fredag 25 september 2015

Muslimska reaktioner på pilgrimsdöden

Förutom viss uppenbar sensationslystnad ("Muslimska resonemang om hädelse", "Några vågar försvara attacken i Kenya"), är mitt intresse för islam baserat på en fascination inför ett annat sätt att tänka. För mig är det uppenbart att det inom (vissa kretsar av) islam finns ett helt annat sätt att argumentera där till exempel kedjor av återberättande är viktigare än språkanalys:
 Al-Bayhaqi återberättar i sin Sunan med en beprövad autentisk kedja vars återberättare är thiqa, från Abu Bakr bin al-Hârith al-Faqîh, som sade: ”Abu Muhammad bin Hayyân återberättade till oss från Abu Ishâq Ibrahim bin Muhammad bin al-Hasan från Abu ’Âmir Musa bin ’Âmir från al-Walid ibn Muslim, som sade: ”’Umar ibn Muhammad berättade för mig, från Nâfi’, som sade att ’Abdullah ibn ’Umar i månaden Ramadan utförde tarawîh-bönen i sitt hem, och först när folket lämnade moskén så tog han en behållare med vatten och gick till Allahs Sändebuds ﷺ moské och lämnade inte den förrän han utfört gryningsbönen där”.(Förträffligheten i att utföra tarawîh-bönen i ensamhet)
Inom islam verkar den kristna skolastikens ämnen fortfarande vara närvarande med levande diskussioner om hur man ska sitta under bön
Ett av maliki-rättsskolans särdrag i bönen är att den bedjande alltid sitter i tawarruk-positionen under bönens sittmoment, dvs. mellan de två nedfallandena och under alla tashahhud. Tawarruk innebär att den bedjande sitter med den högra foten vertikalt och den vänstra höften på marken (och inte sittande på den vänstra foten) (Bevis för sättet att sitta under bönens sittmoment),
om hur många högerhänder Gud har och hur länge en kvinna har mens ("De lärda har sex eller sju åsikter om månadscykelns varaktighet.").

Inom islam utövas också religion på ett annat sätt än vad jag är van vid med ett fokus på utförande av handlingar, helt frikopplat från intention och sinnelag, där fastande en viss dag kan ge förlåtelse för två års synder


Att detta kan ge en helt annan syn på döden är inte ägnat att förvåna. Att denna syn kan även manifestera sig utanför snäva resonemang om jihad eller självmordsbombare illustreras av denna kommentaren om de döda vid katastrofen  i Mecka från den muslimske predikanten Anas Khalifa:

eller denna om betydelsen att dö under hajj:


2 kommentarer:

  1. Sveriges Radio intervjuade en muslim som var lättad över att hans svärföräldrar inte hade kommit till skada. Han kanske inte förstod det fina i att bli ihjältrampad på rätt ställe?

    SvaraRadera
  2. Naturligtvis finns det en massa muslimer som blir ledsna när deras släktingar (eller andra människor) dör. Men denna blogg intresserar sig inte speciellt mycket för vad "en massa" människor tycker, jag intresserar mig för vad några få tycker.

    SvaraRadera