Förlagen NIC och Tomagoy

För en tid sedan upptäckte jag ett nytt svenskt förlag vid namn NIC. Bland deras första titlar, samtliga utgivna i år, finns flera av stort intresse för mig.

Johnny Bode behöver knappast någon presentation i detta sammanhang. Hans böcker är mycket eftersökta och betingar höga priser. För mig är nog den mest intressanta av hans böcker Dö i tid, Bodes roman om det av nazisterna ockuperade Norge. Detta på grund av den utlovade beskrivningen av nazisternas användning av vansinniga dvärgmän med aputseende som hetsades på patrioters fruar och döttrar. Boken finns nu att köpa i nyutgåva på alla de sedvanliga platserna.

Augustin Barruel ses som en skaparna av den moderna konspiracismen, iden att tolka världen med hjälp av konspirationsteorier. Hans stora verk om hur Illuminati låg bakom den franska revolutionen fick en väldig spridning och "[g]enom att framhäva en begränsad, dold och ockult elits plan för att undergräva och manipulera den västerländska kulturen och civilisationen kom verket att förebåda och fungera som mall för flera omvälvande konspirationsteorier". Boken finns nu genom NIC tillgänglig igen på svenska för första gången sedan tidigt 1800-tal.
För den som inte hänger med i de sena 1700-talets intriger kan det förtjäna att påminnas om att Barruel var papist, till och med jesuit.

Adolf Hitlers Min kamp behöver verkligen ingen introduktion. Boken har getts ut någorlunda regelbundet på svenska sedan 40-talet ofta med mycket juridiskt bråk från fristaten Bayern. Men det är slut med det nu så NIC borde klara sig. Sedan finns det naturligtvis andra kontroverser som kan uppstå kring denna bok. 

Efter de tre författarna ovan känns Olof Rudbeck d.ä som ett mindre kontroversiellt namn. Hans Atlantica (eller Atland eller Manheim) som försöker bevisa att Sverige är det sjunkna Atlantis är en verklig klassiker, även om dess vetenskapliga värde är omstritt.

Med tanke på förlaget NICs ambitiösa utgivning och spridning bland webboklådor är det förvånansvärt svårt att få reda på något om förlaget. Jag har t.ex. inte lyckats hitta någon hemsida för förlaget. Lite snokande gav dock vid handen att det är en viss Thomas Öst i Partille som står bakom.

Denna person (eller en annan Thomas Öst i Partille) ligger också bakom ett säljkonto på Tradera vid namn DouglasReed. Personen kontot är döpt efter, Douglas Reed, verkar ha varit en intressant figur som kombinerade antisemitism med en negativ hållning till Hitler och nationalsocialismen. Enligt uppgift ska Reed varit en av de första att offentligt förneka förintelsen (möjligen därför han var arg på Hitler, att denne inte dödade så många judar?).  

Säljaren DouglasReed säljer böcker utgivna av ett annat Partille-förlag: Tomagoy. Faktum är att DouglasReed är ett av få ställen där det alls går att köpa böcker från Tomagoy. Vem som ligger bakom Tomagoy är ännu svårare att få klarhet i än NIC men om böckerna sälja nya av Thomas Öst i Partille, som driver ett annat förlag som ger ut faksimil av kontroversiella böcker så har jag mina aningar.

På Tomagoy har enligt Libris hittills tre böcker kommit ut. "Förlåten faller... : det tillkommande världssjälvhärskardömet enligt 'Sions vises hemliga protokoll'" av S. Nilus i översättning från det ryska originalet av S. Denna bok är oftast omnämnd som Sions vises protokoll och är troligen världens mest berömda antisemitiska skrift. Utgåvan är huvudsakligen ett faksimil av första utgåvan på svenska från 1920. Ett efterord undertecknat T uttrycker sitt gillande med textens innehåll.

Tomagoys andra utgåva var den moderna antisemitiska klassikern Did Six Million Really Die? av pseudonymen Richard Harwood. Såvitt jag kan förstå är detta första svenska utgåvan med titeln Antalet döda under Nazitysklands regim. 

