Visserligen kan jag uppskatta 50-talets optimistiska folkhemsbyggande och eleganta teak-möbler men jag är inte nostalgisk över den tiden. Det var helt enkelt innan jag var född och jag har ingen minneskoppling till dessa saker. Nostalgisk blir jag över det sena 70-talet eller tidiga 80-talet. Stora statliga monoliter med sina egna arméer av arbetare. Televerket med sin lätt igenkännliga orangea bilar, brev levererade av postens gula bilar och inget annat, ett SJ som sköter all tågtrafik och kringverksamhet. Lokalkontor överallt, dit man går för att stå i kö och göra sina ärenden genom en lucka. Täckjackor, toppluvor, blöta vantar och skymningsljus.
Gissningsvis är Simon Stålenhag några år yngre än jag men hans bilder matchar precis mina nostalgiska känselzoner. Visst kan jag också efter skolan gått på upptäcktsfärd med kamraterna på ett övergivet industriområde med gamla rostiga robotar och andra mystiska installationer. På grund av denna nostalgi är jag speciellt intresserad av den historia Stålenhag skapar kring sina bilder. Riksenergi med sin Televerks-inspirerade logotyp och dess Anläggning För Forskning Inom Högenergifysik, eller kort och gott Slingan. De korta barndomsminnena från låg- och mellanstadiets skolgårdar, utdraget ur Atomen, kontaktblad för personalen inom Slingans serviceverksamhet. Simon Stålenhags "Ur varselklotet" (bokus, adlibris) rekommenderas varmt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar