onsdag 29 februari 2012

Storasyster

Mönsterigenkänning är en av de saker som den mänskliga hjärnan är riktigt bra på. Att snabbt kunna läsa av sin omgivning och dra korrekta slutsatser har utan tvivel varit en stor evolutionär fördel under människans utveckling. Fortfarande är att titta på bilder en av de saker där människor är helt överlägsna maskiner. Man kan till och med säga att hjärnan kanske är för bra på att känna igen mönster, att den ser mönster där det inte finns några. Detta är en av grunderna för magi (kanske både på scen och utanför) och andra former av bedrägeri. På en högre nivå blir mönsterigenkänning mer likt sådant som generaliseringar och fördomar ("när jag förra gången befann mig en situation liknande den här så hände detta, det kommer nog att hända nu också").

Jag har alltid trott att de många organiserade systemen för fördomar i grunden rör sig om en sådan urspårad mönsterigenkänning. Att mänskligheten smidigt skulle kunna delas in i tolv olika typer beroende på när på året de är födda, eller efter deras blodgrupp, eller klimatet där de är födda eller hur deras könsorgan ser ut, och att denna typ är bestämmande för personen. Allt sådant har jag avfärdat. Men nu, med min erfarenhet som förälder, måste jag säga att det finns ett system som jag tror kanske fungera: turordning i syskonskaran.

Precis som alla andra föräldrar försöker jag vara rättvis när jag uppfostrar mina barn. Men mitt äldsta barn är, ofrånkomligt, äldst. I alla sammanhang där syskonen behandlas som en grupp, och de är många, kommer det alltid att finnas extra krav på henne. Hon är den som jag blir argast på om hon beter sig dåligt, hon är den som får hjälpa till först och mest om det behövs. Naturligtvis finns det också positiva sidor med att vara äldst men poängen är att hon behandlas annorlunda. Och om hon av mig, och många andra vuxna, dagligen under hela sin uppväxt behandlas annorlunda, så kan jag inte förneka att detta nog kommer att sätta sina spår i henne som vuxen. Och dessa spår kommer att likna de spår som finns hos alla andra barn som varit störst av syskonen under sin uppväxt. Alltså, när någon amerikansk management-guru säger "när du vill anställa en chef, välj en storebror eller storasyster" så tvingas jag säga "det ligger nog något i det".

Cool är fin för pojkar

I den (nygamla?) debatt om jämlikhet och feminism vi haft den senaste tiden har ofta frågor kring barnuppfostran lyfts upp. Hen-förskolor, föräldrar som vägrar avslöja sitt barns kön och så vidare. Det konstigaste i debatten tycker jag är de försvarare för "traditionell uppfostran" som tror att en "könsneutral" uppfostran skulle leda till att barnen växte upp utan att vara medvetna om att de finns pojkar och flickor och därför bli förvirrade och ta skada. Även om man naturligtvis fortfarande kan diskutera om könsneutral könsuppfostran är något gott eller inte, så vill jag ta tillfället i akt och lugna alla oroliga: barn som uppfostras könsneutralt kommer fortfarande att vara medvetna om att det finns två kön och att dessa är olika. För detta finns det två starka argument.

För det första: det finns yttersta få (troligen inga) föräldrar som klarar av att uppfostra könsneutralt. Även om man menar att våra nuvarande könsroller är socialt konstruerade eller kulturellt betingade så betyder det inte att de är lätta att ändra, inte ens hos en individ som aktivt försöker. Utan att trassla in sig i teorier om ett överjag eller liknande kan man konstatera att människor inte är kapabla att med intellektets kraft helt enkelt ändra grundläggande tankemönster. Om man skulle konstruera ett slumptest där man i olika situationer mäter om försökspersonen reagerar precis lika oavsett kön hos de inblandade, tror jag inte att någon person skulle klara det.

För det andra: föräldrar står för en mycket liten del av uppfostran av ett barn. Samma sak gäller vuxna överhuvudtaget. Detta är nog dessutom extra sant för barnets syn på pojkar och flickor. Vi har inte lärt vår treåriga dotter att "cool" är ett ord man använder när man vill säga att en pojke är fin (till exempel för att jag inte hade insett det innan hon sa det) och jag tror inte heller att det är personalen på förskolan som gjort det, men hon har i alla fall lärt sig det. Detta kan också motivera att könsneutral uppfostran till stor del kan bestå av att uppmuntra "flickighet" hos pojkar, och tvärtom, för att försöka väga upp det tryck som finns på det "traditionella".

