Bibliografi Sven Anér

Sven Anér (1921-2018) var en svensk journalist, debattör och författare. Anér arbetade på både Sveriges Television och Dagens Nyheter och var bland annat korrespondent i USA och Sovjet. Han var också en drivande kraft i det unga Miljöpartiets historia, bland annat som en aktiv kärnkraftsmotståndare.

Anér var också under nästan 40 år en mycket produktiv författare som ofta själv publicerade sina böcker. Huvudsakligen skrev han om kärnkraft, mordet på Olof Palme och Estoniakatastrofen. I detta inlägg gås Anés samlade bibliografi igenom utökad med några insatser på filmens område. 

Kärnkraft

Kärnkraft på lerfötter: fyra länder mitt i energidebatten: Frankrike, Belgien, Västtyskland, Sverige november 1976-januari 1977

LT 1977, 197 s. Med Per-Olle Stackman

Urladdning

LT 1979, 164 s.

Ska 1979 bli kärnkraftens svarta år på jorden? En av dem som hoppas att så blir fallet är Sven Anér. I sin andra debattbok om kärnkraften, URLADDNING, granskar han det mygel som tycks vara sammanvuxet med denna energikälla, som skulle bli framtidens. Sven Anér visar hur obekväma rapporter sopas under mattan, hur statens kärnkraftinspektion ritar frihandsteckningar av avfallskapslars hållfasthet, hur Teknis-professorn Olle Lindström intrigeras bort ur energikommissionens sammansvetsade Aseagäng, hur FN går in som falsk garant för kärnkraftsäkerhet och hur kärnkraftindustri och kärnkraftinspektion håller varandra i handen när den makabra dansen går kring borrhålen i Finnsjön och på Sternö.

Kärnstopp: Frankrike - USA - Sverige efter Harrisburg

LT 1979, 145 s.

Kampen går vidare

Wahlström & Widstrand 1980, 177 s.
Författaren fortsätter sin kritik mot kärnkraftsindustrin efter folkomröstningen. Denna gång tar vi del av myglet kring La Hague i Frankrike, visar rapporter från 60-talet i USA som visar att risk för härdsmältor är relativt sannolika m.m. (Text hämtad från Bokbörsen)

Se upp för Sigyn!

Författaren 1982, 160 s.

Köpta av kärnkraften?

Författaren 1984, 59 s.

De köpte Peter Balminidbal: ett grymt australiskt kapitel ur uranets grymma historia

Bokskogen 1985, 200 s. Med Per-Olle Stackman

Tjernobyl och Sverige

Bokskogen 1986, 142 s.
Boken skildrar Sverige i Tjernobyls skugga, dag för dag från det första Forsmarks-larmet på måndagsmorgonen den 28 april till de sista dagarna i juni.

Tjernobyl och Sverige. Kärnkraften efter Tjernobyl: studiehandledning

Bokskogen 1986, 36 s. Med Björn Eriksson

Palmemordet

Polisspåret: mordet på Olof Palme

Bokskogen 1988, 256 s. Med Pelle Stackman.
Palmeutredningen synas med utgångspunkt från alla uppgifter som involverar polismän, walkie-talkie-män m.fl. När gick egentligen första larmet, 23.23 eller först sex minuter senare? Och vad hände under tiden? Illustrerad med Pelle Stackmans kalla, klara bilder av maktens och mordets Stockholm.

Fyra nycklar till fyra gåtor i utredningen rörande mordet på Olof Palme: en dokumentsamling med kommentarer

Författaren 1991, 75 s.

Affären Chamonix: Palme-gåtan mot sin lösning?

Bokskogen 1992, 240 s.
Carl Lidbom påstår att han flög till Chamonix under mordnatten i Mitterrands Mystere 20, för att hämta hem unge Mattias Palme. I Chamonix finns ingen flygplats, Mitterrand har inte lånat ut något plan och flera vittnen och nya omständigheter talar emot Lidboms historia.

