Ranelid: idiot eller hora?

Jag vill börja med två klarlägganden. För det första så vet jag nästan ingenting alls om Björn Ranelid. Jag har inte läst någon bok av honom, inte sett honom dansa eller hört honom sjunga. Därför kommer detta inlägg inte att beröra kvalitén i det Ranelid gör, utan bara hur det han gör speglas i media. För det andra är titeln på inlägget missvisande. Jag kommer inte att behandla frågan om huruvida Ranelid är en idiot eller hora (svaret är enligt mig uppenbart, se nedan) utan istället betrakta Ranelid i relation till "idiot eller hora"-frågeställningen.

Jag har tillhört de personer som uppfattat Ranelid på ett mycket negativt sätt. Även om jag inte kunnat undgå att roas av det uppblåst pompösa i hans person så har jag i första hand irriterats av honom. På senare tid har jag (under inflytande av inlägg som detta) kommit att ompröva denna negativa inställning. Det är detta denna lilla text handlar om. För att motivera denna omsvägning kommer jag att använda "idiot eller hora"-problemet. Detta kan uttryckas så här:

tänk dig en person som är mycket framgångsrik inom sitt (kreativa) område (litteratur, musik, film eller dylikt) men är det via material som är av mycket dålig kvalité. I vilket fall känner du störst respekt/minst förakt för personen: om denne vet att det hen producerar är undermåligt men gör det ändå för att vara framgångsrik (alltså hora) eller om personen verkligen tror på det den gör (det vill säga idiot)?

Under lång tid har jag utan tvekan svarat "hora" på frågan. Det vill säga, jag hade lättare att acceptera att någon prutar på sin egna kvalitetskrav än att personen inte har några egna kvalitetskrav. Om man vill analysera denna inställning närmare ser jag två bidragande faktorer: dels en respekt för "smartness", folk som har koll. En sådan "koll" kan ju ofta inbegripa ingående kunskap om den mycket populära kulturen, även om man naturligtvis inte själv uppskattar den. Den andra är enkel identifikation. Om man anser att all populär kultur med nödvändighet är dålig kultur är den horande skaparen närmare än den idiotiske.

Utifrån denna frågeställning är det lätt att förklara min tidigare inställning till Ranelid. Han är (som jag uppfattat det) en klockren idiot. Han är övertygad om den goda kvalitén på allt han företar sig och helt säker på att han förtjänar alla framgångar han haft. Om det riktas kritik mot honom eller hans produktion är han inte bara avvisande till den, utan verkar helt oförstående. Om någon menar att jag har missuppfattat Ranelid och att han i själva verket skrattar bakom ryggen på de idioter han lyckats lura på sina böcker är jag intresserad av argument för den åsikten.

För att förklara den omsvängning jag upplevt vill jag föra in ett annat motsatspar i diskussionen: troll eller galning. Troll använder jag här i den klassiska internet-meningen: en person som för fram extrema åsikter enbart i syfte att provocera andra till en stark (känslomässig) reaktion. En galning blir då en person som för fram samma åsikter men för att denne verkligen tror på dem. Ett troll är inte alls samma sak som en hora i ovanstående mening. Trollet vill inte bli uppskattat eller omtyckt, utan istället hatat, och ett troll tjänar ingenting på sin verksamhet, utan gör det istället för "lulz", för att det är roligt.

Om jag skulle få välja mellan troll eller galningar så skulle mitt val bli galningen. Jag kan roas av troll (om de är roliga) och ibland känna beundran för den energi som lagts ner på projektet. Men i slutändan fattas ändå något: trollet är inte äkta. De låtsas bara vilket gör att deras åsikter i princip är godtyckliga och meningslösa. Och det är här som släktskapet mellan galningen och idioten ovan visar sig: äktheten. Om jag tycker bättre om galningen för att denne gör det som den tror är det rätta så borde jag väl också omfamna idioten för att denne tror på det den gör.

