En debatt att ta

Efter valet och Sverigedemokraternas plats i riksdagen har det höjts många röster för att det är dags att "ta debatten" med SD. Enligt en del är det för många röster som höjts för detta och det har ifrågasatts vilken debatt det är vi ska ta och vad man hoppas att uppnå med detta. Enligt mig är det svenska biståndet ett bra exempel på ett ämne där argument behövs. På detta område har det rått stiltje i den offentliga debatten under många år. Alla partier har med läpparna bekänt sig till 1%-målet (en procent av BNP i bistånd), även om det varierat hur kraftigt själen brunnit för det.

I sin budgetmotion föreslår Sverigedemokraterna en sänkning av biståndet med 9,5 miljarder kronor (ungefär en halvering). Dessa pengar räcker sedan till att (till exempel) sänka skatten för pensionärer till samma nivå som för arbetstagare. Detta förslag gillas säkert av de 5,7% av den svenska befolkningen som röstade på SD, men det attraherar nog ännu fler. Faktum är att enligt en undersökning från 2007 av FSI, Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier, ansåg bara 60% av de tillfrågade att biståndet låg på en bra nivå eller borde höjas. 40% var alltså (i alla fall) inte anhängare av 1%-målet. Stödet hade då dessutom stadigt ökat sedan 90-talet. Att enkelt avfärda dessa 40% som smygrasister är inte någon speciellt konstruktiv respons på undersökningen. Jag tror snarare att eftersom 1%-målet inte debatteras så framförs det inte heller några argument för en generös biståndspolitik, och ganska många kan tydligen inte själva komma på några bra argument.

För den som nu tänker att en debatt om bistånd är nog lätt att fixa, egentligen är det bara rasister som kan vara emot, rekommenderar jag den senaste lördagens Konflikt på P1 där bland annat den zambiska ekonomen Dambisa Moyo uttalar svidande kritik mot bistånd till Afrika. Personligen tror jag på 1%-målet men jag kan se att har finns en debatt att ta.

Om kungens privatliv

I dessa dagar när man flitigt debatterar hur och hur mycket man bör tala om kungens privatliv tycker jag att det kan vara värt att påminna om att det inte är första gången vi har haft denna debatt. På 50-talet hade vi den så kallade Haijby-affären som handlade, till viss del, om kungens privatliv men huvudsakligen om de åtgärder som hade vidtagits från officiellt håll för att hindra en debatt om detta privatliv. Om vi idag har en självpåtagen censur hos tidningsredaktioner och ett hot om en ogynnsam behandling från hovet, så har man tidigare, i alla fall, inte tvekat att gå längre, till inlåsning på mentalsjukhus och hot om koncentrationsläger.

Kungen i detta fall var alltså Gustav V och Haijby var Kurt Haijby, en restaurangägare i Stockholm. Skandalens grund var den affär mellan dessa två som, enligt Haijby, inleddes 1933 och varade några år. För att förhindra att detta påstående blev offentligt så betalade hovet ut en mängd pengar till Haijby med start 1936. Det kan vara värt att påminna att vid denna tidpunkt var homosexualitet fortfarande olagligt i Sverige (homosexuella handlingar mellan vuxna avkriminaliserades först 1944). Som en permanent lösning fick hovets advokat i uppdrag att förmå Kurt Haijby att emigrera utomlands och han reste också till USA. Där, påstod han, fick han dock inte de pengar han blivit lovad utan han återvände till Sverige och utbetalningarna fortsatte.

1938 greps Haijby för misstänkt sexuell otukt mot minderåriga. Under förhören antydde Haijby att han hade en affär med Gustav V. Då grep överståthållare Torsten Nothin in och Haijby placerade på Beckomberga sinnessjukhus. När han skulle skrivas ut gavs han valet att åtalas eller att åter emigrera. Haijby valde utlandet och, efter att ha skriftligen lovat att hålla inne med sina "anklagelser" mot kungen, flyttade han till Tyskland (hösten 1938!) med ett månatligt underhåll. Dock blev han även i Tyskland anklagad och dömd för otukt med minderårig. Efter avtjänat straff hölls Haijby i förvar av Gestapo och de ska vid denna tidpunkt frågat svenska polismyndigheter om det fanns något intresse av att Haijby placerades i koncentrationsläger. I så fall kunde Gestapo bistå.