Affären Borlänge: ett svart streck

Bokskogen 1995, 168 s.
När Hans Holmér redan dagen efter mordet på Olof Palme påstod att han tillbringat timmarna före och efter detta mord på rum 105 på Scandic Hotel i Borlänge, blivit informerad vid 7-tiden på lördagsmorgonen av den ”piggögda receptionisten” samt i våldsam fart rattat sin bil tillbaka till polishuset vid Bergsgatan, kom han att framstå som den store sheriffen i samhällets tjänst.
Men Hans Holmér hade aldrig övernattat i Borlänge (än mindre tillsammans med sin nuvarande fru, vilket han började påstå framåt 1988) och han hade aldrig kört i glashalkan över Sala och Uppsala ner till Kungsholmen. Borlänge blev hans stora livslögn, avslöjad år efter år efter år: falsk hotellräkning, falsk Eurocard-lapp, falsk anmälningsblankett, och dussintals tjänstvilliga polismän som ställde upp med beslagsprotokoll och fixade förhör; allt för att inte Den Store Hans Holmér skulle fastna på randen av ett mord.
Sven Anér har försökt bli dragen inför rätta för förtal, men inte ens det tycks gå. Affären Borlänge – ett svart streck är en rapport från den svenska rättsstatens nedgång och fall.

Dominoeffekten: Palme-poliser ljög - nu faller allt och alla

Kärret 1998, 176 s.
Högsta domstolen avslog 28 maj 1998 riksåklagarens resningsansökan avseende Christer Pettersson. HD handlade korrekt. RÅ:Klas Bergenstrands handlingssätt är däremot en svart plump i den svenska rättsstatens protokoll. Han visste, då han låtsades tro på Chr. Petterssons skuld, att tre polisfordon en timme före mordet stod på pass vid Birger Jarlsgatan, alltså vid den förmodade flyktvägen. Ett annat tema i Dominoeffekten är Lisbeth Palmes utpekande sjutton dagar efter mordet av den person som polisen trodde var ”fantommannen”. Nästan tre år senare pekade hon ut Christer Pettersson.

Cover-up: Palmemordet

Kärret 1999, 184 s.
När en ny Palmekommission blev aktuell i början av 90-talet väcktes förhoppningar. Nu ska byken tvätts ? blev det så? Nej. Fyra grupper av granskare producerade 2000 sidor dokument, men kritiken uteblev mot polisers och åklagares handläggning av mordet på en statsminister.
Sven Anér påvisar i "Cover-up: Palmemordet" att hela tidsschemat för ambulanser och poliser har manipulerats.

Palmegåtan - mot en lösning!

Kärret 2002, 269 s.
Hans Holmér finns i Stockholms city när skottet faller, men får hjälp med hemgjort alibi sedan hans tjänstechaufför blivit utmobbad. Mot en kaleidoskopisk bakgrund av de många årens skeenden tecknar journalisten och författaren Sven Anér den svenska rättsstatens förfall, med Palmeutredningen som exempel. Med Stockholmsfoton av Pelle Stackman och Lasse Nyberg. Ur Bibliotekstjänsts recension: ”Är detta sant så faller hela Palmeutredningen som ett korthus.” Alla, nästan alla, spelar med i det elaka spelet kring mordet på Olof Palme. Hans Holmérs blivande livvakter observeras med walkie-talkies på stan redan före mordet, och mordprojektilen trollas undan bland utplacerade, fejkade kulor. Samtidigt som alla poliser och pärmbärare, politiker, pressfolk och politiserade granskningskommissioner tassade tyst i tofflorna, så länge det inte handlade om Christer Pettersson.

Palmemordet: Affären Anti Avsan

Författaren 2008, 199 s.
Anérs senaste bok placerar dåvarande piketpolisen, nuvarande rådmannen och moderate riksdagsledamoten Anti Avsan vid Dekorima minuterna innan statsminister Olof Palme mördas i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan i Stockholm den 28 februari 1986.
Sven Anér säger inte att Anti Avsan sköt det dödande skottet, men han slår larm om hans märkliga närvaro på platsen, och begär omedelbar utredning av den märkliga och hotfulla serie av hot mail som med namnet Anti Avsan i centrum riktar anonyma hot mot bland andra poliskommissarie Gösta Söderström, legendarisk insatschef vid Dekorima, mot andra goda vänner samt mot honom själv och hans närmaste.
Men hela det officiella Sverige följer den outsagda ordern STÖRSTA MÖJLIGA TYSTNAD!
Läs Affären Anti Avsan, hjälp till att slå larm!
På min blogg.

Palmemordet: de sammansvurna

Författaren 2011, 303 s.
Finns en koppling mellan morden på Catrine da Costa 1984 och på Olof Palme 1986? Mycket pekar idag på ett sådant samband, men klarhet dröjer. Polisen hittar inte Anti Avsans namn i da Costa-affären, och utförlig information till Sven Anér pekar på att locket lagts på. Leif GW Persson, som är den bäst insatte, slänger, i sin dubbla sits som polistjänsteman och TV-kommentator, de dokument som finns, medan polisen begär besked rörande Anérs uppgiftslämnare, något som snuddar vid grundlagsbrott. Boken skildrar olika grupper av sammansvurna. Där finns kotterier av höga militärer, en gång avslöjade av Sigvard Marjasin? var det därför han inte fick fortsätta som ledare av granskningskommissionen? Där finns höga samhällsrepresentanter inom en konspiration, vars illavarslande existens nyligen bekräftades av Leif GW Persson, och där finns den famösa baseballigan inom Klarapolisen, samt Stockholms Försvarsskytteförening, med i båda fallen rådmannen och moderate riksdagsledamoten Anti Avsan som första och mest aktiva namn. Och "MOP 86", "Föreningen Mordet på Olof Palme 1986", är den skakande benämningen på de aktuella baseballpolisernas alltjämt existerande sammanslutning, med Anti Avsan i topp och med hans omkastade namn på en öppen konferensinbjudan. "MOP 86" är aldrig granskad, aldrig utredd.Sven Anér ställer frågan: Hade mordet på Olof Palme över huvud taget kunnat äga rum på sätt som skedde om inte baseballigans trimmade kamrater funnits att tillgå?Det är i denna svenska miljö som "De Sammansvurna" presenterar sitt skakande budskap!

På min blogg.

Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme

Författaren 2012, 212 s.
När Sven Anér vid ett allmänt möte på Tuna bygdegård hösten 2011 kopplade Lisbeth Palme till mordet på Olof väcktes oro i den svenska administrationen, och dolda motattacker riktades mot denna boks författare.Avgörande bevis har varit bokomslagets bild av Lisbeth Palme på Sabbatsbergs akutintag – varför anlända i polisbil, inte i Olofs ambulans? Och varför inte i den påstått beskjutna mockapälsen? Leif GW Persson sa i TV den 28 februari 2012 att mördaren fanns inom en konspiration av bland annat poliser. Denna bok säger detsamma.

Med Palme dog rättstaten

Författaren 2013, 23 s.
27 års utredande ett nesligt miljardspel för svenskars galleri! Vilka vågar viska: Det var vi! Det finns en bild i Palme-dokumentationen som är helt avgörande. Det är mittuppslagets Lisbethbild. Ulf Karlsson tog in allt i sin kameralins, femton minuter efter Dekorima. Men det är först idag något kan hända, sedan jag ställt samman denna sanna bild från Sabbatsberg mot det osanna PM från Johannes kyrka som poliskommissarie Lars Christianson skrev.

Staten tog Olofs liv

Författaren 2016, 136 s.
Staten tog Olofs liv är en extremt initierad betraktelse över det mörka tillståndet i det svenska rättssamhället trettio år efter mordet på Olof Palme. Sven Anér har ända sedan Polisspåret (1988) i bok efter bok avslöjat lögnerna kring mordutredningen.När får vi veta sanningen?

På min blogg.

Palmemordet: Då Sverige störtdök ner i ett moraliskt kärr - hur tar vi oss upp?

Författaren 2016, 93 s.
Om Palmes obduktionsprotokoll.

Palme-nytt

Palme-nytt : det som inte står i tidningen

Almunge 1993-2005

Nyhetsbrev om Palmemordet.

Palme-nytt-boken. Del 1-9

Kärret 2000-2002

Faksimilutgåva av årgångarna 1993-2001. Finns på nätet.

Skönlitteratur

Ciao Australia

Bokskogen 1990, 354 s. Med Lena Anér.
Två människor möter varandra och ondskan på en resa i Australien. Roman om vapensmuggling, Öst-Timor och ursprungsbefolkningen i norra Australien.

Moln över 08: en Stockholmsthriller 1996

Bokskogen 1996, 255 s. Med Lena Anér.

Sven och Lena Anérs nya bok om ond och bråd död i detta Stockholm som Sven ser på med skepsis men också med ett leende - och med viss sakkunskap, sedan han föddes vid Sveavägen, ett par hundra meter från vad som kom att bli Olof Palmes dödsplats. Att bokens hjälte Jan har många drag gemensamma med Sven Anér ska inte förnekas - fast Jan är ju född i Örebro, förstås.