Både horan och trollet arbetar inom ramar och mot förväntningar som sätts av andra. Att vilja väcka kärlek eller avsky medför ett beroende av vad alla andra tycker, ett ängsligt fladdrande i opinionens vind. Att låtsas vara någon man inte är sätter mycket tydlig ramar för det man gör, dina egna och andras förväntningar på hur du ska bete dig blir en bur. Idioten och galningen kan i kraft av sin äkthet istället spränga ramar och överraska. Därför ska jag numer anstränga mig för att bli uppmuntrad av Björn Ranelids utspel, istället för irriterad.

En ny bild av Syrien

Detta inlägg är en längre version av ett inlägg jag gjorde i en diskussion på Copyriot. Det inlägget, i sin tur, var delvis i respons till Mohammed Omars många inlägg om Syrien.

Precis som många andra blev jag glad över utvecklingen under "den arabiska våren". Folk som gick ut på gatorna och modigt kämpade för frihet och demokrati mot en blodig regim. Jag satt på pendeltåget och hörde direktrapporterna på radion från Tahrir-torget när Mubarak avgick och kände mig varm i hjärtat. Jag delade inte heller den oro vissa kände för att nu skulle islamister få större inflytande i Tunisien och Egypten. "Så är det i en demokrati", resonerade jag. "Om alla får uttrycka sina åsikter kommer även de med otrevliga sådana att göra det".

När turen i massmedia kom till Libyen började jag emellertid bli mer tveksam. Mediebilden av ett folks resning mot en diktator verkade passa ganska illa ihop med det som faktiskt rapporterades. Istället framstod Libyen snarare som ett inbördeskrig mellan två sidor där det inte fanns någon anledning att tro att den ena var bättre än den andra. Västvärldens ingripande var ju inte heller i första hand ett ingripande för att "skydda civila" utan istället ett deltagande på ena sidan i denna strid. Hur många civila skyddades av NATO-flyg från angrepp av rebellerna? Hur många civila skyddar världssamfundet idag från övergrepp i det nya Libyen?

Att gripa in i en konflikt för att hjälpa till och störta en blodig diktator har mitt stöd. Att ställa sig på ena sidan i en konflikt utan någon närmare granskning av drivkraft eller vilja hos båda sidorna är jag tveksam till. Om upprorsmakare kämpar för mindre frihet och öppenhet så är det direkt olämpligt att stödja dem.

När nu Syrien är i fokus så har min tveksamhet övergått i motvilja mot att prata om "den arabiska våren". Hos mainstream-media syns nu också en tveksamhet inför denna förklaringsmodell, i alla fall om man tittar nedanför de braskande rubrikerna. Att al-Assad faktiskt har stöd hos delar av befolkningen, i alla fall såtillvida att de tror att han är bättre än alternativen, har rapporterats både i SVT och på P1. Att delar av oppositionen står för mindre öppenhet i form av till exempel större förtryck av religiösa minoriteter som alawiter och kristna har också gjorts tydligt. Det är väl kanske ingen slump att både Libyen och Syrien hade/har regimer som med sitt (kvasi-,psuedo-, proto-?)socialistiska förflutna haft ovanligt stora friheter för kvinnor och religiösa minoriteter för att vara muslimska stater.

Svenska Dagbladets utrikeskorrespondent Bitte Hammargren går i ett inlägg nästan så långt som att beskriva situationen i Syrien som ett krig "by proxy" mellan Iran och Saudiarabien. Då har vi kommit väldigt långt ifrån en enkel berättelse om ett nobelt och modigt folk som gör uppror mot en hatad och blodig tyrann, och frågan om var man ska lägga sina sympatier är inte alls så enkel längre. Naturligtvis blir jag illa berörd av en regim som använder militär för att döda och förfölja sina meningsmotståndare och naturligtvis skulle jag önska att den i Syrien lät bli. Men där av följer inte att lösningen på Syriens problem är att al-Assad försvinner. Det skulle kunna bli så att det bara skulle vara början på problemen för det stackars syriska folket.