Tomagoys tredje titel är Sionism och internationell judendom : artiklar från 1920. En samling översatta artiklar ur Henry Fords antisemitiska tidning The Dearborn Independent. 

Att en fjärde titel från Tomagoy bara finns tillgänglig på Trader-säljaren DouglasReeds konto stärker känslan av en koppling mellan säljare och förlag.

Channie West, en kontaktperson i Vallentuna

Året 1968 bestämde sig goda utomjordingar för att introducera Universell Vit Tids Healing på jorden. De valde då sjuåriga Christina (senare Channie) West från Sverige till att bli den första människa som fick lära sig tekniken. Möjligen berodde valet på att Channie också har en kropp på planeten Okra. Under de närmaste fem åren genomgick Channie de första fyra stegen i utbildning inom tekniken. Förutom Universell Vit Tids Healing fick Channie utbildning av utomjordingarna inom bland annat språk, kemi och högre naturvetenskap, matematik och sofistikerad universell teknik. Undervisningen gavs inte bara av utomjordingar utan även av änglar och ljusvarelser.  

När Channie var sexton är gammal, 1977, började hon arbeta som kontaktperson för utomjordingarna. Arbetet bestod bland annat av att kontakta olika personer på jorden (fler än 500 personer) för att ge dem erfarenheter om livet utanför jorden. Channie genomgick också vanlig, jordisk utbildning och arbetade som lågstadielärare. Några år senare sadlade Channie om, gifte sig och jobbade som T-baneförare och dolde vem hon var och vad hon höll på från andra.

År 1991 blev Channie mer öppen med den andra sidan av sitt liv och bjöd in alla sina vänner till en föreläsning där hon förklarade varför hon ibland hade varit så mystisk i sin relation till dem. Channie började ge kurser i Universell Vit Tids Healing och 1993 öppnades Universell Vit Tids Healing officiellt på jorden för att läras ut. Detta i samband med den frekvenshöjning som skedde på jorden dessa år. Vid något tillfälle fick också Channie tillgång till ett eget rymdskepp som hon själv kan använda för rymdresor. Med skeppet tar det 20 minuter att resa till Okra, som ligger tio miljoner ljusår bort. Channie talar, förutom jordiska språk, 36 olika utomjordiska språk.

År 1995 inledde Channie West ett samarbete med en professor på Karolinska Institutet för att analysera blod från människor som hade fått healing från Universal Vit Tids Healing med fantastiska resultat. Tyvärr medverkade personal på KI i en komplott i syfte att dölja dessa resultat. Till exempel stals flera hyllmeter av resultat från forskningen. Mer information här.

År 1998 skiljde sig Channie från sin man och hon började mer aktivt resa runt i världen. Hon undervisade i USA och öppnade portaler i många olika länder, t.ex. USA, Australien, Thailand, Afrika, Spanien, Sverige, Norge, Danmark, Finland och Holland. Hon har också utfört andra uppdrag för utomjordingar på olika platser i världen, till exempel var hon i New York för att vara där vid 9/11 och hon skickades också till området som skulle beröras före tsunamin drabbade. 2004 valdes Channie till Ambassadör för Universell Vit Tids Healing för jorden. 

Sedan år 2000 har det varit klart för Channie West att jorden är på väg upp till värld 2. Den Nya Jorden är 2,76 gånger större än nuvarande Jord. Sedan flera år har även människor och djur, som slutat sina liv här på Jorden, gått över till Den Nya Jorden. Dessa människor förbereder där för vår ankomst. För att göra det möjligt för oss att gå över till den nya dimensionen behöver vi höja vårt medvetande och vår frekvens. Själva resan från nuvarande Jord till Den Nya Jorden kommer att ske under tre dygn. Under denna tid kan det kännas som om vi står på moln, för att sedan återigen ha mark under fötterna. Denna gång är det dock en Ny Jord vi står på. Allt runt omkring oss kommer inte vara sig riktigt likt, men för att vi ska känna igen oss någorlunda har de före oss "byggt upp" vår närmiljö, kända byggnader, monument och annat.

