Lars Ståhl aka Ibn Jaber aka Hamza Yusef

Jag ser att regimmedia försöker hänga ut min gamle bekante Lars Ståhl, också känd som Ibn Jaber eller Hamza Yusef eller Peacetrain Dawah.Vi har haft många givande diskussioner på nätet genom åren.

Oron för spioner och angivare har funnits länge hos Hamza.

Men tron på Kalifatets seger var stark.

Ibland frestades Hamza att vika från den rätta vägen och till exempel rösta på SD i riksdagsvalet.

Men Hamza hittade ändå tillbaka till den rätta vägen.

Att muslimer inte borde bidrag av staten var en av de frågor där Hamza såg att SD stod för den bästa politiken.

Hans övertygelse var alltid stark.

Hamza visste vad som var bäst för Sverige.

 IS skulle segra.

Men kampen har sitt pris.

Vilka är identitärerna?

Först förlorade nationalsocialismen slaget om världen. Sen fanns bara de gamla kvar. De var inte så många, öppet i alla fall, och de var gamla. Det såg ut som om problemet med högerextremismen skulle lösa sig av sig självt. Lagom till att de sista av de gamla gick i pension kom dock något nytt: skinnskallarna. De var unga och periodvis ganska många. Men de saknade visioner och disciplin, var nästan bara intresserade av öl och slagsmål. Därefter blev det terroristernas tid. De behöll den positiva synen på våld men var välorganiserade och ideologiskt drillade. Kombinationen av få aktivister och grov brottslighet suddade snart ur Vit Ariskt Motstånd från kartan. Nästa våg bytte taktik; istället för smalt och våldsamt blev det brett och parlamentariskt. Men alla vill, eller får, inte vara med i Sverigedemokraternas finrum. Kanske är det dags för nästa generation? Kanske är det dags för identitärerna?

Thomas Nydahl har skrivit boken "Identitärt - Om rötter, identitet & politisk aktivism" där han introducerar den identitära miljön i Sverige och försöker svara på frågan: vilka är identitärerna? Ett möjligt svar på frågan är att det identitära är en stil. En av Nydahls sagesmän skriver:

I Sverige har [] "identitär" istället med tiden blivit liktydigt med en "finare" intellektuell nationalism, som är noga med moraliska principer och inte blint hyllar fosterlandet, utom bakomliggande högre värden. Man skyller inte på invandrarna, utan på dem som skapar en mångkulturell och globaliserad värld. Man hittar också på nytänkande aktioner med glimten i ögat osv. Inte sällan försöker man närma sig vänstern på olika sätt och förklara för dem att vi har samma fiende.

Denna syn på identitära är inte unikt svensk. I Tyskland pratar man om "nipster", nazi-hipster, om unga högerextremister som försöker vara lite smartare och snyggare än sitt rykte.

Men det identitära behöver inte bara vara en stil. Det är också tankeriktning med rötterna i den akademiska nya högern (franska "Novuelle Droite", tyska "neue Rechte") och dess radikalkonservatism. Ett citat från en av central gestalterna Alain de Benoist (hämtat från Oskorei) får illustrera vad som är nytt i denna höger:

The ENR [European New Right] makes a great effort to identify its real enemy. The main enemy is, on the economic level, capitalism and the market society; on the philosophical level, individualism; on the political front, universalism; on the social front, the bourgeoisie; and on the geopolitical front, America.

Denna anti-kapitalistiska, anti-individualistiska, anti-borgliga, anti-universella och anti-Amerikanska rörelse kallas alltså för "den nya högern". Efter detta får konstateras att den nya högern på intet sätt är enhetlig och Nydahl ger i sin bok korta introduktioner till några av de centrala tänkarna (förutom de Benoist till exempel Guillaume Faye och Tomislav Sunic).

