Den stora fotbollsplanen

Andreas Alm och Johan Fallbys "Se på spelet! En bok om spelförståelse i fotboll" platsar nog inte som ett "udda boktips" men är ändå intressant läsning för älskare av det gröna fältets schack. Boken gör bland annat följande anmärkning om hur stor en fotbollsplan egentligen är:

De rektangulära standardmåtten för en fotbollsplan är 68 x 105 meter. Det ger en area på 7140 kvadratmeter. Eller uttryckt i kvadrat med två lag, 22 spelare, på planen: 324 kvadratmeter per spelare. 324!
Med samtliga spelare samlade på en planhalva ger det 162 kvadratmeter per spelare. 162 kvadratmeter i lägenhetsliknelse ger en riktig paradvåning. Om vi fortsätter med att flytta in samtliga spelare, även målvakterna, i ett av planens straffområden så har de 22 aktörerna hela 30 kvadratmeter vardera.
Och inknuffade i målområdet har 22 spelare fortfarande lika mycket utrymme som krävs för att bygga ett vanligt badrum: drygt 4,5 kvadratmeter. Där får det gott och väl plats ett handfat, en toalett, ett förvaringsskåp och ett badkar.
Det får alltså plats 22 badrum i det till synes lilla målområdet. Då talar vi ändå bara om gräsyta och kvadratmeter och inget om utrymmet ovan gräset där planens kubikmeter ryms. En fotbollsplan är stor.

Kulturfredag

Igår hade jag en aktiv dag i kulturens tecken. Jag besökte den stora Lars Hillersberg-utställningen på Kulturhuset och senare på kvällen var jag på release-fest för Det Grymma Svärdet #15.

Hillersbergs-utställningen var stor och mycket intressant. Jag känner det som om jag nog inte ägnat honom tillräcklig uppmärksamhet. Naturligtvis har jag sett en del av hans teckningar och kommer ihåg debatterna när han fick statlig inkomstgaranti för konstnärer och om hans antisemitiska teckningar men jag har aldrig riktigt fördjupat mig i hans verk. Nu ska det bli ändringen på det i och med att jag köpte den läckra utställningskatalogen. På Kulturhuset hade de också en stor utförsäljning av Optimal Press bakkatalog. Jag fyndade två av Gunnar Krantz underhållande självbiografiska seriepocketar ("Vänster vänster" och "Cykelhippie") för 10 kronor styck.    

Efter Kulturhuset begav jag mig till Hemliga Trädgården för release-fest för Det Grymma Svärdet #15. Jag köpte ett nummer under Pontus Lundkvists hyllade tid som redaktör (#4) men var inte särskilt imponerade. Nu är dock Karolina Stenström (Steso songs) redaktör och det senaste numret har som tema Lisa Crystal Carver, amerikansk skribent, känd från till exempel fanzinet Rollerderby eller för musik under namnet Lisa Suckdog. Tillställningen var trevlig med bland annat musik av Steso songs och dans av Magdalena Nordin (mer om henne en annan gång). Till tidningen medföljde också en kassett med relaterad musik. 
 

Ett försvar av den kärleksfulla agan

Jag har börjat läsa Finn Arne Imsens "Kärleksfull aga eller kränkande misshandel?" utgiven av BMC-förlag (2:a upplaga 1998). Den innehåller ett passionerat försvar av aga som uppfostringsmetod: 

Agan är nämligen kategoriskt och för alltid historiskt och profetiskt förankrad i den heliga urkund, som ger oss oförfalskad kunskap om botemedlen mot synd, sjukdom och död, långt bortom alla skammens smygvägar.

Det nuvarande motståndet mot aga är bara en del av en kampanj mot familjen där det legaliserade massmordet i form av aborter är den värsta:

Förintelsens gaskamrar i moderna och modifierade, erkända former har med jämlikhetsromantik, fått sina snillrika efterföljare, rakt in i vår vardag, utan kvalfylld saknad och sorgetårar. Levande varelser aborteras och blir säljbart och eftertraktat transplantationsmaterial på en nyetablerad internationell marknad med preparat och kroppsdelar som handelsvaror.

