Borgnäs konspirationsteori

För mig är Lars Borgnäs mest känd för de reportage om polisspåret i Palmemordet som han gjorde för "Norra magasinet" på 90-talet. Han har också skrivit en bok om mordet "En iskall vind drog genom Sverige". Han har också skrivit en bok om fallet Catrine da Costa: "Sanningen är en sällsynt gäst". Nu kommer han med en ny bok "Nationens intresse" som ska handla om flera fall där staten ska ha mörklagt vad som verkligen hänt.

Förutom Palmemordet och ubåtskränkningarna behandlar boken Estoniakatastrofen. Detta är en form av konspirationsteori vi har sett förut angående Estonia: staten var inte inblandad i sänkandet av Estonia men vet vad som egentligen hände och konspirerar för att dölja detta. Borgnäs har tidigare kommit med avslöjandet att Estonia hade använts för transporter av militärmateriel (dock inte olycksnatten).

World Peace Foundation

Jag har länge tänkt skriva om Ove Svidén och hans World Peace Foundation. Det ska jag inte göra nu men dock tipsa om att man kan höra Ove Svidén tala om sitt liv och sin filosofi den 1 oktober hos Studiegruppen Aguéli i Uppsala. Mohamed Omar har också en intervju med Svidén och en rapport från hans tidigare föreläsning.

Komplicerad och radikal

Fortsättning på en analys av Europas två extremhögrar. Del 1 här.

Om vi nu istället ska försöka placera in den systemkritiska extremhögern på dessa två axlar blir resultat mycket annorlunda.

Systemkritiken är en "komplex" teori. Både av historiska och praktiska skäl spelar konspirationsteorier en central roll i teoribygget. Synen på mängden muslimer i väst kan tjäna som en illustration: flera av de politiska partier som tillhör den systemkritiska extremhögern har försökt att dra nytta av en populär främlingsfientlighet med argument av typen "Andelen muslimer i våra förorter är ett problem". Men då har argumentet alltid en fortsättning: "... men det egentliga problemet är de som använder muslimerna för att förstöra vår kultur". "De" visar sig senare vara politikerna, som styrs av massmedia, som styrs av vissa kapitalister, som styrs av och så vidare.

Sedan andra världskriget har också många av de som fortfarande öppet kallar sig för antisemiter tagit till sig flera metafysiska teorier: magi och andra esoteriska läror, teorier om ufon och utomjordingar, historiska mysterier och så vidare. Den som är intresserad kan hitta gott om exempel i till exempel Göran Dahls "Radikalare än Hitler?" eller Nicholas Goodrick-Clarkes "Black Sun". Har kan vi också notera kontrasten till Breivik. Han väljer Tempelriddarorden som en modell för sitt motstånd men väljer att inte inkludera något mystiskt om dolda skatter eller bevarade hemligheter som i Dan Browns efterföljd skulle varit så lätt.

Systemkritiken är också en "radikal" teori. De flesta inom den systemkritiska extremhögern omfattar mycket radikala ideal. Ett samhälle som ser ut som vårt men där till exempel judar förbjudits äga företag är inte intressant. Ofta förkastar man helt det moderna projektet. Man är emot individualism, jämställdhet, mänskliga rättigheter, modern kultur, Hollywood, kapitalism, demokrati och så vidare. Jag har tidigare citerat Alain de Benoist beskrivning av "den nya högern"

The ENR [European New Right] makes a great effort to identify its real enemy. The main enemy is, on the economic level, capitalism and the market society; on the philosophical level, individualism; on the political front, universalism; on the social front, the bourgeoisie; and on the geopolitical front, America.

Som en symbol för allt det man är emot väljer man ofta inte judarna eller Israel utan USA. Göran Dahl skriver i "Radikalare än Hitler?":

För den nya högern är detta fenomen, det vill säga att den ekonomiska och kulturella globaliseringen i realiteten innebär en "amerikanisering", att betrakta som djävulen själv.

Denna antiamerikanism går alltså långt bortom en kritik av USA som Israels viktigaste allierade. Som Dahl noterar "Betydelsefulla likheter finns mellan antiamerikanismen hos den nya högern på 1990-talet och den hos den nya vänstern 1960-talet".