Kanske är det så att man måste välja mellan Iran och Saudiarabien för att förstå Mellanöstern. Detta verkar i alla fall vara en vanlig åsikt hos många personer på båda sidor. Om så är fallet kan jag inte förstå hur till synes lätt valet är för till exempel amerikanska republikaner eller svenska folkpartister: "Iran är de onda, alltså kan inte Saudiarabien vara så onda". Jag brukar försöka värja mig mot alltför enkla konspirationsteorier men här tvingas jag nog ändå att välja mellan två av dem: Israel eller olja. Alltså, Iran är den största ondskan eftersom deras motstånd mot Israel är mer aktivt eller för att de är mindre eftergivna i sin oljepolitik (eller båda). För mig är valet inte lika lätt.

Mera Palme igen

Dagen till ära var det naturligtvis flera som valde att publicera artiklar om Palmemordet den 28 februari. Inget nytt verkar ha framkommit vad jag har sett men här är länkar till de några av de mest aktiva på "konspirations-scenen": Vaken (med Ivan von Birchan) och White TV (om Leif GW Persson). Sven Anér har också meddelat att han håller på och skriver en ny bok.

Storasyster

Mönsterigenkänning är en av de saker som den mänskliga hjärnan är riktigt bra på. Att snabbt kunna läsa av sin omgivning och dra korrekta slutsatser har utan tvivel varit en stor evolutionär fördel under människans utveckling. Fortfarande är att titta på bilder en av de saker där människor är helt överlägsna maskiner. Man kan till och med säga att hjärnan kanske är för bra på att känna igen mönster, att den ser mönster där det inte finns några. Detta är en av grunderna för magi (kanske både på scen och utanför) och andra former av bedrägeri. På en högre nivå blir mönsterigenkänning mer likt sådant som generaliseringar och fördomar ("när jag förra gången befann mig en situation liknande den här så hände detta, det kommer nog att hända nu också").

Jag har alltid trott att de många organiserade systemen för fördomar i grunden rör sig om en sådan urspårad mönsterigenkänning. Att mänskligheten smidigt skulle kunna delas in i tolv olika typer beroende på när på året de är födda, eller efter deras blodgrupp, eller klimatet där de är födda eller hur deras könsorgan ser ut, och att denna typ är bestämmande för personen. Allt sådant har jag avfärdat. Men nu, med min erfarenhet som förälder, måste jag säga att det finns ett system som jag tror kanske fungera: turordning i syskonskaran.

Precis som alla andra föräldrar försöker jag vara rättvis när jag uppfostrar mina barn. Men mitt äldsta barn är, ofrånkomligt, äldst. I alla sammanhang där syskonen behandlas som en grupp, och de är många, kommer det alltid att finnas extra krav på henne. Hon är den som jag blir argast på om hon beter sig dåligt, hon är den som får hjälpa till först och mest om det behövs. Naturligtvis finns det också positiva sidor med att vara äldst men poängen är att hon behandlas annorlunda. Och om hon av mig, och många andra vuxna, dagligen under hela sin uppväxt behandlas annorlunda, så kan jag inte förneka att detta nog kommer att sätta sina spår i henne som vuxen. Och dessa spår kommer att likna de spår som finns hos alla andra barn som varit störst av syskonen under sin uppväxt. Alltså, när någon amerikansk management-guru säger "när du vill anställa en chef, välj en storebror eller storasyster" så tvingas jag säga "det ligger nog något i det".