Ambres berättar

Ambres är en högre inkarnerad varelse som valt Sture Johansson till sitt instrument för att förmedla kunskap till mänskligheten. En del av denna kunskap finns i boken "möte med Ambres" av Sture Johansson (Sturid, tredje upplagan 1996).

Ambres insikter befinner sig i nyandlighetens mittfåra: inkarnationer, karma, vibrationsnivåer och frekvenser. Genom evigheten väljer en Ryttare sina inkarnationer för att successivt frilägga sitt sanna jag. Modellen för en inkarnerade människa är komplex. Den består av ett dagmedvetande, ett undermedvetande, det omedvetet medvetna, ett mellanmedvetande, flera drömtillstånd och ett övermedvetande som i sin tur står i kontakt med planetmedvetandet.

Varje inkarnation har en grundpersonlighet som dock hindras att uttrycka sig på grund av de många rollgestalter som står i vägen. Rollgestalter skapas av emotionella kriser i livet (eller föregående liv) och tar över personen vid liknande situationer senare. Ett exempel med en person som inför en arg manlig chef reagerar som inför sin far vid en bestraffning i brandomen används genomgående. Det förefaller finns en tydlig släktskap till scientologins dianetik med utrotandet av enneagram som högsta mål.

Som alltid i nyandlig inkarnationslära finns det något otrevligt i att alla händelser som drabbar en person är valda av personen själv. Således är personer som till exempel utsätts för brott eller svälter inte oskyldiga offer utan personer som behövt denna negativa erfarenhet för att komma vidare i sin karmiska utveckling. Detta innebär inte att nyandliga läror direkt lär ut att det är fel att hjälpa andra men det kan ju ändå föra fel. Den antroposofiska idén om barnsjukdomar som hjälpmedel i själens utveckling är ett exempel.

Den kedja av inkarnationer som Ambres beskriver sträcker sig tillbaka i alla fall till växtriket. Men kan man verkligen lära sig något som växt?

Växtriket har ett minne, det har också ett sinne och en viss form av medvetande, men det har inget undermedvetande. Växtriket har syn, hörsel, känsel, lukt och smak sammansatta till ett enda sinne. Kan växter förmedla sig till varandra? Javisst kan de det!

För att vara ett uråldrigt vist väsen har Ambres en väldigt konservativ syn på till exempel manligt och kvinnligt:

Mannen utvecklas naturligtvis ur fadern som regel, men inte alltid. Kvinnan ur modern, men inte alltid. Om fadern är starkt feminin, ologisk och stark känslomänniska och modern mycket logisk och intellektuell, då kan också mansgestalten utvecklas ur modern och kvinnogestalten ur fadern och det kan uppstå starka konflikter däremellan

och homosexualitet: 

I cellminnet finns då en kropp, som är kraftig och muskulös och det är naturligt att den nya kroppen som kvinna får dessa typiskt manliga drag. Och i den första manliga inkarnationen finns cellminnen från alla de tidigare inkarnationerna som kvinna och den nya gestalten får då typiska kvinnliga drag. I detta övergångsskede kan också ske att människor får dragning till sitt eget kön. Ni kallar det för homosexualitet och reagerar många gånger starkt mot det. Men se det som övergående. Ni bör inte fördöma det, men inte heller uppmuntra det, ty det är en avskalningsprocess, som kan ta flera inkarnationer. Men denna process kan bli fördröjd, om man bejakar den alltför mycket.

Lite mer bokrea

Förutom de förhandsbeställningar jag gjorde på årets bokrea har jag handlat lite i butik också.

Jag uppskattade Mattias Gardells "Rasrisk" mycket så bland annat därför köpte jag hans "Islamofobi". Det är ju också en bok som låtit tala om sig i många sammanhang.

Jag uppskattade också Göran Everdahls "Tvål!" om såpoperor på TV. På bokrean köpte jag därför en annan av hans TV-genre böcker "Kom nu'rå! Barnprogrammen vi minns - eller helst vill glömma".