Alltså, under all överskådlig framtid, oroa er inte. De onda feministerna kommer inte att lyckas att utplåna alla spår av manlighet hos era små pojkar.

onsdag 25 januari 2012

Adelsfanan

I sin bok "Den dolda alliansen" ger Mikael Holmström, förutom den stora bilden av Sveriges och NATOs hemliga samarbete, också en mycket detaljerad bild av hur "Stay behind"-verksamheten var organiserad i Sverige. Utan tvivel är det den mest omfattande beskrivning av detta som givits hittills. Han tar också upp en del andra hemliga organisationer i gränslandet mellan militär och privat sfär. En av dessa är Adelsfanan. Ursprungligen var det namnet på Sveriges första reguljära kavalleriförband, grundat1565 som formellt levde kvar till 1901. Men, menar Holmström, under andra världskriget och, åtminstone, i början av kalla kriget användes namnet av en grupp adelsmän och reservofficerare som hade som sin uppgift att evakuera kungafamiljen och delar av regeringen ur landet vid händelse av ockupation. Eventuellt, spekulerar Holmström, hade Adelsfanan en relation till den lika hemliga Flygenhet 66 som under civil täckmantel förberedde sig för att genomför hemliga flygningar vid krig. Flygenheten leddes i alla fall av en adelsman, Hans-Ulrich von der Esch, och hade egna flygplan och annan utrustning till sitt förfogande. Om någon vet något mer om dessa organisationer så tar jag gärna emot tips.

Frostens år

Jag har lite sporadiskt återupptagit läsandet av Mikael Holmströms "Den dolda alliansen" och nu kommit fram till ett avsnitt om händelserna 1973, det så kallade "Frostens år".

För en tid sen såg jag den svenska dokumentären "Black Power Mixtape" av Göran Olsson som ger en mycket bra bild av de stämningar som rådde vi den tiden, även i relationen mellan Sverige och USA. Filmens nästan genialiskt enkla idé är att skildra den svarta medborgarkampen i USA, kanske framförallt de mer radikala delarna, genom de reportage som gjordes av SVT om den då. Nästan okommenterat fungerar de svenska journalisternas rapporter till en möjligen mer naiv hemmapublik både som en historielektion och som ett fönster in i ett annat Sverige. I filmen framstår brytningen som uppstår mellan Sverige och USA efter Olof Palmes berömda jultal 1972 där han jämför USAs bombningar i Vietnam med bland annat Nazitysklands koncentrationsläger som naturlig. Troligen har inte synen på Sverige som ett "pinko country", eller på svensken som en gudlös, Ingemar Bergman-dyrkande socialist som kommer att ta livet av sig, varit starkare i USA någon annan gång. Det är nog också så att synen på Palme hos vissa i Sverige som en farlig person, en inflytelseagent eller landsförrädare, hämtat mycket kraft ur dessa händelser.

Som ett resultat av krisen så förklarades Sveriges ambassadör i Washington som icke önskvärd och skickades hem. Det är lätt att tro att denna diplomatiska kris även påverkade de hemliga militära relationerna mellan Sverige och USA. Så är också fallet: för att kompensera för bortfallet på det officiella området intensifierades de inofficiella komtakterna. Den starka svenska traditionen att låta utbilda sina högre officerare i USA grundlades vid denna tid. Dåvarande flygchefen på F16 i Uppsala, Bert Stenfeldt, berättar för Holmström:
Samtalet kom som en blixt från klar himmel. "Du ska åka över till USA om fjorton dagar". Det var ett resultat av Palmes jultal. Försvarsdepartementet hade kommit på den ljusa idén att skicka folk som kan vidmakthålla de goda förbindelserna.

Under de 10 månaderna i USA behandlades Stenfeldt som en NATO-officer, ett mönster som går igen för andra svenska officerare som utbildats där, bland annat deltog han i planläggning av operationer i Vietnam. Som Holmström skriver:
På "kvarterets framsida" hade Sveriges statsminister alltså kritiserat USA:s flygbombningar i Vietnam. Och på "kvarterets baksida" tog svenska flygofficerare del av lärdomar av USA:s flygkrigföring och var med och planlade flygräder i Vietnam!

En fråga dyker upp: skedde detta närmande verkligen på politiskt initiativ eller var det i stället ett utslag för ett motstånd mot regeringen i militära kretsar? För att hävda att det förra är det korrekta, tar vi hjälp av en episod som belyser Palmes personliga agerande vid denna tid. Händelsen är sedan tidigare känd från amerikanska arkiv och Holmström pekar på att man nu även hittat belägg i svenska dito. 1973 var den amerikanska basen Keflaviks vara eller inte vara på Island en het fråga. Vid sitt besök där tog Palme tillfället i akt att personligen inför den isländske statsministern betona hur viktig basen var för västs säkerhet. Den amerikanske utrikesministern Henry Kissinger kommenterade agerandet i en promemoria till president Richard Nixon:
Denna förbön kom särskilt lägligt med tanke på våra pågående förhandlingar med Island.