Inom "sanningsrörelsen" finns det gott om teorier som är både komplexa och radikala, så det är inget tvivel om i vilket fack den bör hamna. Dock menar jag att man kan ifrågasätta om det verkligen är en "rörelse", speciellt när vi diskuterar den europeiska arenan. Det jag har sett av "sanningsrörelsen" i Sverige består huvudsakligen av okommenterade klipp från Youtube med amerikanska personligheter, helt oförankrade i en svensk eller europeisk debatt och verklighet. För mig framstår "sanningsrörelsen" i Sverige snarare som en del av den amerikanska kulturimperialismen än som en rörelse med egen kraft.

Min analys säger alltså att kontra-jihadismen är en enkel och moderat rörelse medan systemkritiken är komplex och radikal. Vilka slutsatser kan vi dra av detta? En slutsats jag skulle vilja dra är att kontra-jihadismen är en mer populistisk rörelse med större potential att bli populär. Riktigt så enkelt är det dock inte. Nationalsocialismen är ett både komplext och radikalt teoribygge som dock ändå både var populistiskt och populärt under mellankrigstiden. Att analysera hur detta kunde ske skulle ta betydligt mer tid och kraft än detta inlägg men jag ska ändå komma med två korta förslag: den rena antisemitismen kanske kunde vinna ovanligt stor acceptans trots sin komplexitet genom sin anknytning till en historiska tradition. På detta sätt kanske marken var förberedd för de nya(-gamla) idéerna. När det gäller radikaliteten så är mitt förslag att denna kanske inte var så populär, att nationalsocialismen i Tyskland fick genomslag till viss del trots de radikala idéer som vissa inom rörelsen förespråkade inte på grund av.

Dock menar jag att det ändå är tydligt att i en tid som vår så är det lättare för en enkel och moderat teori att få uppmärksamhet och spridning i massmedia än för en komplex och radikal. Massmedia arbetar ofta utifrån en viss logik där det krävs en viss samsyn hos motståndare för att man ska kunna ha en "debatt". Debattörer som helt förkastar premisserna går bort. Tänk på positionen för en anarkist i en debatt för eller emot skattesänkningar. Helt utan andra jämförelser skulle jag vilja peka på valrörelsen 2006 då det fanns två partier, Junilistan och Feministiskt Initiativ, som försökte komma in i riksdagen. Att det parti som var enkelt och moderat (Junilistan) hade det enklare än det komplexa och radikala (FI) att få uppmärksamhet i media och passa in i debatten är inte konstigt.

Enkel och moderat

Rasmus Fleicher har i en artikel i Aftonbladet och i flera inlägg på sin blogg Copyriot (här, här och här) skrivit om Europas två extremhögrar, om behovet av en djupare analys och diskussion om de grupper som idag av Säpo fortfarande bara betecknas som "vitmaktmiljön". Detta är mitt bidrag till denna diskussion. Här vill jag också återknyta till den djupare diskussion som Fleicher förde om ämnet på sin blogg vilken inte riktigt fick följa med i den Aftonbladet-förpackade varianten av texten (Åter till frågan om Europas två extremhögrar, Två extremhögrar i Europa: Front National vid ett vägskäl, Laguppställning, Vari skillnaden består).

Först problem med namngivning. Att använda begreppet kontra-jihadism om en av dessa inriktningar tycker jag fungerar bra. Att kalla den andra för antisemitisk verkar däremot problematiskt. För det första är ordet, till skillnad från kontra-jihadism, inte självvalt utan snarare ett skällsord. För det andra är många av de utpekade personerna och grupperna inte antisemiter, vilket skapar en del förvirring. Jag ansluter mig till Oskoreis (implicita) förslag om begreppet "systemkritisk extremhöger", som dels nog skulle accepteras av de flesta utpekade och som dessutom är träffande vilket jag hoppas kommer att framgå nedan. Svar från den i Fleichers artikeln utpekade Mohamed Omar finns här.

Min analys av kontra-jihadismen och systemkritiken kommer att fokusera på två, varandra närliggande, axlar: komplexitet och radikalitet.

