Eftersom monarkins vara eller inte vara diskuteras flitigt dessa dagar kan det vara värt att påminna om en sak som många verkar (avsiktligt?) missförstå. Om vi inför republik betyder det inte att vi måste ha en folkvald president, med eller utan makt, som statschef. Det finns flera andra möjligheter varav i alla fall två, enligt mig, är att föredra.
Statsministern kan också vara statschef. Vårt styrelsesätt bygger inte på någon maktdelning där statchef har en viktig roll som motvikt mot statsministern (eftersom kungen, i stort sätt, inte har någon formell makt). Därför skulle denna delade roll inte var något problem. Faktum är att statsministern redan representerar Sverige i sammanhang där det vore mer naturligt med statschefen, till exempel underskrevs och överlämnades Sveriges ansökan om medlemskap i EG av dåvarande statsminister Ingvar Carlsson (något som fått vissa att hävda att vårt medlemskap i EG/EU inte är gilitgt).
Min kandidat till rollen som statschef i Republiken Sverige är dock talmannen. Talmannen är opolitisk ordförande för riksdagen, vilken är Sveriges högsta beslutande organ. Talmannen träder även in som tillförordnad statschef, kallad Riksföreståndare, om statschefen inte kan fullgöra sitt uppdrag. Om vi inför republik så kommer ju ätten Bernadotte inte att kunna utföra sitt uppdrag att bidra med en statschef, så det är ju redan så att talmannen bör träda in.
tisdag 22 juni 2010
onsdag 9 juni 2010
"Det är tradition"
Jag hörde Humanisternas ordförande Christer Sturmark debattera skolavslutningar i P1 morgon. Jag tycker att han gjorde en bra insats: han poängterade att detta inte är en stor fråga för Humanisterna men att deras huvudsakliga åsikt är att präster inte bör delta i avslutningen. En helt rimlig åsikt: varför ska en representant för en organisation utan relation till skolan delta vid en skolavslutning? Om man skulle bjuda in ordföranden i ett politiskt parti för att hålla tal skulle nog alla se problemet.
Den inbjudne som skulle debattera med Sturmark använde naturligtvis argumentet att det är tradition med anslutning i kyrkan. Om detta finns två saker att säga. För det första är det inget bra argument: att något har varit på ett visst sätt betyder inte att det bör fortsätta vara på det sättet. Detta kanske kan kallas för det historistiska felslutet.
För det andra är det intressant att en person med detta argument blev inbjuden att medverka i P1 morgon. Det finns många aktuella politiska frågor där man skulle kunna använda "det är tradition" argumentet. Till exempel i jämställdhetsfrågor. Det finns säkert många som är emot en delad föräldraförsäkring (och även de nuvarande "pappamånaderna") för att det är tradition att mamman tar hand om barnen. Men en sådan person skulle inte få delta i en debatt i P1 morgon, argumentet skulle bara kunna höras från "mannen på gatan". Människor som argumenterar för att man på traditionellt sätt ska behandla homosexuella och romer illa får överhuvudtaget aldrig höras på P1 morgon.
Min poäng är alltså att på vissa områden är "det är tradition" aldrig accepterat som ett giltigt argument men tydligen är inte kyrkans ställning i samhället inte ett av dessa.
Den inbjudne som skulle debattera med Sturmark använde naturligtvis argumentet att det är tradition med anslutning i kyrkan. Om detta finns två saker att säga. För det första är det inget bra argument: att något har varit på ett visst sätt betyder inte att det bör fortsätta vara på det sättet. Detta kanske kan kallas för det historistiska felslutet.
För det andra är det intressant att en person med detta argument blev inbjuden att medverka i P1 morgon. Det finns många aktuella politiska frågor där man skulle kunna använda "det är tradition" argumentet. Till exempel i jämställdhetsfrågor. Det finns säkert många som är emot en delad föräldraförsäkring (och även de nuvarande "pappamånaderna") för att det är tradition att mamman tar hand om barnen. Men en sådan person skulle inte få delta i en debatt i P1 morgon, argumentet skulle bara kunna höras från "mannen på gatan". Människor som argumenterar för att man på traditionellt sätt ska behandla homosexuella och romer illa får överhuvudtaget aldrig höras på P1 morgon.