Så vitt jag vet har den nya högern inte satt några djupare avtryck i Sverige, möjligen bortsett från samtidsmagasinet Salt utgiven av Jonas De Geer. Den identitära miljön i Sverige är inte heller stor. Förutom bokförlaget Arktos och konferens Identitär Idé de ordnar, organisationen Nordisk Ungdom och några bloggar på nätverket Motpol. Nordisk Ungdom försökte sig också på en sådan typ av spektakulär aktion som varit så populär i Frankrike när man i samband med bränder i Husby ordnade medborgargarden som skulle skydda privat egendom. Även Sverigedemokraternas ungdomsförbund har visat intresse för det identitära.

Enligt den så kallade "kålsupar-teorin" (eller teorin om den "våldsbejakande extremismen" som den heter på polisspråk) är höger- och vänsterextremistiska miljöer så lika varandra att det är meningsfullt att bekämpa dem på samma sätt. I sin bok använder Nydahl en psykologiskt och sociologiskt förfinad variant av denna teori för att förstå identitärerna. Han använder sin egna bakgrund i en kommunistiska sekt på 70-talet, och de faktorer som fick honom att hamna där, för att försöka sätta sig in i den känsla av rotlöshet som präglar den identitära rörelsen.

Köp boken av författaren här.  

SD ville utreda dubbla medborgarskap men hyllar politiker med utländsk flagga på väggen

För ett år sedan väckte det viss uppståndelse när det blev känt att Sverigedemokraterna bett riksdagens utredningstjänst kartlägga "vilka ledamöter som har dubbelt medborgarskap" (DN). Detta försvarades av SD med hänvisning till att det är en fråga om ledamöterna lojalitet:

Detta föranleder naturligtvis frågor kring dessa personers egentliga lojalitet. Svenska folket förutsätter självklart att de kandidater som finns att rösta på till Sveriges riksdag har sin lojalitet enkom till det svenska folket. Trots det finns det mig veterligen ingen kandidat som deklarerar sitt eller sina eventuella alternativa medborgarskap under sin kandidatur. (SD)

Därför blev jag lite förvånad över att se en SD-politiker hylla en norsk politiker (Fremskrittspartiets Siv Jensen) för att denne på sitt tjänsterum haft både en byst med ett utländskt statsöverhuvud samt ett främmande lands flagga:

Det har sagts att partiledaren Siv Jensen, som blev finansminister i den nya koalitionsregeringen, ej endast haft en byst av Ronald Reagan utan även Israels flagga på sitt tjänsterum. (Tommy Hansson)

Kommer det inget förslag från SD om en kartläggning även av detta?

Demokratisk idealist och apartheid-vän

Jag har nu kommit en bit in i läsningen av "Det Gröna Sverige" av Tommy Hansson. Det har inte varit så mycket att förvåna sig över: ett framtida grått Sverige där allt roligt; bensinbilar, kött, rökning, sexism, är förbjudet. UNA-bombaren Ted Kaczynskis manifest är obligatorisk läsning i skolan.

Men när hjälten Wilhelm Stormcrantz träder in i handlingen blir det konstigt. Från baksidan vet vi att Stormcrantz är en "demokratiska idealist" som kommer att leda en "desperat kamp för att stoppa Storasyster Gudrun". Men när vi kommer in i handlingen så arbetar Stormcrantz för den gröna regimen. Han håller på och berättar historier för en fånge från ett indoktrineringsläger:

Stormkrantz grovkorniga berättelser om jakter med Storbritanniens prinsgemål Philip och andra dignitärer i den internationella miljörörelsens jet-set på åttio- och nittiotalen.

- Den mannen var verkligen framsynt, försäkrade Stormcrantz och syftade på prins Philip. En förtjusande människa. Vid ett tillfälle jagade jag tillsammans med Philip, prins Aga Khan och kung Juan Carlos av Spanien i Krugerparken i Sydafrika. I största hemlighet, naturligtvis, det var ju på apartheidtiden, fast jag måste bekänna att jag aldrig såg till något rasförtryck...