Cool är fin för pojkar

I den (nygamla?) debatt om jämlikhet och feminism vi haft den senaste tiden har ofta frågor kring barnuppfostran lyfts upp. Hen-förskolor, föräldrar som vägrar avslöja sitt barns kön och så vidare. Det konstigaste i debatten tycker jag är de försvarare för "traditionell uppfostran" som tror att en "könsneutral" uppfostran skulle leda till att barnen växte upp utan att vara medvetna om att de finns pojkar och flickor och därför bli förvirrade och ta skada. Även om man naturligtvis fortfarande kan diskutera om könsneutral könsuppfostran är något gott eller inte, så vill jag ta tillfället i akt och lugna alla oroliga: barn som uppfostras könsneutralt kommer fortfarande att vara medvetna om att det finns två kön och att dessa är olika. För detta finns det två starka argument.

För det första: det finns yttersta få (troligen inga) föräldrar som klarar av att uppfostra könsneutralt. Även om man menar att våra nuvarande könsroller är socialt konstruerade eller kulturellt betingade så betyder det inte att de är lätta att ändra, inte ens hos en individ som aktivt försöker. Utan att trassla in sig i teorier om ett överjag eller liknande kan man konstatera att människor inte är kapabla att med intellektets kraft helt enkelt ändra grundläggande tankemönster. Om man skulle konstruera ett slumptest där man i olika situationer mäter om försökspersonen reagerar precis lika oavsett kön hos de inblandade, tror jag inte att någon person skulle klara det.

För det andra: föräldrar står för en mycket liten del av uppfostran av ett barn. Samma sak gäller vuxna överhuvudtaget. Detta är nog dessutom extra sant för barnets syn på pojkar och flickor. Vi har inte lärt vår treåriga dotter att "cool" är ett ord man använder när man vill säga att en pojke är fin (till exempel för att jag inte hade insett det innan hon sa det) och jag tror inte heller att det är personalen på förskolan som gjort det, men hon har i alla fall lärt sig det. Detta kan också motivera att könsneutral uppfostran till stor del kan bestå av att uppmuntra "flickighet" hos pojkar, och tvärtom, för att försöka väga upp det tryck som finns på det "traditionella".

Alltså, under all överskådlig framtid, oroa er inte. De onda feministerna kommer inte att lyckas att utplåna alla spår av manlighet hos era små pojkar.

Adelsfanan

I sin bok "Den dolda alliansen" ger Mikael Holmström, förutom den stora bilden av Sveriges och NATOs hemliga samarbete, också en mycket detaljerad bild av hur "Stay behind"-verksamheten var organiserad i Sverige. Utan tvivel är det den mest omfattande beskrivning av detta som givits hittills. Han tar också upp en del andra hemliga organisationer i gränslandet mellan militär och privat sfär. En av dessa är Adelsfanan. Ursprungligen var det namnet på Sveriges första reguljära kavalleriförband, grundat1565 som formellt levde kvar till 1901. Men, menar Holmström, under andra världskriget och, åtminstone, i början av kalla kriget användes namnet av en grupp adelsmän och reservofficerare som hade som sin uppgift att evakuera kungafamiljen och delar av regeringen ur landet vid händelse av ockupation. Eventuellt, spekulerar Holmström, hade Adelsfanan en relation till den lika hemliga Flygenhet 66 som under civil täckmantel förberedde sig för att genomför hemliga flygningar vid krig. Flygenheten leddes i alla fall av en adelsman, Hans-Ulrich von der Esch, och hade egna flygplan och annan utrustning till sitt förfogande. Om någon vet något mer om dessa organisationer så tar jag gärna emot tips.

Frostens år

Jag har lite sporadiskt återupptagit läsandet av Mikael Holmströms "Den dolda alliansen" och nu kommit fram till ett avsnitt om händelserna 1973, det så kallade "Frostens år".