Mayday: en roman kring Estonias öde

Bokskogen 2004, 180 s. Med Lena Anér.
Efter 10-årsminnet av ESTONIAS förlisning på Östersjön den 28 september 1994 har maktens och myndigheters och mediers tystnad i någon mån rubbats, i samband med de nya uppgifterna om transport av militär teknik ombord på Estonia. Samtidigt visar de efterforskningar som utförts av den ene av författarna till MAYDAY, Sven Anér, inte minst i “ESTONIA sprängdes!” (Kärret 2004) att nära nog allt i detta mörka sammanhang är outrett, ovisst, skrämmande fyllt av farliga indicier. Lena och Sven Anér har nu valt att presentera ESTONIA-dramatiken i romanform, där den delvis fiktiva ramhandlingen förenas med förlisningens fakta, med förlisningens 852 människor som dog. MAYDAY, med huvudpersonerna Kim och Jan, knyter an till föregångarna “CIAO Australia” och “Moln över 08”, båda böckerna utgivna på Bokskogen. ESTONIA – den stora svarta svenska katastrofen.

Estonia

Estonia: nya sanningar

Kärret 2001, 127 s.

Estonia sprängdes!

Kärret 2004, 253 s.
I "Estonia sprängdes!" presenteras alla de förkrossande forskardokumenten., Text helt byggd på de officiella dykarinspelningarna, visar det oförklarade orangegula paketet, det krysstejpade paketet, det uppfläkta kronblads-hålet …en explosion orsakade skadorna på bogvisirets styrbordslås…omfattande explosionsskador på styrbordsdelen av lastrampen… osv.

Estonia-brevet

Almunge 2005-2008

Nyhetsbrev om Estoniakatastrofen.

Memoarer

Mitt 20-tal och mitt 30-tal

Kärret 2013, 227 s.
Nu går Sven Anér från offentliga lögner i Palmemordets spår till sina privata sanningar under Stockholms 20-tal, då en kola kunde vara halvöres, och 30-talet, då Uppsala var en småstad, med en bister far som räddade en bank men kanske tappade en son. Skelett i garderoben? Jo, historien går tillbaka till 1890-talet. Sven Anér har låtit den lille Sven minnas nära 90 år bakåt till skolgång på Stockholms Söder och Ådalsdramatik med depression. Ivar Kreugers dödsbud spred sig i Dramatens foyer; Sven var där, tillsammans med far och mor och älskad syster Kerstin. Ljuva 20-tal, ljuva 30-tal? O ja. Det kunde mullra i basen under Sven Anérs barndom och ungdom, men grundtonen var ljus, med den hoppfullhetens oförstörbarhet som kan prägla en ung grabb.

Så fick det bli

Kärret 2014, 221 s.
I Så fick det bli får vi följa författaren, journalisten och debattören Sven Anér ända från andra världskrigets utbrott fram till idag.
Många spännande möten och episoder skildas på ett mycket personligt sätt: Dag Hammarskjöld i New York, Herbert Tingsten, Olof Palme, Jolo, Povel Ramel, Gustav VI Adolf, Karl-Axel Sjöblom och många fler. Gagarins landning som Anér var satt att bevaka från Moskva samt en pinsam episod då Holland skulle intervjuas som nyutnämnd USA-ambassadör.
Militär tjänstgöring vid stilleståndslinjen efter Koreakrioget, åren på Dagens Nyheter, bland annat som Moskvakorrespondent, Sveriges Television, kampen mot kärnkraften, grundandet av Miljöpartiet tillsammans med bland andra Per Gahrton. Och mycket mera.

Övriga böcker

Resa i Nya Zeeland

Bokskogen 1987, 224 s. Med Lena Anér.

Från Rainbow Warrior till ankaret på Mauis kanot. Reseskildring och –guide över landet med unik natur och spännande kultur, inte minst maoriernas.

Skönlitteratur i psykologiundervisningen
Fortbildningsavdelningen 1978, 60 s.

Översättare

Paul Brickhill "Reach for the sky"
Till svenska: "Han gav sig aldrig : boken om Douglas Bader"
Natur o. kultur, 1954

George Michael "African fury"
Till svenska: "Sådant är Afrika : mitt liv som storviltjägare"
Natur o. kultur, 1955

Anthony Buckeridge "Rex Milligan's busy term"
Till svenska: "Rex Milligan i farten"
Rabén & Sjögren, 1956

Film

Regi

Watergel : a new fire extinguishing medium

1973, kortfilm

Texter i bildnegativ: Watergel a new fire extinguishing medium. Some tests made in co-operation with Malmö Fire Brigade. Another new product developed by the Incentive. Acknowledgement to Malmö Fire Brigade.

Producent    

Polen - potatisgrisens land

1974, kortfilm

Svenskt hotellbygge i Polen

1975

Roll    

Hassel - Privatspanarna

Anagram Produktion AB 2012, 74 min.