Min poäng är alltså att på vissa områden är "det är tradition" aldrig accepterat som ett giltigt argument men tydligen är inte kyrkans ställning i samhället inte ett av dessa.
tisdag 8 juni 2010
Yttrandefrihet vs. religionsfrihet
Det verkar vara en populär åsikt att publiceringen av Muhammed-teckningar pekat på en konflikt mellan yttrande- och religionsfrihet som nu måste lösas. Detta är dock fel. Vid varje rimlig definition av religionsfrihet finns ingen sådan konflikt. I Europakonventionen om mänskliga rättigheter beskrivs religionsfriheten så här:
Framförallt innebär religionsfrihet inte något speciellt skydd mot att andra människor gör sådant man själv inte vill göra, även om man anser sig kränkt av att andra gör det. Om religionsfriheten skulle ge religiösa rätt att förbjuda andra att göra sådant som de själva anser vara kränkande skulle rätten att rita skämtteckningar vara en liten fråga. Det finns religiösa människor som blir kränkta av andra människors klädsel, av andra människors sexualitet eller av andra människors brist på ansiktsbehåring. Bör vi då ändra lagar även på dessa områden?
Det finns alltså ingen konflikt mellan yttrandefriheten och religionsfriheten. Men det finns en konflikt mellan yttrandefriheten och vissa religiösas uppfattning om hur samhället borde vara. Denna konflikt finns inte bara på yttrandefrihetsområdet utan också på många andra områden. Det finns religiösa som vill hindra andra människor från att utöva sin religion, det finns religiösa som vill slå sina barn, det finns religiösa som vill döda homosexuella. På inget av dessa områden får de något stöd av religionsfriheten.
Envar skall äga rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa sedvänjor.En längre lista på vad som kan anses ingå i religionsfrihet finns på wikipedia . Från dessa definitioner kan man sluta sig till att religionsfriheten förbjuder att man tvingar muslimer att rita teckningar av Muhammed men inget mer.
Envars frihet att utöva sin religion eller tro må endast underkastas sådana inskränkningar, som äro angivna i lag och som äro nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, upprätthållandet av allmän ordning, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.
Framförallt innebär religionsfrihet inte något speciellt skydd mot att andra människor gör sådant man själv inte vill göra, även om man anser sig kränkt av att andra gör det. Om religionsfriheten skulle ge religiösa rätt att förbjuda andra att göra sådant som de själva anser vara kränkande skulle rätten att rita skämtteckningar vara en liten fråga. Det finns religiösa människor som blir kränkta av andra människors klädsel, av andra människors sexualitet eller av andra människors brist på ansiktsbehåring. Bör vi då ändra lagar även på dessa områden?
Det finns alltså ingen konflikt mellan yttrandefriheten och religionsfriheten. Men det finns en konflikt mellan yttrandefriheten och vissa religiösas uppfattning om hur samhället borde vara. Denna konflikt finns inte bara på yttrandefrihetsområdet utan också på många andra områden. Det finns religiösa som vill hindra andra människor från att utöva sin religion, det finns religiösa som vill slå sina barn, det finns religiösa som vill döda homosexuella. På inget av dessa områden får de något stöd av religionsfriheten.
fredag 28 maj 2010
Förintelseförnekare
När jag drev den gamla "Udda boktips"-sidan fick jag vid ett tillfälle recensionsex från ett förlag. Naturligtvis blev det så att dessa böcker inte recenserades, vilket jag haft ett visst dåligt samvete för. Böckerna kom från Nordiska förlaget och de var "En tom säck kan inte stå" av Lars Adelskogh, "Den judiska rasismen" av David Duke och "Vedergällningen" av Krister Falk. Det var den första boken som jag var mest intresserad av. Jag hade visserligen redan läst större delen av den som följetong i "Adoremus in aeternum" men att ett svenskt förlag gav ut ett förintelseförnekande originalverk kändes ändå mycket överraskande.
Att jag fick boken från förlaget löste också en moraliska frågeställning. Jag har inget problem med att läsa och skriva om böcker vars budskap jag inte sympatiserar med. Jag tror att det ligger ett egenvärde i att förstå att alla människor inte tänker som du, även i frågor som du kanske tycker är helt självklara. Men kan man stödja fienden ekonomiskt genom att köpa från dem? När jag köpte "The Turner Diaries", skriven av den framträdande amerikanske nazisten William L. Pierce (under pseudonymen Andrew MacDonald) så var boken utgiven av Barricade Books, ett förlag som inte hör hemma på högerkanten men som specialiserat sig på att ge ut böcker som testar tryckfriheten i USA. Det är möjligt att en del av pengarna hamnade hos National Alliance i alla fall, men det var i alla fall inget direkt stöd.