1940 återvände Haijby igen till Sverige. Nu ville han ge offentlighet åt sin historia och kontaktade "skandalförfattaren" Gustaf Ericsson (läs gärna "Mannen som kom tillbaka från de döda" för mer om denna fascinerande person). Överståthållare Nothin övertalade istället, genom ombud, Haijby att lägga in sig på mentalsjukhus. 1946 betalades ytterligare pengar ut till Haijby mot löfte om att ingen bok skulle tryckas. Trots detta offentliggjorde Haijby sina anklagelser om rättsövergrepp mot honom i den på eget förlag utgivna nyckelromanen "Patrik Kajson går igen". Boken lämnade tryckeriet i december 1947. Upplagan var på 1 000 exemplar. Regeringen informerades om saken av justitieminister Zetterberg. Ingen önskade en tryckfrihetsrättegång så regeringen bestämde sig för att uppmana bokhandlarna i Stockholm att vägra sälja boken, vilket skedde. Senare inköpte polisen större delen av upplagan och lagrade den i polishuset. Inköpet bekostades delvis med pengar från hovet.

Efter Gustav V död 1950 skrev Haijby ett stort antal brev om sin historia till olika myndigheter vilket ledde till att affären fick offentlighet. Haijby åtalades och dömdes 1952 till åtta års fängelse för grov utpressning. Haijby-affären blev en stor skandal där personer som Herbert Tingsten och Wilhelm Moberg starkt kritierade den behandling som Kurt Haijby utsatts för.

Som slutsats kan man väl undra om Camilla Henemark verkligen vet vad hon har gett sig in i.

Att vara "vän" med sin chef

Jag tycker att social nätverksplatser som Facebook fungerar alldeles utmärkt. Ett enkelt sätt att hålla mig själv, och andra, lagom uppdaterade om vad som händer bland vänner, bekanta och andra. Men just blandningen av "vänner" på Facebook kan också krångla till saker. Att gnälla på mitt arbete och min arbetsplats är för mig en naturlig del av min aktivitet på nätet. Eftersom mina arbetskamrater finns i publiken får man dock vara lite försiktigt. Allmän frustration är naturligtvis inget problem men om mitt arbetet försvåras av att någon är en idiot eller om trivseln minskas av någons dåliga personliga hygien blir det värre. Eller tänk om jag bestämmer mig för att jag vill byta arbete. Att berätta detta för min bekantskapskrets har inte bara ett informationsvärde utan kan dessutom vara nyttigt för mig. Jag kan få tips på intressanta tjänster som jag annars missat. Men om jag är "vän" med min chef så får jag naturligtvis tänka efter lite vad jag postar.

I grunden är problemet att Facebook har en helt platt vän-struktur. Relationen mellan två vänner är binär, antingen är ni vänner, och delar allt, eller så är ni inte vänner. Detta är inte någon speciellt bra modell av en människas sociala liv och ger upphov till problem som ovan. Lösningen är lika lätt att se: mer hierarkisk struktur över dina relationer. Vi kommer nog snart att få se en situation liknande allmänna epost-listor på många företag: konsult-tillfällig@företag.se, personal-ekonomi-stockholm@företag.se eller professor-matstat-kvinnlig@inst.se. Du får själv organisera och kategorisera dina relationer. En gymnasiekamrat grupp, en vänner-gamla-uppsala och en arbetskamrater-fd. För vissa kommer kanske flickvänner-fd eller släkt-övrig att vara hjälpsamma verktyg. Några kommer nog till och med vilja ha en kvinnor-känsliga-ejskämt grupp för att kunna dela med sig av sin personlighet på ett lämpligt sätt.

Detta kommer dock naturligtvis inte att ta bort alla problem. Istället kommer vi att få en massa historier om personer som lyckats posta uppdateringar till precis fel grupp. Han som delades med sig av sin innersta tankar om sin svärmors senaste besök till sin frus släkt och hon som lyckades ge sin man en saftig beskrivning av sin otrohet på den senaste konferensen. Det är nog helt enkelt så att mänskliga relationer kan vara känsliga och komplicerade saker och detta kan inte något tekniskt verktyg göra något åt.

Biobränsle leder inte till matbrist

Med jämna mellanrum kommer larmrapporter om att en ökad satsning på biobränslen skulle leda till ökad matbrist och svält i världen. Tanken kan ju verka naturlig men jag menar att det finns flera goda skäl att säga att detta är trams.

För det första så producerar vi idag inte så mycket mat som vi skulle kunna. EU (=vi skattebetalare) betalar fortfarande några av världens effektivaste bönder för att dessa inte ska producera mat utan istället lägga jord i träda och så vidare. För EU är fortfarande överproduktion av mat det stora problemet.

För det andra är möjligheterna att drastiskt öka matproduktionen i världen mycket goda. En enkel jämförelse mellan avkastningen hos välutvecklad lantbruk i till exempel EU och den hos mindre utvecklad jordbruk till exempel i Afrika visar vilken stor potential det finns för matproduktion.

