Religiösa fundamentalister i riksdagen

Förra veckan skrev jag om det religiösa förtrycket i Sverige och om den kamp mot det som jag menar förts under lång tid. Frågan nu är om det jag skrev inte är självklarheter? Är det inte så att alla (vettiga) människor i Sverige tycker illa om religiöst förtryck och självklart vill fortsätta att bekämpa religiöst grundade synsätt som trycker ner människor? Jag menar att det inte verkar så.

På det politiska området har det inte skett några stora återställare i syfte att öka religionens makt i samhället. Det har vid några tillfällen framförts tankar på att vi i Sverige skulle införa särlagstiftning för religiösa grupper men dessa förslag har mötts med ett kompakt motstånd. Däremot slog Tingsrätten i Stockholm tidigare i år fast att Arbetsförmedlingen var skyldig att positivt särbehandla en muslimsk man som vägrade att skaka hand med en kvinna (mer om det här) vilket kan vara ett farligt prejudikat.

I den offentliga debatten är det mycket tydligare att åsikter behandlas olika beroende på om de har sitt ursprung i en kristen "svensk" övertygelse eller i någon annan religiös tro. I det följande kommer jag att använda kristendom och islam som exempel eftersom det är de två religioner som förekommer i det offentliga samtalet. Man skulle, i varierande grad, kunna byta ut "islam" nedan mot "judendom", "hinduism", "katolicism" och så vidare.

Kort sagt: religiöst konservativa muslimer kommer lättare undan i den offentliga debatten än konservativa kristna. Exempel på detta är lätta att hitta: jämför debatten kring "kvinnoprästmotståndare" med debatten kring "kvinnoimammotståndare". Jämför debatten kring synen på homosexuella präster med debatten kring synen på homosexuella imamer. Olika kristna samfunds ställningstaganden kring samkönade äktenskap uppmärksammas vitt och brett men var står de muslimska samfunden i de frågan? Om äktenskap mellan mycket unga skulle vara vanligt eller förespråkas i en kristen kyrka skulle detta kunna bli en skandal. Hur är det med synen på detta i muslimska samfund? Pastor Greens uttalande om homosexuella väckte en enorm uppmärksamhet, har ingenting liknande verkligen aldrig sagts i en moske i Sverige? Abortfrågan är mycket känslig i Sverige och de kristna samfunden aktar sig mycket noga för att ha en åsikt i frågan. Behöver ett muslimskt samfund vara lika försiktigt?

Ett annat exempel som är aktuellt nu är Abdirizak Waberi, nybliven riksdagsman för Moderaterna. 2006 blev Lennart Sacrédeus invald i riksdagen för KD. Det var då en skandal med kvällstidningslöpsedlar på grund av hans konservativa åsikter och bakgrund som ordförande i "Ja till livet". I dettta val kom alltså Abdirizak Waberi, ordförande i Islamiska förbundet i Sverige, in i riksdagen. Waberi är konservativ med grunden i sin muslimska tro. I en intervju i P1 förra veckan tillfrågas han varför han anser att dansmusik är skadlig och varför ogifta män och kvinnor inte bör träffas ensamma. Waderi förklarar då att dessa frågor inte bör ställas till honom utan till en imam eftersom det är dessa som har till uppgift att uttolka koranen. Han förnekar alltså inte dessa åsikter utan säger istället: jag tycker som imamen säger, ni får fråga honom om varför det är fel. Vilka åsikter imamen menar att Waderi bör ha om homosexuella eller kvinnors rättigheter finns det anledning att vara orolig för. Om en kristen riksdagsman på ett parallellt sätt skulle säga "jag tycker så eftersom det står i bibeln" skulle det ringa varningsklockor hos de flesta lyssnare men dessa klockor verkar inte fungera lika prickfritt när det religiösa tillhörigheten är en annan.

Det här kommer att sluta illa

Idag börjar de nya reglerna som begränsar bankernas rätt att låna ut till bostad att gälla (se här i DN). Enligt dessa får man numer bara använda bostaden som pant för lånebelopp upp till 85% av bostadens värde. Flera kommentatorer har menat att 1) detta kommer inte ha någon större effekt på bostadspriserna och 2) detta kommer främst att drabba dem som köper sin första bostad eftersom alla andra har vinsten från försäljningen av sin tidigare bostad att använda som insats (mer i DN). Eftersom varken 1 eller 2 gäller för mig, och jag inte uppfattar min situation som så speciell, tror jag att dessa kommentatorer kan ha fel och att detta kan få mycket större och värre effekter än avsett.

Vi köpte just ett radhus för 3 miljoner kronor. För att köpa en bostad för så mycket pengar behövs en insats på 300.000 kronor om man vill låna till 90% av köpeskillingen och slippa topplån. Från och med idag skulle dessa 300.000 kronor bara räcka som insats till ett köp på 2 miljoner kronor. Vi (och kanske andra) hade inte kunnat vara med i budgivningen på vårt hus, säljarna hade fått mindre betalt för huset, de i sin tur hade haft mindre pengar att köpa sin nya bostad för och så vidare. Givet en insats är det väldigt stor skillnad om den ska motsvara 10 eller 15 procent av köpeskillingen (i detta fall alltså 2 eller 3 miljoner kronor).

Vår första egna bostad i Stockholm var en 3:a i Fruängen. Den köpte vi våren 2007 och sålde i våras tre år senare. I förhållande till vår drömlägenhet var den vi köpte både mindre, längre ut på tunnelbanan och billigare. Under de tre år vi bodde i Fruängen hände inte något speciellt där eller i vår bostadsrättsförening som borde göra lägenheten mindre attraktiv. De genomsnittsliga bostadspriserna i Stockholm har ökat sedan 2007. Ändå sålde vi med förlust. Inte med mindre vinst än vad vi hoppats på eller under vårt utgångspris utan med förlust. Vi fick nästan 100.000 kronor mindre för lägenheten 2010 än vad vi betalade 2007.

Det är klart att det säkert finns någon sorts förklaring till detta. När vi köpte 2007 var bostadsmarknaden i det området (Liljeholmen, Midsommarkransen, Fruängen) väldigt het. Lägenheten vi köpte var den enda vi bjöd på som inte gick upp 50% eller mer. Vi var inblandade i flera budgivningar där priset gick upp 100% över utropspris. Men min poäng är att detta kan lätt hända vem som helst. Att ha en bostadspolitik som baserar sig på antagandet att alla människor gör stora vinster på bostadsförsäljningar kommer att sluta illa.