Channie West har gett ut tre dagböcker om sitt liv (under signaturen C C):

En utomjordings dagbok 1996

En ängels dagbok 2000

En stjärnriddares dagbok 2011

Hon har också skrivit handböcker om mineraler, kristaller och ädelstenar.

En möjligen mer kritisk bok om Channie West är: Söka Drottningen Finna Starwalker

Channie West medverkar på skivan The Divine Child av Magoria 

En lista på viktiga platser i Vallentuna enligt Channie finns på Magical Spots.

Källor:

Channie West egna texter på Secret Galaxy.

Wikipedia 

Curth Hson - nedgång och död

Läs om Hsons glada sextiotal. I intervjuer med Curth Hson under 70- och 80-talet är tonen mycket mer negativ än under 60-talet. Upplagorna minskar stadigt, tidningar ger Hson ut bara av nostalgiska skäl, det skrivna ordet är dött, inte bara pornografiskt, och har ersatts av den rörliga bilden. Hson saknar den tid när han hade författare som medarbetare. Numer svarar han undvikande eller negativt på frågan om fru eller dotters medverkan i hans produktioner. Kommersiellt försöker man komma bort från de gamla sextidningarna. 1971 kommer sexserietidningen Belinda och 1973 den spekulativa Veckans brott.

Men tiderna är tuffare. 1978 går Hson ut i media och kritiserar RFSU för att det "blivit alltför puritanskt och fegt" i sina kampanjer mot pornografi. Hson tycker att debatten om barnpornografi är överdriven: "jag vet att många av modellerna inte är barn utan kvinnor som klätt ut sig".

Några år senare får kvinnorörelsen sin släng av skeden: "De är löjliga. De går och klistrar lappar på mitt butiksfönster om att härinne förnedras kvinnor. Det är odemokratiskt. Jag klistrar ju inga lappar på deras fönster".

1980 uppstår en kontrovers när Hson ger ut "SS-hjältar Sadism och tortyr i nazifångläger". Sedan lång tid trycks Hsons alster på det till Socialdemokraterna kopplade Sjuhäradsbygdens tryckeri. Nils-Gösta Damberg, pappa till nuvarande finansministern Mikael Damberg, är en lokal pamp och försvarar tryckeriet "vi kan inte bedriva någon privat censurverksamhet". Dock om förslaget att sluta trycka naziporr reses av någon annan kan Damberg tänka sig att rösta för.

Modeller för sexfotografering behövs i alla fall fortfarande 1981.

Under 80-talet dyker frågor om rituella övergrepp upp: "Amerikansk polis utreder ständigt filmade sexuella ritualmord - Jag har träffat förmögna människor som påstår att de köpt sådana filmer. Men jag tror dem inte".

Den sista stora skandalen kring Hsons utgivning står boken "En bok om självmord. Motiven. Tekniken." 1985. Boken fördöms av läkare och Dagens Nyheter ber om ursäkt för att Hson fått annonsera i tidningen.

1988 dör Curth Hson.

Curth Hson - det glada sextiotalet

Läs också Curth Hson - från barnteater till sextidningar. Intervjuer med Curth Hson under 60-talet följer en tydlig mall med flera återkommande punkter.

En sådan är att det går bra för förlaget. Fler tidningstitlar; Photo parade, Paff, Modern man magazine, tillkommer och säljer ständigt nya rekordupplagor.

Förlaget lockar till sig kvalificerade medarbetare som Per Meurling. Och man annonserar regelbundet efter fler medarbetare som kan producera text och serier till tidningarna.

Hson äger fastigheter både i Malmö och Stockholm där man säljer sina produkter. Man experimenterar också med pornografiautomater.