"En tom säck kan inte stå" förnekar alltså förintelsen. För att vara precis så förnekar den att personer (till exempel judar) dödades i gaskamrar i Auschwitz under andra världskriget. Som andra förintelseförnekande texter jag sett så är den ganska ointressant läsning. Många långa, tekniskt invecklade, resonemang inom områden som varken jag eller författaren behärskar. Jag tror att de som försöker bekämpa förintelseförnekelse genom att rätta fel i förnekarnas resonemang har valt en dålig strategi. Att reda ut hur mycket kol det går åt för att bränna ett lik eller vilken färg skinnet har hos en som dött av cyanväte är fel ände att starta i. Poängen finns på ett högre plan: nazisterna ville döda alla judar och de gjorde ett seriöst försök att göra det. Exakt hur väl de lyckades eller precis hur de gick till väga blir i sammanhanget inte så intressant.
De andra två böckerna jag fick var alltså "Vedergällningen", en ungdomsthriller om en grupp folkhjältar som mördar statsminister Göran Påhlsson, och "Den judiska rasismen", en svensk översättning av den förre Ku Klux Klan-ledaren och Louisiana-kongressmannen David Dukes bok "Jewish Supremacism".
Att jag fick boken från förlaget löste också en moraliska frågeställning. Jag har inget problem med att läsa och skriva om böcker vars budskap jag inte sympatiserar med. Jag tror att det ligger ett egenvärde i att förstå att alla människor inte tänker som du, även i frågor som du kanske tycker är helt självklara. Men kan man stödja fienden ekonomiskt genom att köpa från dem? När jag köpte "The Turner Diaries", skriven av den framträdande amerikanske nazisten William L. Pierce (under pseudonymen Andrew MacDonald) så var boken utgiven av Barricade Books, ett förlag som inte hör hemma på högerkanten men som specialiserat sig på att ge ut böcker som testar tryckfriheten i USA. Det är möjligt att en del av pengarna hamnade hos National Alliance i alla fall, men det var i alla fall inget direkt stöd.
"En tom säck kan inte stå" förnekar alltså förintelsen. För att vara precis så förnekar den att personer (till exempel judar) dödades i gaskamrar i Auschwitz under andra världskriget. Som andra förintelseförnekande texter jag sett så är den ganska ointressant läsning. Många långa, tekniskt invecklade, resonemang inom områden som varken jag eller författaren behärskar. Jag tror att de som försöker bekämpa förintelseförnekelse genom att rätta fel i förnekarnas resonemang har valt en dålig strategi. Att reda ut hur mycket kol det går åt för att bränna ett lik eller vilken färg skinnet har hos en som dött av cyanväte är fel ände att starta i. Poängen finns på ett högre plan: nazisterna ville döda alla judar och de gjorde ett seriöst försök att göra det. Exakt hur väl de lyckades eller precis hur de gick till väga blir i sammanhanget inte så intressant.
De andra två böckerna jag fick var alltså "Vedergällningen", en ungdomsthriller om en grupp folkhjältar som mördar statsminister Göran Påhlsson, och "Den judiska rasismen", en svensk översättning av den förre Ku Klux Klan-ledaren och Louisiana-kongressmannen David Dukes bok "Jewish Supremacism".
torsdag 27 maj 2010
Kristi Bert?
"Forza Italia", på svenska "Heja Italien", är som bekant namnet på Silvio Berlusconis italienska regeringsparti. Då är det naturligtvis inte så konstigt att Sveriges Berlusconi, Bert Karlsson, en högerpopulistisk politiker med bakgrund i nöjesvärlden, har döpt sitt förlag till "Heja Sverige". Skillnaderna i framtoning och framgång mellan Silvio och Bert säger nog förresten en hel del om de kulturella och politiska skillnaderna mellan Italien och Sverige.
Varför Bert har gett ut en bok där Åsa Waldau, också känd som "Kristi brud", får ge sin version av händelserna i Knutby är mindre klart. Bert bidrar själv till boken med resultaten av sin undersökning i saken, en undersökning där han har intervjuat hundratals personer och läst alla polisutredningar och rättegångsprotokoll. Hans slutsats är att Helge Fossmo är "en av vår tids största psykopater" vars bild av skeendet fått fullt genomslag i media (vid den tiden 2007). En bok som sticker ut i katalogen hos ett förlag som annars ger ut böcker om schlagermusik och samlingar med fräckisar.