För en tid sen såg jag den svenska dokumentären "Black Power Mixtape" av Göran Olsson som ger en mycket bra bild av de stämningar som rådde vi den tiden, även i relationen mellan Sverige och USA. Filmens nästan genialiskt enkla idé är att skildra den svarta medborgarkampen i USA, kanske framförallt de mer radikala delarna, genom de reportage som gjordes av SVT om den då. Nästan okommenterat fungerar de svenska journalisternas rapporter till en möjligen mer naiv hemmapublik både som en historielektion och som ett fönster in i ett annat Sverige. I filmen framstår brytningen som uppstår mellan Sverige och USA efter Olof Palmes berömda jultal 1972 där han jämför USAs bombningar i Vietnam med bland annat Nazitysklands koncentrationsläger som naturlig. Troligen har inte synen på Sverige som ett "pinko country", eller på svensken som en gudlös, Ingemar Bergman-dyrkande socialist som kommer att ta livet av sig, varit starkare i USA någon annan gång. Det är nog också så att synen på Palme hos vissa i Sverige som en farlig person, en inflytelseagent eller landsförrädare, hämtat mycket kraft ur dessa händelser.

Som ett resultat av krisen så förklarades Sveriges ambassadör i Washington som icke önskvärd och skickades hem. Det är lätt att tro att denna diplomatiska kris även påverkade de hemliga militära relationerna mellan Sverige och USA. Så är också fallet: för att kompensera för bortfallet på det officiella området intensifierades de inofficiella komtakterna. Den starka svenska traditionen att låta utbilda sina högre officerare i USA grundlades vid denna tid. Dåvarande flygchefen på F16 i Uppsala, Bert Stenfeldt, berättar för Holmström:

Samtalet kom som en blixt från klar himmel. "Du ska åka över till USA om fjorton dagar". Det var ett resultat av Palmes jultal. Försvarsdepartementet hade kommit på den ljusa idén att skicka folk som kan vidmakthålla de goda förbindelserna.

Under de 10 månaderna i USA behandlades Stenfeldt som en NATO-officer, ett mönster som går igen för andra svenska officerare som utbildats där, bland annat deltog han i planläggning av operationer i Vietnam. Som Holmström skriver:

På "kvarterets framsida" hade Sveriges statsminister alltså kritiserat USA:s flygbombningar i Vietnam. Och på "kvarterets baksida" tog svenska flygofficerare del av lärdomar av USA:s flygkrigföring och var med och planlade flygräder i Vietnam!

En fråga dyker upp: skedde detta närmande verkligen på politiskt initiativ eller var det i stället ett utslag för ett motstånd mot regeringen i militära kretsar? För att hävda att det förra är det korrekta, tar vi hjälp av en episod som belyser Palmes personliga agerande vid denna tid. Händelsen är sedan tidigare känd från amerikanska arkiv och Holmström pekar på att man nu även hittat belägg i svenska dito. 1973 var den amerikanska basen Keflaviks vara eller inte vara på Island en het fråga. Vid sitt besök där tog Palme tillfället i akt att personligen inför den isländske statsministern betona hur viktig basen var för västs säkerhet. Den amerikanske utrikesministern Henry Kissinger kommenterade agerandet i en promemoria till president Richard Nixon:

Denna förbön kom särskilt lägligt med tanke på våra pågående förhandlingar med Island.

Holmberg kommenterar:

Sverige påverkade alltså aktivt det nordiska NATO-landet Island att vara tillmötesgående mot USA och dess flygvapen. Samma B 52:or som Palme kritiserade när de bombade Hanoi skulle därmed fortsatt kunna landa på Island. Där hade B 52:orna och deras besättningar uppgiften att angripa Sovjet vid ett anfall på Skandinavien, och därmed understödja Sverige.

Så vad betyder allt detta? Som jag ser det finns det två möjliga tolkningar och en omöjlig. De möjliga: Palme var en NATO-vän och som en lojal vän såg han sig tvungen att kritisera USA när de handlade fel, eller Palme var en NATO-vän som för att vinna politiska fördelar valde att hårt kritisera USA. Den omöjliga: Palme var en NATO-hatare som aktivt arbetade för Warszawa-paktens seger i det kalla kriget.