Den pensionerade kriminalinspektören Roland Hassel uppslukas alltmer av Palmemordet och söker förgäves svar hos Ring P1:s Täppas Fågelberg, Göran Lambertzs advokatjour och konspirationsteoretikern Sven Anér. Stockholmspolisens eventuella skuld i det olösta statsministermordet drar den gamle TV-hjälten till privatspanarna och deras tvångsmässigt regisserade rekonstruktioner av skotten på Sveavägen. Det är i de obetydliga detaljerna som de söker gåtans lösning: gärningsmannens fladdrande byxa, Lisbeths kroppsvridning och fall, dolda hissar och förpreparerade gömställen. Återskapandet av mordet på 25-årsdagen utvecklas till en terapeutisk seans, en oumbärlig ritual för ensamma medelålders män och kanske det mest livskraftiga som återstår av en sedan länge avsomnad mordutredning.

Övrig medarbetare    

The Black Power Mixtape 1967-1975

Story AB 2011, 96 min.

The Black Power Mixtape är en essäfilm om den afro-amerikanska kampen för rättvisa. Musik av Questlove och The Roots.

Stefan Torssell "M/S Estonia - Svenska statens haveri"

Stefan Torssells bok "M/S Estonia - Svenska statens haveri" griper över många områden med en startpunkt i Estoniakatastrofen. Naturligtvis behandlar den frågan om hur och varför Estonia sjönk via redovisandet av en mängd rykten och konspirationsteorier. Den skildrar också de många turerna efter Estonias förlisning, frågan om en bärgning eller inte, de olika kommissionerna och behandlingen av överlevande och anhöriga. Men den ger också en övergripande bild av Sveriges utveckling från folkhem till avreglering och kaos under 1980-talet, exemplifierad av utvecklingen på Sjöfartsverket.

Om vi börjar med den bild Torssell ger av utvecklingen på Sjöfartsverket så passar den bra in i funderingar jag själv haft om vad som hänt med Sverige. Läget i landet skulle kunna förklaras med en övergång mellan två kulturer: från en plikttrogen ämbetsmannakultur till en vinstmaximerande entreprenörkultur. Det gamla Sverige styrdes av tjänstemän, stelbenta och fantasilösa, som gjorde det som var rätt oavsett om det var nödvändigt eller ej ("Det är klart att vi måste avsätta pengar för underhåll av järnvägsspåren", "om man ska undervisa i kemi behöver man naturligtvis en labbsal").  Under 1980- och 90-talet gavs utrymme i tjänstemännens domäner för entreprenörer som struntade i vad som faktiskt behövdes och bara höll sig till vad som var formellt kravställt ("Det finns inga krav på årligt underhåll", "Skollagen säger inte att man behöver en egen labbsal"). Så länge det offentliga området domineras av de tråkiga tjänstemännen så är de driftiga entreprenörerna mycket framgångsrika med sin förmåga att gena i hörnen. Och tjänstemännen tvingas av plikttrogenhet att täcka upp bristerna i de senares smarta planer. Men när samhället helt och hållet domineras av vinstmaximerande kvartals-kapitalister uppstår problem som är svåra att reparera. Det är nästan omöjligt att skapa heltäckande regler för varje eventualitet och om reglerna sedan tolkas av aktörer som inte har något intresse av att ta ansvar för en fungerande helhet blir resultat pannkaka.

Gällande varför Estonia sjönk verkar Torssell tillämpa den klassiska approachen att tro på allting. Estonia var inte byggd för och därför olämplig för trafik på Östersjön. Estonia var i mycket dåligt skick på grund av bristande underhåll och inte sjöduglig när hon lämnade Tallinn. Ombord på Estonia smugglades narkotika och ryskt krigsmaterial vilket gav utomstående anledning att vilja sänka fartyget. I området där Estonia sjönk pågick en militärövning och det fanns möjligen både svenska, amerikanska och ryska ubåtar i vattnet. Estonia sjönk för att hon fick ett hål i skrovet under vattenlinjen och inte på grund av ett tappat bogvisir. Hålet kan ha orsakats av en explosion ombord eller, vilket Torssell lutar mot, en kollision med ett militärt föremål i vattnet, till exempel en ubåt eller kanske ett flytmål för torpedskjutning.