-Å andra sidan hade jag förstås inte tid att sätta mig in i situationen. Fast jag tror den så kallade allmänna opinionen överdrev; glöm inte att det var boerättlingarna som byggde Sydafrika till det materiellt mest välmående landet på den afrikanska kontinenten. I alla händelser var jag vid den här tiden hedersledamot i Världsnaturfondens styrelse. En ytterst angenäm uppgift, på min ära. Ytterst angenäm. Och jag ska säga herrarna att prinsen hade mycket avancerade tankar om befolkningskontroll. Han insåg att världens befolkning måste trimmas väsentligt om den mänskliga rasen ska kunna överleva. Bara de vitalaste folkelementen kan tillåtas leva vidare, det var vad han sa. Precis som inom viltvården. Djurart som djurart.

Att Världsnaturfonden bara är ett verktyg för det brittiska kungahuset i deras kamp för att befria jorden från värdelösa ätare (minska jordens befolkning) känns igen från LaRouche-rörelsens propaganda där det är ett stående inslag. Likaså att denna kamp i första hand riktas mot svarta människor.

Vilken roll detta och försvaret av apartheid spelar i boken är dock oklart. Eftersom Stormcrantz är vår hjälte, tycker Hansson att detta är berömvärda åsikter? Eller speglar de dåliga åsikter Stormcrantz har i början av boken medan han arbetar för de gröna? Eller kanske Stormcrantz är en riktig antihjälte, både demokratisk idealist och apartheid-vän?  

Det Gröna Sverige

Jag har börjat läsa "Det Gröna Sverige: En satirisk framtidsthriller" av Tommy R Hansson, utgiven av Contra 1998 (hos Bokus). Beskrivning på baksidan:

Sverige år 2018. Ett gäng gröna fundamentalister innehar regeringsmakten sedan slutet av 1990-talet, då en internationell terroristgrupp sprängde ett aggregat i Forsmarks kärnkraftverk i luften. Landet heter numera officiellt Det Gröna Sverige och styrs med järnhand av den fanatiska trygghetsministern Gudrun Bjurvall. Statschef är en åldrad Per Gahrton vilken tituleras ålderman, medan kungafamiljen befinner sig i landsflykt. Den helgonförklarade Ted Gärdestads "Sol, vind och vatten" är nationalsång. I USA är Dan Quayle president. Det Gröna Sverige är ett olidligt, centralstyrt regleringssamhälle med expressfart på väg mot medeltiden. Men det räcker inte för Bjurvall, som vill gå ett steg längre. En grupp demokratiska idealister med den äldre Vilhelm Stormcrantz i spetsen får reda på de dolska planerna och inleder en desperat kamp för att stoppa Storasyster Gudrun. Skall de lyckas, eller kommer de gröna galningarna att segra?

Författarpresentation på baksidan:

Författaren Tommy R Hansson, född 1951, är statsvetare och har tidigare givit ut ett antal politiska debattböcker. Han är verksam som journalist och debattör och har eller har haft en rad förtroendeuppdrag för Täljepartiet i Södertälje kommun - bland annat i kommunfullmäktige, bildningsnämnden, miljö- och stadsbyggnadsnämnden samt ledningsgruppen för Agenda 21. Författaren är ansvarig utgivare för tidskriften Contra.

Politiskt kan man lägga till att Hansson innan Täljepartiet representerade Ny Demokrati i Södertälje och att han efter Täljepartiet tillhör Sverigedemokraterna, där han nu är gruppledare i Södertälje. Publicistiskt har han medverkat i en lång rad publikationer på högerkanten som "Fritt Militärt Forum" och "Operation Sverige". Idag är han chefredaktör på Sverigedemokraternas tidning "SD-Kuriren". Religiöst beskrevs Hansson på 1980-talet som ordförande för Moon-rörelsen (Enighetskyrkan) i Sverige. Sin relation till pastor Moon beskrev han i denna dödsruna.