Jag har sedan tidigare Kjell Lekebys tunna bok "Kung Kristina", utgiven på Vertigo 2000, som driver tesen att Drottning Kristina arbetade för och trodde på att hon skulle kunna förvandlas till en man. Därför plockade jag upp Lekebys mycket tjockare "Gustaviansk mystik" när den reades ut hos Vertigo.

Jag är i grunden skeptisk till böcker med osorterade kuriösa fakta och även till de som istället vill motbevisa sådana fakta. Bland annat för att jag inte kan låta bli att tro att det är just sådana samlingar som etablerat en del av de myter som senare böcker slår hål på. Dock har jag alltid uppskattat Peter Olaussons skriverier på nätet (Faktoider, blogg). Därför slog jag till på två av hans böcker på rean: den nya "Tredje rikets myter" om myter kring Nazityskland och den äldre "Är det verkligen sant?".

Drottning Kristina om jesuiterna

I dessa dagar med en ny jesuitpåve frodas fördomarna om den katolska kyrkan, mycket på grund av de pedofilskandaler som drabbat den. Men sådana fördomar är inget nytt. Följande historia kommer från en nidskrift mot Drottning Kristina utgiven 1667, troligen av Jacques Carpentier de Marigny. Hämtad ur "Kung Kristina" av Kjell Lekeby, Vertigo 2000:

En annan gång när hon promenerade med styresmannen för ett jesuitkloster fick hon se en mycket välgjord Mariabild. Samtidigt sa hon till den beskedlige prästen: "Fader, när ni ser denna vackra målning, grips ni inte av begär att förlusta er?" Denna skamliga fråga fick den gode munken att rodna. Han svarade: "Madame, en sådan bild inspirerar till gudfruktighet och stärker oss mot Satan". Drottningen genmälte: "Jag känner orsaken, min gode man, till varför kvinnorna icke alls har någon makt över dem som tillhör er orden. Det är därför att ni arbetar flitigt på de unga skolgossarnas bakdel."

Mattias Gardell "Rasrisk"

Tidigare postat på annan plats.
Detta är i mitt tycke den bästa bok som skrivits om amerikansk rasism, och den är skriven av en svensk. Gardell är religionshistoriker som ägnat många år åt att studera, och umgås med, svarta och vita rasister i USA.

Det finns två saker som är speciellt bra med boken. Det första: den handlar i lika stora delar om svart som vit rasism. Gardell skriver om Nation of Islam och andra svarta muslimska kyrkor (t.ex. Nation of Gods and Earths), om andra svarta rasistiska rörelser (t.ex. Pan-African International) och om deras inflytande bland amerikanska svarta (som t.ex. märks på artister som Queen Latifah, Public Enemy och Wu Tang Clan). Han skriver också om den vita rasistiska kulturen. Gardell beskriver olika identitetskristna (t.ex. Aryan Nations), nyhedniska (t.ex. Odinist fellowship) och rasbaserade kyrkor (t.ex. Church of the Creator). Han skriver om den amerikanska populismen och de konspirationsteorier som frodas bland vita rasister.

Den andra speciellt bra saken med boken är att Gardell har en personlig erfarenhet av det han talar om. Han har varit där, träffat människorna och levt med dem. När han studerade Nation of Islam hade han Louis Farrakhans (ledaren) stöd. Han togs om hand av Robert O.X, en gammal veteran, som "adopterade mig som sin lilla vita maskot". "Detta öppnade för besök på platser man som utomstående vit mår väl av att ha en lokal guide på, då Nationen betraktar vita som djävlar". Studiet av vita rasister gick till på samma sätt. "Jag bodde också tidvis hemma hos ariska revolutionärer, vilket ytterligare fördjupade kunskapen om de världsuppfattningar som ger bakgrund till aktivisternas tänkande och handlande".

Mattias Gardell: Har också skrivit, bland annat, "Countdown to Armageddon : Louis Farrakhan and the Nation of Islam". "Rasrisk": Federativs 1998, 374 sid., ill., index, bibliografi.