Holmberg kommenterar:
Sverige påverkade alltså aktivt det nordiska NATO-landet Island att vara tillmötesgående mot USA och dess flygvapen. Samma B 52:or som Palme kritiserade när de bombade Hanoi skulle därmed fortsatt kunna landa på Island. Där hade B 52:orna och deras besättningar uppgiften att angripa Sovjet vid ett anfall på Skandinavien, och därmed understödja Sverige.

Så vad betyder allt detta? Som jag ser det finns det två möjliga tolkningar och en omöjlig. De möjliga: Palme var en NATO-vän och som en lojal vän såg han sig tvungen att kritisera USA när de handlade fel, eller Palme var en NATO-vän som för att vinna politiska fördelar valde att hårt kritisera USA. Den omöjliga: Palme var en NATO-hatare som aktivt arbetade för Warszawa-paktens seger i det kalla kriget.

fredag 2 december 2011

Det kallas bait-and-switch

Vad vi ser i Dagens Nyheters serie om högerextremismen är troligen en så kallad "bait-and-switch" -kampanj. En sådan sker i fyra steg:

  • Identifiera målet. Vem/vad är måltavlan för kampanjen?
  • Visa betet. Betet är en representant för måltavlan som allmänheten uppfattar mycket negativt.
  • Få offret att agera. Med hänvisning till betets uselhet driv kampanj för att ändra lagar, regler eller liknande.
  • Byt. När man genomför ändringarna enligt punkten ovan, utöka definition så att många fler drabbas.

Man har tidigare till exempel kunnat se en sådan "bait-and-switch"-kampanj rörande pedofili, där beskrivngar av hemska övergrepp på barn lett till att man nu kan hamna i fängelse för att man innehar tecknade bilder av nakna barn. Många skulle säkert också mena att de är vanliga gällande narkotika, där heroin-överdoser hos prostituerade tonåringar spelar rollen av bete.

Även om man får säga att DNs intervju med Nationaldemokraternas chefsideolog Vávra Suk gav ett oväntat rakt och sympatiskt intryck så spelar han utan tvivel rollen som bete. Nationaldemokraterna är ovanligt otrevliga representanter för det DN (och Expo) kallar högerextremism. Att begreppet högerextremism kan vara mycket omfattande gavs prov på i den första artikeln där det fanns glidningar som att alla som motsätter sig principen om alla människors lika värde är högerextremister, eller att alla som använder våld som politisk metod är det.

Att det finns krav som kampanjen kommer att driva verkar också tydligt. I den första artikeln hyllas Facebook för att de vill bli bättre på att censurera politiska åsikter i sitt nätverk. I artikeln om Suk görs en stor poäng av att Nationell Idag får presstöd. Det nämns att reglerna efter det har ändrats men de är fortfarande "tekniska", det finns inga ideologiska krav på mottagarna. Det är något som många utan tvivel skulle vilja ändra.

Till sist frågan om det spelar någon roll om man blandar ihop till exempel nynazister och islam-kritiker? För att argumentera för att det gör det vill jag citera från en recension i tidningen Sändaren (jag kan dock inte hitta texten på nätet). Sändaren är alltså Missionskyrkans tidning och som sådan mycket snäll. Om det verkligen fanns något sådant som "snällism" skulle säkert flera från Missionskyrkan glatt träda fram som representanter för rörelsen.

Recensionen är av Lisa Bjurwalds "Europas skam, rasister på frammarsch" och den innehåller följande:
Antisemiter sluter ibland taktiska allianser med extrema islamister och ligger i fejd med den antimuslimska strömning som å sin sida viftar med Israelflaggor och använder feminism och hbt-rättigheter som argument.

Och religion: för den civiliserade judisk-kristna kulturen, mot den "medeltida öken-religionen" islam.