Antikommunism har alltid varit en av Hansson grundpelare. Han har varit engagerade i organisationer som Demokratisk Allians (till stöd för USAs krig i Vietnam) och World Anti-Communist League (som kämpar mot kommunister globalt). Han har också uttalat stöd för många som kämpat mot kommunismen, till exempel "militärkuppen räddade Chile från en renodlad kommunistisk diktatur"och "nästan säkert att Spanien genom Francos seger undgick en kommunistisk diktatur". Dock kunde man redan 1993 i Contra ana att han börjat se ett annat hot: "Efter kommuismens fall: blir islam nästa globala hot?"

Mer om Det Gröna Sverige här.

Stövlarna står putsade i garderoben

Jag läste just "Stövlarna står putsade i garderoben" av Hans Andersson som är en översikt över "nazistiska och fascistiska" rörelse i Sverige utgiven 1988, det år Sverigedemokraterna bildades. I boken tas dock SD upp under namnet Sverigepartiet (bildat 1986) och det redogörs för striderna inom detta parti mellan dem som kom från Framstegspartiet respektive Bevara Sverige Svenskt. Namnbytet till SD skedde när BSS-falangen slutligen tar makten i partiet.

Förutom de invandringskritiska åsikterna innehåller partiprogrammet en del andra radikala punkter:

6. Utländska banker och försäkringsbolag ska inte få etablera sig i Sverige.

7. Undvik import. I nödfall ska vi köpa från de nordiska länderna.

10. Stoppa centrala löneförhandlingar och låt staten ha större inflytande över lönesättningen.

Vid denna tid (riksdagsvalet 1988) är dock Skånepartiet det största partiet på den högerextrema kanten och mycket aktiva i Skåne med närradiosändningar. Andra partier/organisationer som behandlas kortfattat är Nordiska Rikspartiet, Svenska Folkets Väl, Nysvenska Rörelsen, Carlbergska Stiftelsen, Europeiska Arbetarpartiet, Antikommunistiska Världsförbundet och Moon-kyrkan. Som kuriosa kan nämnas att också Livets Ord avhandlas, samt Margareta Falkudds Svenska Patriotpartiet och att Sverige vid denna tid hade en Stordrake av Ku Klux Klan.

Sverigedemokraternas "kampsång"
Melodin Gärdebylåten, sjungen av BSS-duon i början av varje närradiosändning:

Sida vid sida,
unga och gamla,
för vårt land
alla vi kan strida.
Kämpa gör vårt folk
i högan nord
för vårt fria ord.
Aldrig mera sitta stilla och tiga
för de värsta lögner
alltid bocka och niga
efter tecken krypa undan
och inte våga stå.

Refr.
Som en nordanvind vi vasar
med oss höga asar
sången går till storm
som hämtar kraft,
stiger till orkan.
Mitt på gatan fram nu vänner
ingen rädsla känner.
Vi skall upp till torget
sopa rent städa hela stan.

Trötta på att hunsas kring
av flumbyrokrater
fifflande politiker
och knarkadvokater
etablissemangets ljuva pack
gärna går i frack!
Om så sakta fåglar himlen förmörkar
aldrig ger vi upp vårt hem av solljusa björkar
fjällets snö och sommarfjärdens solvarma strand
Kära gamla land.

Som en nordanvind etc.

"Kriget mot julen" har kommit

"The War on Christmas" är en gammal amerikansk tradition där konservativa tyckare innan jul högljutt oroar sig för att onda krafter är på väg att förstöra Amerika genom att angripa julfirande. Angreppen består oftast av sådant som att man byter ut ordet "christmas" mot till exempel "winter festival" eller plockar bort jesus-barnet i olika sammanhang. Nu verkar denna tradition vara på väg att ta steget över Atlanten till vårt land. Här finns ju sedan länge en årstidsbunden debatt om relationen mellan skola och kyrka men i år har denna breddats till en allmän "Kriget mot julen"-oro. Man ägnar sig åt att i detalj studera planerna för olika lokala evenemang för att nitiskt avgöra om dessa lever upp till kraven på en traditionell, svensk (kristen) jul. Alla avvikelser tas som bevis för att PK-eliten försöker utrota svenskarna som etnisk grupp.