Kontra-jihadismen är en "enkel" teori. Detta ska inte uppfattas som nedvärderande (kanske till och med tvärtom eftersom motsatsen skulle kunna betecknas som "krånglig"). Med "enkel" menar jag i princip att det går fort att förklara teorins grundläggande punkter, problembeskrivningen är koncentrerad och analysen kort. För kontra-jihadismen är problemet antalet muslimer i västvärlden och de skyldiga är de politiker och andra som öppet verkat för det mångkulturella samhället.

I praktiken beror denna enkelhet på att kontra-jihadismen innehåller få centrala konspirationsteorier. Till skillnad från en del andra uppfattar jag till exempel inte Anders Behring Breiviks "2083" som något konspirationsteoretiskt verk. Visst finns det en del tankar om "Eurabia" och vissa tjänstemäns planeringen för ett framtida muslimskt Europa men det är inte centralt. Demografi och namngivningsstatistiken är viktigare än djupa analyser av hur olika spelare i maktens korridorer relaterar till varandra.

Breivik och många andra kontra-jihadister verkar inte ägna någon energi åt distinktionen mellan "muslimerna är en invasionsarmé" och "muslimerna är som en invasionsarmé", något som skulle vara centralt i en mer konspiratorisk verklighetsbeskrivning. Kanske finns det en central ledning för försöken att förstöra västerlandet eller kanske är det en mängd individuella beslut som sammantaget har den effekten. Hos Breivik finns inga "de" som styr allt i bakgrunden efter en hemlig agenda. Om Breivik menar att Arbeiderpartiet i allmänhet, och Gro Harlem Brundtland i synnerhet, är huvudansvariga för mängden muslimer i Norge (i grunden alltså för den ändrade attityden till invandringspolitik och mångkultur) så lutar hans världsbild snarare åt det idealistiska än åt det konspiratoriska hållet.

Kontra-jihadismen är också en "moderat" snarare än "radikal" rörelse. Det kan verka konstigt att i något sammanhang använda termen "moderat" på Breivik efter att han valt så extrema metoder för att försöka uppnå sina mål, men här syftar jag på dessa mål, den vision som Breivik brinner för. Breivik själv poängterar tydligt att denna vision inte är radikal, han vill ha ett Europa och Norge som ser ut som idag men utan muslimer. Feminismen ska förlora sin upplyfta position, könsrollerna ska möjligen vara lite mer traditionella, antalet öppet homosexuella på TV ska kanske minska något men inga stora ändringar.

Breivik lyfter flera gånger fram Japan och Korea som idealländer. Dessa uppfattar han som moderna stater men som fortfarande prioriterar monokultur framför mångkultur. "Moderna" är ett nyckelord här. Kontra-jihadismen är en i huvudsak moderna rörelse. Man accepterar det moderna projektet, individualism, universalism och så vidare. Detta förklarar också hur "oheliga allianser" mellan konservativa kontra-jihadister och liberala muslimkritiker kan uppstå. Det finns en gemensam plattform att stå på även om skillnaderna i många sakfrågor är stora.

Fortsättning om den systemkritiska extremhögern följer här.

Breivik inte kristen terrorist

Efter Anders Behring Breiviks terrordåd har vi fått en diskussion om lämpligheten av att kalla Breivik för en "kristen terrorist" (till exempel här i Dagen). Med risk för att hamna i säng med obekväma åsiktskamrater (till exempel Apg29) menar jag att om man läser det som Breivik skriver i "2083" så finns det få belägg för att Breivik skulle haft några religiösa motiv för sitt dåd. Min slutsats blir istället att Breivik använder orden "kristen" eller "europeiskt kristen" som kodord för att slippa använda något annat etniskt eller rasligt begrepp. Det vill säga, Breivik säger "kristen" för att slippa säga "etnisk europé" eller "vit" trots att det är det han menar.

För att argumentera för detta kan man börja med att titta på hur Breivik karakteriserar sin religion. Så här skriver han i sitt korta CV i "2083":

Religious: I went from moderately to agnostic to moderately religious.