Varför Bert har gett ut en bok där Åsa Waldau, också känd som "Kristi brud", får ge sin version av händelserna i Knutby är mindre klart. Bert bidrar själv till boken med resultaten av sin undersökning i saken, en undersökning där han har intervjuat hundratals personer och läst alla polisutredningar och rättegångsprotokoll. Hans slutsats är att Helge Fossmo är "en av vår tids största psykopater" vars bild av skeendet fått fullt genomslag i media (vid den tiden 2007). En bok som sticker ut i katalogen hos ett förlag som annars ger ut böcker om schlagermusik och samlingar med fräckisar.
fredag 21 maj 2010
Cabinet
Om man är intresserad av Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans texter (som jag skrev om i Yezidier, tankekontroll och Swedenborg) så publicerar de (regelbundet?) nya texter i den amerikanska tidningen Cabinet.Jag har själv inte läst den men det står högt på min lista.
torsdag 20 maj 2010
Yezidier, tankekontroll och Swedenborg
Om man definierar en bra bok som en bok man gärna skulle vilja ha skrivit, så är Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans böcker i mitt tycke bland de bästa böcker som skrivits på svenska. Båda böckerna, med titlarna "Orienterarsjukan och andra berättelser" och "Innanför Cirkeln: En resa bland yezidier, damanhurianer och swedenborgare" är essäsamlingar med fyra respektive tre texter. Essäerna innehåller som sig bör intressanta tankar och synvinklar på olika ämnen men det mest värdefulla enligt mig är att de också tillför nytt bakgrundsmaterial. Bärtås och Ekman resonerar inte bara om saker ut de intervjuar människor som har något att tillföra och reser själva till svårtillgängliga och intressanta platser.
Den intressantaste texten i "Orienterarsjukan" är "Delgados dröm" som handlar om tankekontrollens historia. Den innehåller en noggrann redogörelse för Jose M.R. Delgados forskning som mynnar ut i en intervju, år 2000, med den 86-årige forskaren. Delgado forskade på möjligheterna att kontrollera personers beteende utifrån, bland annat med hjälp av inopererade elektroder i hjärnan. Delgado beskrev 1974 sitt arbete inför den amerikanska kongressen på följande sätt:
I "Innanför Cirkeln" är texterna längre, titeesesän är 218 sidor. Den behandlar yezidierna, ett kurdiskt folk som under lång tid betraktats som djävulsdyrkare av omgivningen. Författarna börjar med redovisa en del bakgrundsmaterial, därefter intervjuar de en del personer, yezidier och andra, med olika åsikter i frågan. Till slut tar den stora resan vid där författarna beger sig till det krigshärjade Irak för att besöka yezidiernas heliga tempel. En lärd essä som korsats med en äventyrlig reseskildring. De andra två texterna i "Innanför Cirkeln" handlar om damahurianernas jättelika, olovligt byggda, underjordiska "new age"-tempel i italienska alperna och om Swedenborg, hans kranium och hans kyrka (Nya Kyrkan).
Den intressantaste texten i "Orienterarsjukan" är "Delgados dröm" som handlar om tankekontrollens historia. Den innehåller en noggrann redogörelse för Jose M.R. Delgados forskning som mynnar ut i en intervju, år 2000, med den 86-årige forskaren. Delgado forskade på möjligheterna att kontrollera personers beteende utifrån, bland annat med hjälp av inopererade elektroder i hjärnan. Delgado beskrev 1974 sitt arbete inför den amerikanska kongressen på följande sätt:
Vi behöver ett program för psykokirurgi för politisk kontroll av vårt samhälle. Syftet är fysisk kontroll av tanken. Var och en som avviker från den givna normen kan korrigeras kirurgiskt.Titelessän i "Orienterarsjukan" behandlar sjukdomsbegreppet i stort. Där tar författarna upp intressanta ämnen som jordätningens historia, elallergiker, debatten om DAMP/ADHD och gör ett besök på ett giljotinmuseum hemma hos änkan Eija-Riitta Ekelöf-Berliner-Mauer, vars make Berlinmuren dödades 1989. De två övriga essäerna behandlar apor samt dubbelgångare.
I "Innanför Cirkeln" är texterna längre, titeesesän är 218 sidor. Den behandlar yezidierna, ett kurdiskt folk som under lång tid betraktats som djävulsdyrkare av omgivningen. Författarna börjar med redovisa en del bakgrundsmaterial, därefter intervjuar de en del personer, yezidier och andra, med olika åsikter i frågan. Till slut tar den stora resan vid där författarna beger sig till det krigshärjade Irak för att besöka yezidiernas heliga tempel. En lärd essä som korsats med en äventyrlig reseskildring. De andra två texterna i "Innanför Cirkeln" handlar om damahurianernas jättelika, olovligt byggda, underjordiska "new age"-tempel i italienska alperna och om Swedenborg, hans kranium och hans kyrka (Nya Kyrkan).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)