Resultaten är förvirrande. Ett planerat luciafirande i Laxå, med traditionellt luciatåg (där flickorna är lucia eller tärnor, pojkarna stjärngossar eller tomtar), traditionella luciasånger (vilket är kristna psalmer för den som missat det), där det efteråt bjuds på traditionellt luciafika (med lussebullar och kanske saftglögg) har blivit det ultimata beviset på att muslimkramarna håller på och förbjuder allt traditionellt och svenskt. Detta för att det inte ska vara några pepparkaksgubbar i tåget och inga pepparkakor till fikat.

På köpet blir en kvinna med utländsk bakgrund, som jämför luciatåg med Ku Klux Klan, hjälte för de främlingsfientliga.

Dessutom, i ett traditionellt, svenskt luciatåg finns det väl inga pepparkaksgubbar? Lucia, tärnor, stjärngossar, och möjligen några tomtar, så såg luciatåg ut när jag var liten.       

Svensk dödsruna över Pastor Moon

Reverend Sun Myung Moon, grundaren av Unification Church, mer känd som Moon-rörelsen, har dött. Här finns en dödsruna över honom skriven av Tommy Hansson, anhängare till Moon, aktiv i Sverigedemokraterna, medarbetare i Contra med mera. 

Hansson sammanfattar kyrkans lära med följande beskrivning:

För 2000 år sedan kom Jesus som Guds son/Messias till det utvalda landet för att befria mänskligheten från det sataniska inflytandet. Jesus accepterades emellertid inte som Messias utan kortfästes. Mänskligheten kunde, tack vare Jesu offerdöd, mottaga andlig frälsning. Den fysiska frälsningen återstod att fullborda.

Det är den uppgiften Moon och hans anhängare – naturligtvis inklusive mig själv – anser Moon hade fått på sin lott. 1960 inträffade vad som enligt rörelsens lära kan jämföras med “lammets bröllop” vilket omskrivs i Bibelns uppenbarelsebok: Sun Myung Moon ingick äktenskap med Hak Ja Han och de två blev mänsklighetens “sanna föräldrar”.

Hansson berör även det märkliga närmandet mellan Moon-rörelsen och Nordkorea, vilket jag själv blev medveten om efter att ha läst "Alla monster måste dö".
Hansson avslutar med en förhoppning som inte jag heller tror kommer att slå in:

Slutligen kan jag inte anse det vara annat än en skandal att Moon aldrig fick Nobels fredspris för sitt uppoffrande arbete för världsfred. Ett posthumt pris är väl sannolikt för mycket att hoppas på.

Finns en svensk kultur?

Jag har nu hört två debatter på radio om kulturpolitik mellan representanter för Sverigedemokraterna och kulturlivet. Vid båda tillfällena har SD-förespråkaren vid någon tidpunkt frågat "Finns det en svensk kultur?". Motdebattören har båda gånger svarat "Nej, man kan inte tala om en svensk kultur". SD:aren har då kontrat med "Finns det en kurdisk kultur eller en samisk kultur, men inte en svensk? Hur kan staten annars ge bidrag till kurdisk kultur om den inte finns?". Kulturlivsrepresentanten har då slingrat sig, bytt ämne och inte svarat på frågan.

Man kan argumentera för att det inte finns en "svensk kultur" (allt är uppblandat, influenser från alla håll, kultur skapas av individer och inte av nationer och så vidare). Men då argumenterar man också, vilket SD insett, för att det inte finns en "kurdisk kultur" eller en "samisk kultur". Om man har gott om tid skulle man kunna argumentera för att det är en fråga om grad och inte art, att kulturen som utövas av personer i Sverige har blivit mindre "svensk" i takt med ökad kontakt med omvärlden och att kulturen i Nordkorea och Myanmar är ovanligt inhemsk eller särpräglad på grund av den isolering dessa länder befinner sig i.