Knappast ett uttryckssätt som en övertygad frälst skulle välja. En religiös fanatiker brukar sällan beteckna sin tro som "lagom".

Men mitt huvudsakliga argument för tesen att Breivik inte är en "kristen terrorist" är hans användning av uttrycket "kristen ateist". Denna grupp av människor är mycket viktiga för honom. Till exempel så beskrivs tre av nio av deltagarna vid (åter-)grundandet av Tempelherreordern som "Christian atheist".

I beskrivningen av vilka krav som ställs på den som vill kalla sig en "Justiciar Knight" skriver Breivik:

As such, any European Christian conservative can act as a Justiciar Knight. This includes Christian agnostics and Christian atheists. Although the PCCTS, Knights Templar is a pan-European indigenous rights movement we give all Europeans, regardless of skin colour, the opportunity to become a Justiciar Knight as long as the individual is either a Christian, Christian agnostic or a Christian atheist.

Breivik ger aldrig någon definition av vad en kristen ateist är, eller hur man till exempel skiljer en kristen ateist från en muslimsk ateist men bara användningen av uttrycket pekar på att Breivik mer syftar på etnicitet eller ras än på religiös tro. Från ett strikt kristet perspektiv är begreppet meningslöst. Om man bara intresserar sig för vilka som har accepterat Jesus som sin personliga frälsare eller liknande, så är ateister alltid en del av problemet, oavsett bakgrund. Precis som bloggen Oskorei tidigare har föreslagit så verkar Breiviks omfamnande av kristendom i första hand vara ett taktiskt val, inte en personlig övertygelse.

P.s. I sin artikel påpekar Christer Åberg att man oftast använder begreppet "islamistisk terrorist" och inte "muslimsk terrorist". Då verkar "kristen terrorist" inte så lämpligt eftersom "kristen" motsvarar "muslim". Ett begrepp man kan använda som skulle kunna motsvara "islamist" är "dominionist" (från "Dominion theology", på svenska "härskarteologi"). Jag har skrivit ett inlägg om denna inriktning som tyvärr är borttappat nu. D.s.

Intressant bok(?)

Via Den dolda agendan: Bakom Ljuset av Marcus Wallén:

Under flera års tid har jag undersökt politikers hemliga klubbar, världsreligionernas hedniska ursprung, varifrån ord, symboler och traditioner som folk tar för givet egentligen kommer ifrån, ufofenomen, konspirationer, gamla mytologier och mysterier och i övrigt information som generellt är dold för allmänheten. Detta har jag sammanställt i form av brottsstycken ur världshistorien i kronologisk ordning från ett ”bakom kulisserna”-perspektiv. Det finns ett stort vakuum vad gäller material om dessa på internet omsvärmade diskussionsämnen och denna bok är en av de första i sitt slag på svenska.

Fattiga amerikaner elaka, inte dumma?

En central skillnad i det politiska klimatet mellan USA och Sverige (och resten av Europa) är synen på skatter. Denna skillnad illustreras nog tydligast av att många amerikaner med låga inkomster är övertygade motståndare mot skattehöjningar för de rika. Den traditionella förklaringen för denna förvånande åsikt är att det beror på "den amerikanska drömmen": fattiga amerikaner är övertygade om att de också en dag kommer att vara rika och drabbas av de skattehöjningar som de nu därför motsätter sig (en realistisk bedömning av sannolikheten att detta kommer att inträffa förklarar varför denna hypotes kan sammanfattas "fattiga amerikaner är dumma").

The Economist (via Boing Boing) rapporterar nu om en ny studie som föreslår en annan förklaring till "paradoxen": "fattiga amerikaner är elaka". Enligt studien oroar sig inte människor för hur mycket fattigare de är än rika människor, utan istället för att någon som idag är fattigare än dem ska få hjälp att bli rikare. Enligt forskarna så är motståndet mot omfördelning av rikedom grundat på rädslan att de som idag är fattigare än dig själv ska bli hjälpta och att du därmed ska bli den fattigaste. Rädslan för att de under dig ska komma närmare är större än ilskan över att de ovanför dig drar ifrån. En inte alltför vacker blid av mänskligheten.