För det tredje kan biomedel utgöras av sådant som inte lämpar sig för mat. Man kan till exempel odla alger i havet för att göra biomedel av.

För det fjärde kan man peka på nobelpristagaren Amartya Sens forskning som visar att svält inte orsakas av matbrist. Hans studier av några stora svältkatastrofer i Indien (och i Etiopien?) har slagit fast att det vid dessa tidpunkter fanns tillräckligt med mat till befolkningen i landet (till och med i området) men att man inte förmådde distribuera denna.

Den konspiratoriskt lagde skulle kunna undra om det finns något samband mellan denna återkommande kritik mot biobränslen och det faktum att det finns mycket stora och starka företag vars existens hotas av dem.

Men det är ju inte ens ett judeskämt

Dagens Nyheter har valt att dra tillbaka publiceringen av Rocky-seriestrippen nedan av Martin Kellerman eftersom "antisemitismen som den tar sig uttryck i stripen riktar sig mot en enskild folkgrupp".



Detta är naturligtvis helt tokigt, till exempel av följande skäl:

För det första riktar sig skämtet inte mot judarna utan mot de personer som hellre tror på orimliga konspirationer än medger hur något verkligen ligger till. Måltavlan är specifikt personer som inte kan se fel och brister hos sig själva utan tar till vad som helst för att slippa ta på sig ett eget ansvar.

För det andra bygger skämtet på att det är helt orimligt i att det är "judarna på Bonniers" som förstör Rockys förhållanden. Detta gör det helt tydligt för läsaren att Rocky vägrar att se sitt eget ansvar i det som sker. Om någon istället skulle ha klagat på att "judarna på Bonniers" gjorde det svårt att framföra hård kritik mot Israel i Dagens Nyheter skulle skämtet inte fungera. (Jag tror alltså inte att det är så men den anklagelsen är inte tillräckligt orimlig för att skämtet ska fungera).

För det tredje borde man kunna skämta även om judar på Dagens Nyheters seriesida. Sådana skämt skulle då naturligt kunna ses i en antisemitiskt tradition vilket inte självklart gör dem olämpliga. Det viktiga blir om skämtet är roligt.

Att judarna gör vad som helst för att tjäna pengar är utan tvivel ett "helt omisskännligt antisemitiskt uttryck" (att de "gör vissa saker för att tjäna pengar" är det nog inte) . Att erkänna att sådana uttryck finns eller att använda dem för att göra en komisk poäng är inte antisemitism.

Att Björn Wiman dessutom lyckas säga "en påhittad religiös figur, nämligen profeten Muhammed" får en att fundera vilka kvalifikationer han har för sitt arbete.

Religiösa fundamentalister i riksdagen

Förra veckan skrev jag om det religiösa förtrycket i Sverige och om den kamp mot det som jag menar förts under lång tid. Frågan nu är om det jag skrev inte är självklarheter? Är det inte så att alla (vettiga) människor i Sverige tycker illa om religiöst förtryck och självklart vill fortsätta att bekämpa religiöst grundade synsätt som trycker ner människor? Jag menar att det inte verkar så.

På det politiska området har det inte skett några stora återställare i syfte att öka religionens makt i samhället. Det har vid några tillfällen framförts tankar på att vi i Sverige skulle införa särlagstiftning för religiösa grupper men dessa förslag har mötts med ett kompakt motstånd. Däremot slog Tingsrätten i Stockholm tidigare i år fast att Arbetsförmedlingen var skyldig att positivt särbehandla en muslimsk man som vägrade att skaka hand med en kvinna (mer om det här) vilket kan vara ett farligt prejudikat.

I den offentliga debatten är det mycket tydligare att åsikter behandlas olika beroende på om de har sitt ursprung i en kristen "svensk" övertygelse eller i någon annan religiös tro. I det följande kommer jag att använda kristendom och islam som exempel eftersom det är de två religioner som förekommer i det offentliga samtalet. Man skulle, i varierande grad, kunna byta ut "islam" nedan mot "judendom", "hinduism", "katolicism" och så vidare.