Men detta är inte en speciellt smart debattaktik. Det vore mycket bättre att i debatt med Sverigedemokraterna säga "Ja, det finns en svensk kultur. Det är den kultur som utövas av medborgarna i Sverige, av de personer som präglats av att de lever i vårt land". Med denna definition av svensk kultur så uppfyller den nuvarande kulturpolitiken SDs krav på "svenskhet". I debatten tvingar man då SD att säga "Nej, all kultur i Sverige är inte svensk. Vi vill bara stödja äkta svensk kultur som är...". Och där har SD ett tydligt problem: deras svenska kultur verkar bara finnas i historien. Det måste gå 50 år eller mer innan man kan svara på frågan om en viss kulturutövare utövar svensk kultur eller inte. Möjligen vill SD helt enkelt inte ge några bidrag till några nu aktiva kulturproducenter.

En debatt att ta

Efter valet och Sverigedemokraternas plats i riksdagen har det höjts många röster för att det är dags att "ta debatten" med SD. Enligt en del är det för många röster som höjts för detta och det har ifrågasatts vilken debatt det är vi ska ta och vad man hoppas att uppnå med detta. Enligt mig är det svenska biståndet ett bra exempel på ett ämne där argument behövs. På detta område har det rått stiltje i den offentliga debatten under många år. Alla partier har med läpparna bekänt sig till 1%-målet (en procent av BNP i bistånd), även om det varierat hur kraftigt själen brunnit för det.

I sin budgetmotion föreslår Sverigedemokraterna en sänkning av biståndet med 9,5 miljarder kronor (ungefär en halvering). Dessa pengar räcker sedan till att (till exempel) sänka skatten för pensionärer till samma nivå som för arbetstagare. Detta förslag gillas säkert av de 5,7% av den svenska befolkningen som röstade på SD, men det attraherar nog ännu fler. Faktum är att enligt en undersökning från 2007 av FSI, Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier, ansåg bara 60% av de tillfrågade att biståndet låg på en bra nivå eller borde höjas. 40% var alltså (i alla fall) inte anhängare av 1%-målet. Stödet hade då dessutom stadigt ökat sedan 90-talet. Att enkelt avfärda dessa 40% som smygrasister är inte någon speciellt konstruktiv respons på undersökningen. Jag tror snarare att eftersom 1%-målet inte debatteras så framförs det inte heller några argument för en generös biståndspolitik, och ganska många kan tydligen inte själva komma på några bra argument.

För den som nu tänker att en debatt om bistånd är nog lätt att fixa, egentligen är det bara rasister som kan vara emot, rekommenderar jag den senaste lördagens Konflikt på P1 där bland annat den zambiska ekonomen Dambisa Moyo uttalar svidande kritik mot bistånd till Afrika. Personligen tror jag på 1%-målet men jag kan se att har finns en debatt att ta.

Dags att skippa rasiststämpeln

Jag tror att det är dags att sluta prata om Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti. Det finns så många anledningar till att tycka illa om det partiet att det är dumt att fastna i något som enkelt kan ifrågasättas. Det är sant att SD har en tydlig rasistisk bakgrund och det finns säkert en hel del aktiva och sympatisörer som är rasister men det räcker inte. I Södertälje är partiet tydligen populärt bland kristna irakier med flera personer med den bakgrunden på sina vallistor. SD är inte antisemiter utan tvärtom prosionister. De har nogrannt städat sitt partiprogram på rasistiska åsikter.

Sverigedemokraterna är, enligt egen utsaga, mot det mångkulturella samhället och vilket kraftigt skärpa Sveriges asylpolitik. De är emot integration och för assimilering. Det är illa nog. Det är där striden bör tas. Att debattera för att rasism är dåligt är en för liten diskussion jämfört med att argumentera för varför mångkultur är bra. Dessutom är SD, med stolthet, Sveriges mest konservativa parti och är emot abort, homosexuella, kvinnor och så vidare. SDs "verklighetens folk" är en mer skrämmande än KDs. Alltså finns det gott om skäl att tycka illa om och bekämpa Sverigedemokraternas utan att fastna i en debatt om de verkligen är rasister eller inte.