Under läsningen funderade jag på varför boken ges ut på det lilla, alternativa, förlaget AlternaMedia (som också ligger bakom tidningen Nya Tider). Det är klart att en del av konspirationsteorierna kan verka avskräckande för en del stora förlag men samtidigt så behandlas de seriöst i boken och har lyfts i andra böcker eller tv-program. Jag tror inte heller att det är bilden av ett myndighets-Sverige i förfall som är problemet. Istället är problemet, tror jag, att det finns en entydigt utpekad skurk i boken, Johan Fransson på Sjöfartsverket. En grå eminens som orkestrerar den jättelika mörkläggningen och krossar såväl de anhörigas hopp som det svenska rättssamhället. En skurk som Torssell dessutom tillskriver suspekta psykologiska motiv genom att ingående redogöra för hans skilsmässa och dramat kring denna. Den del av boken är nog svår att publicera för ett stort förlag.

Ny bok om Estonia

Stefan Torssell presenterade sin nya bok om Estonia-katastrofen i Stockholm förra veckan och jag närvarade för att köpa ett signerat exemplar.

Torssell arbetade på Sjöfartsverket och kom därigenom i kontakt med anhöriga till omkomna på Estonia. Han greps av deras öde och engagerade sig i en anhörig-förening. Boken "M/S Estonia: Svenska statens haveri" verkar, som titeln antyder, fokusera på svenska myndigheters dåliga hantering av Estonia-katastrofen: utredningen av vad som hände, beslutet att inte bärga fartyget, oredigheter på Sjöfartsverket.

Torssells historieskrivning verkar i princip gå att beskriva i följande punkter:

• Estonia borde aldrig ha fått klassats om för havstrafik, eftersom hon var byggd för kusttrafik. Detta är den åsikt som ligger bakom anhörigas stämning av Bureau Veritas i Paris.
• Estonia inspekterades före avfärd från Tallin och befanns icke-sjöduglig. Trots detta tilläts hon fortsätta till Stockholm med avsikten att tvinga henne att stanna i hamn där. När Estonia sedan sjönk hade flera ansvariga på Sjöfartsverket ett egenintresse av att dölja sanningen.
• Estonia fraktade militärmaterial, vilket också är en omständighet som makten försökt att dölja.

Som svar på frågor efteråt diskuterade Torssell gärna mer kontroversiella konspirationsteorier som om delar av besättningen i hemlighet överlevde, att Estonia avsiktligt sänktes och så vidare, men dessa ska inte finnas i boken.

Även utan denna bok om Estonia har Torssell lyckats bli en kontroversiell figur, bland annat genom sitt deltagande i "Folkets demonstration". Som ett resultat har han lämnat anhörig-gruppen. Han hade även svårt att hitta en förläggare för sin bok tills Vavra Suk och hans AlternaMedia klev in. Suk är ju naturligtvis ett minst lika kontroversiellt namn som utgivare av "Nya tider" och han fick i pausen en chans att prata lite om hans tidskrifts uteslutning från Bok- och biblioteksmässan i Göteborg (där det var meningen att Torssell skulle presentera sin bok). Att presentationen hölls hos en orgel-konsult och inte, till exempel, i en bokhandel bidrog till "underdog"-känslan.

Under dagen hade det även skett en presentation för journalister där stora svenska massmedia bjudits in. Att ingen kom förvånade inte arrangörerna som hade låtit detta symboliserats av tomma stolar med namnlappar för de inbjudna medierna.

Tyvärr hade presentationen en mycket strikt sluttid som hindrade mig från att ställa några frågor. Till exempel hade det varit väldigt intressant att höra Torssells åsikt om en annan företrädare för Estonia-anhöriga, Henning Witte, och om några andra skribenter i frågan, Sven Anér och Anders Björkman.

Estoniaförlisningens Politiska Dimensioner

Rapport från Henning Wittes föreläsning om Estoniaförlisningens politiska dimensioner på ABF-huset.

Om det finns något sådant som en typisk svensk konspirationsföreläsning så var det här det inte. Henning Witte känns inte som någon typisk konspirationsteoretiker. Hans bakgrund som framgångsrik advokat kanske överraskar den som tror att konspirationsteorier bara frodas på samhällets skuggsida. Men framförallt är det hans egna position i det han rapporterar om som är otypisk. Även om Witte inte är en "insider" som hoppat av från den stora konspirationen och nu försöker väcka folket, så är han inte heller en "outsider". Som juridiskt ombud för den största föreningen för anhöriga till Estoniaoffer befann han sig under lång tid i centrum för Estoniafrågan. När Witte säger att den eller den personen anförtrott honom något är det inte osäkra andra- eller tredjehandsuppgifter utan förstahandsutsagor med en rimlig bakgrund. På samma sätt blir det begripligt när Witte säger att han omedelbart beställde ut och tittade igenom allt videomaterial från dykningarna vid vraket när det blev tillgängligt från Haverikommisionen.