Kort sagt: religiöst konservativa muslimer kommer lättare undan i den offentliga debatten än konservativa kristna. Exempel på detta är lätta att hitta: jämför debatten kring "kvinnoprästmotståndare" med debatten kring "kvinnoimammotståndare". Jämför debatten kring synen på homosexuella präster med debatten kring synen på homosexuella imamer. Olika kristna samfunds ställningstaganden kring samkönade äktenskap uppmärksammas vitt och brett men var står de muslimska samfunden i de frågan? Om äktenskap mellan mycket unga skulle vara vanligt eller förespråkas i en kristen kyrka skulle detta kunna bli en skandal. Hur är det med synen på detta i muslimska samfund? Pastor Greens uttalande om homosexuella väckte en enorm uppmärksamhet, har ingenting liknande verkligen aldrig sagts i en moske i Sverige? Abortfrågan är mycket känslig i Sverige och de kristna samfunden aktar sig mycket noga för att ha en åsikt i frågan. Behöver ett muslimskt samfund vara lika försiktigt?

Ett annat exempel som är aktuellt nu är Abdirizak Waberi, nybliven riksdagsman för Moderaterna. 2006 blev Lennart Sacrédeus invald i riksdagen för KD. Det var då en skandal med kvällstidningslöpsedlar på grund av hans konservativa åsikter och bakgrund som ordförande i "Ja till livet". I dettta val kom alltså Abdirizak Waberi, ordförande i Islamiska förbundet i Sverige, in i riksdagen. Waberi är konservativ med grunden i sin muslimska tro. I en intervju i P1 förra veckan tillfrågas han varför han anser att dansmusik är skadlig och varför ogifta män och kvinnor inte bör träffas ensamma. Waderi förklarar då att dessa frågor inte bör ställas till honom utan till en imam eftersom det är dessa som har till uppgift att uttolka koranen. Han förnekar alltså inte dessa åsikter utan säger istället: jag tycker som imamen säger, ni får fråga honom om varför det är fel. Vilka åsikter imamen menar att Waderi bör ha om homosexuella eller kvinnors rättigheter finns det anledning att vara orolig för. Om en kristen riksdagsman på ett parallellt sätt skulle säga "jag tycker så eftersom det står i bibeln" skulle det ringa varningsklockor hos de flesta lyssnare men dessa klockor verkar inte fungera lika prickfritt när det religiösa tillhörigheten är en annan.

Det här kommer att sluta illa

Idag börjar de nya reglerna som begränsar bankernas rätt att låna ut till bostad att gälla (se här i DN). Enligt dessa får man numer bara använda bostaden som pant för lånebelopp upp till 85% av bostadens värde. Flera kommentatorer har menat att 1) detta kommer inte ha någon större effekt på bostadspriserna och 2) detta kommer främst att drabba dem som köper sin första bostad eftersom alla andra har vinsten från försäljningen av sin tidigare bostad att använda som insats (mer i DN). Eftersom varken 1 eller 2 gäller för mig, och jag inte uppfattar min situation som så speciell, tror jag att dessa kommentatorer kan ha fel och att detta kan få mycket större och värre effekter än avsett.

Vi köpte just ett radhus för 3 miljoner kronor. För att köpa en bostad för så mycket pengar behövs en insats på 300.000 kronor om man vill låna till 90% av köpeskillingen och slippa topplån. Från och med idag skulle dessa 300.000 kronor bara räcka som insats till ett köp på 2 miljoner kronor. Vi (och kanske andra) hade inte kunnat vara med i budgivningen på vårt hus, säljarna hade fått mindre betalt för huset, de i sin tur hade haft mindre pengar att köpa sin nya bostad för och så vidare. Givet en insats är det väldigt stor skillnad om den ska motsvara 10 eller 15 procent av köpeskillingen (i detta fall alltså 2 eller 3 miljoner kronor).

Vår första egna bostad i Stockholm var en 3:a i Fruängen. Den köpte vi våren 2007 och sålde i våras tre år senare. I förhållande till vår drömlägenhet var den vi köpte både mindre, längre ut på tunnelbanan och billigare. Under de tre år vi bodde i Fruängen hände inte något speciellt där eller i vår bostadsrättsförening som borde göra lägenheten mindre attraktiv. De genomsnittsliga bostadspriserna i Stockholm har ökat sedan 2007. Ändå sålde vi med förlust. Inte med mindre vinst än vad vi hoppats på eller under vårt utgångspris utan med förlust. Vi fick nästan 100.000 kronor mindre för lägenheten 2010 än vad vi betalade 2007.

Det är klart att det säkert finns någon sorts förklaring till detta. När vi köpte 2007 var bostadsmarknaden i det området (Liljeholmen, Midsommarkransen, Fruängen) väldigt het. Lägenheten vi köpte var den enda vi bjöd på som inte gick upp 50% eller mer. Vi var inblandade i flera budgivningar där priset gick upp 100% över utropspris. Men min poäng är att detta kan lätt hända vem som helst. Att ha en bostadspolitik som baserar sig på antagandet att alla människor gör stora vinster på bostadsförsäljningar kommer att sluta illa.