur han kunde ta sig till shaam for att hjälpa och utföra sin plikt. Det vi minns av de komversationerna vi hade är bland annat att han sa att vi inte skulle forvanta oss en 1,80cm lång bodybilder men att han var liten och om det skulle var något problem. Kära Bilal, med ett hjärta av guld som ditt så behover man varken vara lång eller ha muskler, må Allah acceptera din uppoffring och upphöja din status bland islams martyrer och ge din familj saber och glädje och förståelse for ditt beslut att utfora din plikt där många har försummat den.

Förutom Bilal finns det även två andra svenskar som in sha Allah har blivit saheed under de gångna veckorna. Och en hel massa Svenskar skadade, Alhamdolillah. Vad som är specielt med en utav matyrerna in sha Allah är att han gjorde inghimaz, det är när man springer in I fienden fast besluten att inte komma tillbaka. Man spriner in i fienden och tömmer sina magazin på dem och om man vid det laget inte redan har blivit saheed springer man in en grupp av dem och dettonerar sitt sprängbälte man har runt midjan.

En riktig Ikramah radi Allahu anh stil operation, riktig baya till att dö for Allah skull. En bror frågade om brodern som utförde operationen, må Allah acceptera honom och upphöja honom. En mycket fin, lugn och djupt saknad bror, är du inte rädd? han svarade: jo lite, men det är det här vi har kommit hit för. Allahhu akbar, villken man, ett lejon! När amiren kom till basen och fråga om det fanns någon intreserad av att utföra inghimazen, hoppade han upp och sa: JA, JA, JA!!! Ma sha Allah vilket lejon må Allah ge oss ett hjärta som hans.

Det här är bara lite, lite, väldigt lite av det som har hänt i ard al Izzah, ard al Jihad, ard al Sham men det är vad vi har tid att dela med oss just nu. Men hoppas kunna återkomma med mer av det som hänt och händer i vårt älskade Sham.

 

Den syriska tragedin

Jag läser regelbundet det Mohamed Omar skriver på sin blogg och har verkligen uppskattats hans försök att presentera en komplettare bild av det som händer i Syrien än den "frihetsälskande folk störtar ond diktator"-vinkling som länge var så populär i svenska media. Nu kommer Omar ut med en bok om Syrien (möjligen med samlade texter från bloggen?). Ett exempel på Omars tankar från hans blogg: Tokfundamentalisterna och den syriska oppositionen där Omar speglar den syriska oppositionen i Sverige genom sina egna erfarenheter från moskén i Uppsala.
En recension av Omars förra småskrift "En opieätares bekännelser" kommer snart.

En ny bild av Syrien

Detta inlägg är en längre version av ett inlägg jag gjorde i en diskussion på Copyriot. Det inlägget, i sin tur, var delvis i respons till Mohammed Omars många inlägg om Syrien.

Precis som många andra blev jag glad över utvecklingen under "den arabiska våren". Folk som gick ut på gatorna och modigt kämpade för frihet och demokrati mot en blodig regim. Jag satt på pendeltåget och hörde direktrapporterna på radion från Tahrir-torget när Mubarak avgick och kände mig varm i hjärtat. Jag delade inte heller den oro vissa kände för att nu skulle islamister få större inflytande i Tunisien och Egypten. "Så är det i en demokrati", resonerade jag. "Om alla får uttrycka sina åsikter kommer även de med otrevliga sådana att göra det".

När turen i massmedia kom till Libyen började jag emellertid bli mer tveksam. Mediebilden av ett folks resning mot en diktator verkade passa ganska illa ihop med det som faktiskt rapporterades. Istället framstod Libyen snarare som ett inbördeskrig mellan två sidor där det inte fanns någon anledning att tro att den ena var bättre än den andra. Västvärldens ingripande var ju inte heller i första hand ett ingripande för att "skydda civila" utan istället ett deltagande på ena sidan i denna strid. Hur många civila skyddades av NATO-flyg från angrepp av rebellerna? Hur många civila skyddar världssamfundet idag från övergrepp i det nya Libyen?

Att gripa in i en konflikt för att hjälpa till och störta en blodig diktator har mitt stöd. Att ställa sig på ena sidan i en konflikt utan någon närmare granskning av drivkraft eller vilja hos båda sidorna är jag tveksam till. Om upprorsmakare kämpar för mindre frihet och öppenhet så är det direkt olämpligt att stödja dem.

När nu Syrien är i fokus så har min tveksamhet övergått i motvilja mot att prata om "den arabiska våren". Hos mainstream-media syns nu också en tveksamhet inför denna förklaringsmodell, i alla fall om man tittar nedanför de braskande rubrikerna. Att al-Assad faktiskt har stöd hos delar av befolkningen, i alla fall såtillvida att de tror att han är bättre än alternativen, har rapporterats både i SVT och på P1. Att delar av oppositionen står för mindre öppenhet i form av till exempel större förtryck av religiösa minoriteter som alawiter och kristna har också gjorts tydligt. Det är väl kanske ingen slump att både Libyen och Syrien hade/har regimer som med sitt (kvasi-,psuedo-, proto-?)socialistiska förflutna haft ovanligt stora friheter för kvinnor och religiösa minoriteter för att vara muslimska stater.

Svenska Dagbladets utrikeskorrespondent Bitte Hammargren går i ett inlägg nästan så långt som att beskriva situationen i Syrien som ett krig "by proxy" mellan Iran och Saudiarabien. Då har vi kommit väldigt långt ifrån en enkel berättelse om ett nobelt och modigt folk som gör uppror mot en hatad och blodig tyrann, och frågan om var man ska lägga sina sympatier är inte alls så enkel längre. Naturligtvis blir jag illa berörd av en regim som använder militär för att döda och förfölja sina meningsmotståndare och naturligtvis skulle jag önska att den i Syrien lät bli. Men där av följer inte att lösningen på Syriens problem är att al-Assad försvinner. Det skulle kunna bli så att det bara skulle vara början på problemen för det stackars syriska folket.

Kanske är det så att man måste välja mellan Iran och Saudiarabien för att förstå Mellanöstern. Detta verkar i alla fall vara en vanlig åsikt hos många personer på båda sidor. Om så är fallet kan jag inte förstå hur till synes lätt valet är för till exempel amerikanska republikaner eller svenska folkpartister: "Iran är de onda, alltså kan inte Saudiarabien vara så onda". Jag brukar försöka värja mig mot alltför enkla konspirationsteorier men här tvingas jag nog ändå att välja mellan två av dem: Israel eller olja. Alltså, Iran är den största ondskan eftersom deras motstånd mot Israel är mer aktivt eller för att de är mindre eftergivna i sin oljepolitik (eller båda). För mig är valet inte lika lätt.