Kanske är det Wittes otypiska bakgrund som gör att omständigheterna kring föreläsningen skiljer sig kraftigt från de liknande föreläsningar jag besökt. ABF-huset på Sveavägen är inte en källarlokal i ett studentområde (Israel Shamir i Uppsala) eller ett medborgarhus i en närförort (Om KOMMUNISMENS BROTT). Föreläsningen har annonserats rikligt, i alla fall på internet, och inte bara på slutna mailinglistor. Man kan fundera över vilken ställning medarrangören Vaken.se har i offentligheten. Den rapportering jag har sett om dem  har varit av typen "tokiga konspirationsteoretiker som säkert är antisemiter" men deras rykte är uppenbarligen inte så dåligt att ABF vägrar att hyra ut till dem. Jag undrar om Vaken varit acceptabla även utan Witte?

Troligen är det faktorerna ovan (Witte, annonseringen och lokalen) som gör att publiken är så otypisk. Kort kan man uttrycka skillnaden som att publiken inte bara består av troende. Detta yttrar sig på två sätt. Dels förefaller vissa vara mycket oinsatta i ämnet (någon frågar vem Jutta Rabe är), dels ger en del uttryck för skepsis för det som Witte säger. På de tidigare föreläsningarna har publikreaktionen huvudsakligen eller enbart bestått av huvudnickningar och hummande medhåll men här ifrågasätts och problematiseras det Witte säger flera gånger. Witte klarar denna respons utmärkt. Han förtydligar och försvarar men undviker också fällan att uttala sig om sådant han inte kan veta. På flera frågor av typen "hur tänkte de då" svarar han ett självklart "jag vet inte".

Möjligen är det också så att ämnet är otypiskt för en konspirationsföreläsning. Det är min klara åsikt att det finns en rad stora obesvarade frågor kring Estonia, inledd med den största: hur kunde Estonia sjunka så snabbt?  Efter allt jag läst om frågan verkar det klart att om en färja som Estonia får in massor med vatten på bildäck så kan den slå runt men den blir i så fall flytande på den inneslutna luften under lång tid, kanske ett dygn eller så. Men Estonia sjönk på under en timme. Och eftersom Haverikomissionen, så vitt jag vet, inte lyckats förklara bort detta faktum väcks nya frågor kring dess agerande, och så vidare. Något är ruttet i affären Estonia.

Under föredraget visar Witte flera videofilmer från dykningar vid vraket som, om man utgår från att de inte manipulerats av Witte själv, väcker fler frågor. I en film fattas det tre minuter just när kameran passar det område där Witte menar att det finns ett hål från en sprängning. I en annan lång, oklippt, sekvens färdas kameran från utsidan av rampen (innanför bogvisiret) in i vraket utan att passera rampen. På grund av bildernas dåliga kvalité ser man aldrig någon passage genom ett hål någonstans i skrovet men å vitt man kan förstå måste ett sådant finnas (som Witte säger "nu blir det tråkigt en stund, det är det som är beviset"). Han visar också bilder på "paket" som experter ska ha identifierat som odetonerade sprängladdningar, men som privatpersoner känns det omöjligt att ha en åsikt. Resultat av metallanalyser på bitar från skrovet känns lika svårbedömda. 

Även om Wittes föreläsning på flera sätt är otypisk för en konspirationsföreläsning så finns det dock vissa saker som känns igen. I sin bok om katastrofen ("M/S Estonia sänktes") presenterar Witte ett antal olika möjliga bakgrunder till att Estonia ska ha sänkts med en bomb (och att detta sedan mörklagts av myndigheterna). Mest utrymme, och den som verkar ligga författaren närmast hjärtat, får teorin om att Estonia användes för att smuggla sovjetiskt krigsmaterial tll USA och att hon sänktes av dem som vill hindra detta. Nu verkar Witte ha övergivit ett så begränsat perspektiv för en mer klassisk allomfattande teori. Detta förvånar inte den som följt Wittes webb-projekt WhiteTV som följer flera klassiska spår inom konspirationsområdet: tankekontroll via hjärnimplantat och liknande, jordbävningsvapen och kontroll av naturkatastrofer via till exempel HAARP, och så vidare (han har även plats för Tila Tequila på sina sidor.