Det är islamofobisk rasism som är svårast att känna igen - rasism betyder ju förintelse, folkmord, skinheads, inte välfärdskramande kvinnliga människorättsjurister - och det är de som har vind i ryggen, de sitter i många europeiska parlamentariska församlingar - 40 i bara Strasbourg - med miljontals väljare bakom sig.
Recensentens problem är alltså att han har svårt att upptäcka att de kvinnliga människorättsjuristerna som tycker om välfärd, feminism och Israel och kämpar för hbt-rättigheter är rasister. Jag hoppas att det inte bara är jag som ser en annan lösning på hans problem: de kanske inte är rasister? I alla fall inte rasister på samma sätt som förintelse, folkmord och skinheads är det.

onsdag 30 november 2011

För enkelt, DN

I Dagens Nyheter inleds idag, i samarbete med tidningen Expo, en artikelserie om den "extreme makeover" som högerextremismen genomgått (inledning, artikel). Att döma av inledningen och den första artikeln verkar DN satsa på en för enkel analys. Här finns det nämligen bara en högerextremism, som kanske ändrar skepnad men som alltid består. Av den debatt som Rasmus Fleicher försökte starta (Aftonbladet, mitt lilla bidrag) om värdet av att i alla fall skilja på två sorters extremhöger finns inga spår. Organiserade nynazister, fulla skinnhuvuden, motståndare mot Islam och SD-riksdagsmän är alla av samma skrot och korn. Kanske ännu fler förresten: vissa formulering tyder på att kanske alla som inte tror på alla människors lika värde är högerextremister. Eller att alla som använder våld som politiskt medel är det. Även den alarmistiska tesen "farlig propaganda finns numer bara ett musklick bort" känns väldigt enkel och framförallt gammal. För tjugofem år sedan kanske den väckte viss uppmärksamhet men idag är det väl knappast någon som sätter morgonkaffet i halsen.

måndag 28 november 2011

En resa till Malmö

Detta inlägg ingår i en serie om misslyckade jobbintervjuer. Tidigare inlägg är Möte med Sascha och Den ensamme miljonären.

Jag svarade på en jobbannons för en Technology Programmer hos ett datorspelsföretag i Malmö. För att sålla bland de sökande skickade bolaget en "quiz": ett frågeformulär med sammanlagt 44 frågor inom elva kategorier. Några delar var obligatoriska och andra frivilliga beroende på om de var relevanta för den aktuella tjänsten eller inte. Några exempel:

Name the 3 biggest problems you want to avoid when making an OO design and how you try to work around them. (C++/OO-metodik)

You need a sorting algorithm to sort large numbers (about 10000000) unsigned short(0-65536 on Win32 platforms) What sorting algorithms would you use and what is your reason for using it. The numbers will be input completely randomized every time the sort is called s no frame to frame coherency can be used. And why would you use this algorithm speed is of the essence. (Algoritmer)

For a 2D surface described with a beizier curve how would you calculate the reflection angle of a vector that is reflected from it. The incoming vector is defined V1. (Matematik och optimering)

Explain what a first and second rank tensor is in the application of rigid body dynamics in 3d. (Fysik)

What is the usual constraint for how many bones a mesh can use if we want to do the skinning on the GPU? (3D-grafik)

How would you implement emotions into the characters of a game. Detailed description is required. (AI)

Eftersom jag var arbetslös gick jag seriöst till väga. Med hjälp av vänner och ett universitetsbibliotek löste jag rimligt många uppgifter och skickade in. Mitt svar omfattade elva A4-sidor. Ganska snart fick jag ett positivt svar från företaget. De gillade mina svar och ville träffas. Arbetsförmedlingen betalade min resa till Malmö och vänner ställde upp med logi.

Lagom sjösjuk efter en lång X2000-resa dök jag upp i Malmö på förmiddagen. Intervjun skulle äga rum efter lunch i deras lokaler vid en gågata mitt i stan. Kontoret såg precis ut som mina fördomar hade sagt mig: alla persienner var fördragna för att hålla sommarsolen ute. Mitt i kontoret stod några slitna soffor framför en jätte-TV med inkopplad spelkonsol. Alla skrivbord var täckta med leksaker och väggarna med SF-affischer.

Först träffade jag den rekryterare jag haft kontakt med tidigare. Hon (sic!) ställde lite allmänna frågor om bakgrund, utbildning, personlighet och så vidare. Sen kom intervjun med min möjligen blivande chef samt möjlig kollega. De började med att säga att de inte hade något behov av en "teknisk programmerare". De hade tillräckligt många och dessutom utvecklade företaget inte längre någon egen fysikmotor utan köpte in en utifrån. Vad de behövde var en "scrip-apa" som kunde hålla den kreativa personalen på gott humör. Att mina script skillz var långtifrån tillräckliga var uppenbart från mitt CV. Efter detta följde en stund med utbyte av lite plattityder innan jag fick gå därifrån.

Om denne chef jag träffade överhuvudtaget varit inblandad i beslutet att kalla mig på intervju vet jag ej. Om jag blev en liten bricka i någon sorts intern maktkamp vet jag inte heller. Jag var i alla fall lite glad över att jag inte behövde ta ställning till om jag verkligen ville att mina barn skulle bli skåningar.