Witte inleder föreläsningen med att säga att det finns tre varbölder i svensk nutidshistoria: Kreugermordet, Palmemordet och Estoniakatastrofen och att det är samma dolda krafter som ligger bakom dem. Dessa krafter har dessutom en arm som räcker runt hela jorden. På en direkt fråga från publiken vägrar han att säga något mer om dessa krafter än "jag går inte in på det nu". En ledtråd om att denna mystiska grupp, som hemlighet ligger bakom allt ont, också är en klassiker i sammanhanget ges kanske av Wittes kommentar om en Spiegel-chef som ska ha motarbetat Jutta Rabes utredningar om katastrofen "Det är allmänt känt att han arbetar för Mossad".

Borgnäs konspirationsteori

För mig är Lars Borgnäs mest känd för de reportage om polisspåret i Palmemordet som han gjorde för "Norra magasinet" på 90-talet. Han har också skrivit en bok om mordet "En iskall vind drog genom Sverige". Han har också skrivit en bok om fallet Catrine da Costa: "Sanningen är en sällsynt gäst". Nu kommer han med en ny bok "Nationens intresse" som ska handla om flera fall där staten ska ha mörklagt vad som verkligen hänt.

Förutom Palmemordet och ubåtskränkningarna behandlar boken Estoniakatastrofen. Detta är en form av konspirationsteori vi har sett förut angående Estonia: staten var inte inblandad i sänkandet av Estonia men vet vad som egentligen hände och konspirerar för att dölja detta. Borgnäs har tidigare kommit med avslöjandet att Estonia hade använts för transporter av militärmateriel (dock inte olycksnatten).

Vaken intervju med Witte om Estonia

Marcus Borg från Vaken.se gör en lång intervju med advokat Henning Witte om Estoniakatastrofen. Witte har tidigare företrätt en grupp anhöriga till omkomna på Estonia och har skrivit en bok, "M/S Estonia sänktes", om frågan. Om boken har jag tidigare skrivit:

En bra bok om Estoniakatastrofen och olika konspirationsteorier om denna. Man kan tänka sig två sorters teorier rörande Estonia. Det ena rör huruvida Estonia råkade ut för en olycka av något slag eller om den sänktes. Det andra huruvida den internationella haverikommissionen försökt mörklägga vad som skedde. Witte tror på en konspiration i båda fallen.

Boken består av två delar. Den första delen behandlar i 20 punkter händelser som ger anledning att misstänka att det finns en konspiration i Estoniaaffären. Här finns sådant som kapten Avo Pihts och sju andra besättningsmäns försvinnanden. Dessa ska ha setts på TV såsom räddade och fanns med på de första listorna över överlevande men är numera dödförklarade. Videoband med bildbevis på att de överlevt ska ha beslagtagits av de estniska och tyska säkerhetstjänsterna.

En annan sak är informationen om att några lastbilar ska ha körts på sist på färjan under bevakning från polis och militär och att det svenska Vägverket ska ha varit berett att ta hand om dem i Sverige. Det finns också konstiga uppgifter rörande dykningarna vid Estonia. Dykarna ska bl.a. fått order om att leta efter en portfölj i en viss bestämd hytt som möjligen tillhört en rysk vapenhandlare som reste med Estonia. Dessutom finns det videobilder på bomber på Estonias skrov och mycket mer.

Witte menar att haverikommissionen och myndigheterna i de berörda länderna samverkat för att mörklägga den egentliga orsaken till att Estonia gick under. Haverikommissionens förklaring med det avslitna bogvisiret förklarar inte händelseförloppet när färjan sjönk. Man ska också ha påverkat den franska regeringen att lägga sig i den rättsprocess som pågår i Paris rörande Estonia, där Witte representerar de anhöriga.

I den andra delen av boken presenterar Witte tre olika teorier om hur och varför Estonia sänktes. Den första kommer från den s.k. FELIX-rapporten och menar att den rysk-estniska maffian ska ha smugglat 40 ton kobolt ombord på färjan. När de fick reda på att den svenska tullen fått ett tips om smugglingen tvingade de kaptenen att öppna bogvisiret under färd för att dumpa lasten och katastrofen var ett faktum. Enligt den andra teorin var det maffian som låg bakom sänkningen med en bomb och syftet var utpressning mot Estline.

Enligt den tredje teorin använde USA Estonia för att smuggla ut hemlig rysk militärteknik. Fartyget sänktes som en sista desperat åtgärd av ryssarna för att hindra henne från att nå Sverige. Svenska myndigheter hjälper sedan amerikanerna att mörklägga händelserna för att USA ska slippa kritiken för att ha riskerat så många människors liv. Detta är den teori Witte själv ser som troligast, möjligen kombinerad med teori två.