1965 blir en utgåva av Fanny Hill en stor succé med 10000 sålda exemplar trots det höga priset på 25 kronor. Efter att Bonniers och andra kontrat med billigare utgåvor skapar Hson sin serie Fickis med billiga pocketböcker där man åter igen ger ut Fanny Hill och säljer ytterligare 10000 exemplar på tre veckor. Sammanlagt kommer det i Fickis-serien att fram till 1976 ges ut 102 titlar. I syskonserien Snabbis ges det mellan 1969 och 1976 ut 48 titlar.

Hson drar sig inte för att ge ut annat som kan väcka nyfikenhet eller kontrovers. 1964 hamnar förlaget i bråk med engelska kronan efter att man gett ut en svensk översättning av den brittiska Denningrapporten om den så kallade Profumoskandalen. I Sverige får den heta Keelerrapporten efter Christine Keeler, den unga toplessdansös som stod i centrum för affären.   

Ett annat återkommande tema är att det går bra för Curth Hson personligen. Han är god för ett ständigt växande antal miljoner. Familjen bor i en pampig villa i Bromma. Hson körs till jobbet av en privatchaufför i sin Chrysler New Yorker (senare Rolls Royce). Han spenderar stora summor på konst, ett stort intresse. Främsta fritidssysselsättningen är annars Hsons hundar, kungspudlar.

Hsons inblandning i sin produktion återkommer ständigt. Påståendet att han personligen väljer alla nakenbilder som publiceras återkommer i varje intervju. Dels används detta för att illustrera att Hson inte skäms för det han gör. I nästan varje intervju får han också bekräfta att han inte skulle ha något problem med om hans fru eller dotter skulle medverka i tidningen, dels pekar det på den känsliga juridiska balansgång varje publicering utgör. Att bedöma vad som är tillåtet eller inte är ett fint hantverk.

Fram till 1967 förefaller alla modeller i Hsons tidningar varit utländska, vilket ställer fenomenet den svenska synden i en ny dager men mot slutet av 60-talet börjar Hson också anlita svenska hemmafruar och studentskor som modeller. Motivationen är i första hand att hitta nya, fräscha modeller. I tidningarna förekommer också bilder på män och under några år koras en Mr Piff, men detta är inte för kvinnliga läsares skull utan för att bejaka den homosexuella publiken. I slutet av 60-talet är Hson skeptisk till framtiden för tidningar med samlagsbilder "folk tröttnar på upprepning".  

Sista delen Curth Hson - nedgång och död.

Curth Hson - från barnteater till sextidningar

Curth Hson föddes som Curth (Kurt) Hugo (Hson) Nilson (eller Nilsson) i Boden i december 1924. I den bröllopsannons som är införd i Dagens Nyheter maj 1946 står han som Redaktör Curth Hson Nilson.

Äktenskapet ingicks då med Språklärarinnan Mme Fanja Milner från Stockholm. Året efter föddes en dotter Yvonne. Äktenskapet ska ha varat till slutet av femtiotalet då det slutade i skilsmässa. Milner ska då ha startat det till Hson konkurrerande förlaget Pigalle och själv översatt flera titlar från danska. Curth ska i början av 60-talet gift om sig med Mirjam.        

Curths far var enligt sonens uppgift stadsdirektör (eller i alla fall stadskamrer) i Boden. Boden blev stad så sent som 1919 och 1925 hade staden, enligt Sveriges statskalender, ingen ordinarie stadskamrer men stadskassören Arvid Rohdin var tjänsteförrättande på posten. Möjligen är detta Curth Hsons pappa. Uppväxten skedde i en stabilt borgerlig miljö.

Som tjugoåring 1944 började Curth arbeta som skribent på Norrländska Socialdemokraten, något som enligt egen utsaga chockerade föräldrarna mer än hans senare karriär inom pornografin (eller sextidningar som Hson föredrog at kalla det). Han medverkade också som kåsör i Svenska Dagbladet, bland annat med en tidstypisk text om swingpjattar.

Hson verkar vid denna tidpunkt haft ett visst intresse för barnkultur. 1948 sänder radioteatern hans pjäs Sjörövarskeppet Två Hökar. 1949 får han delat tredje pris i Svensk Filmindustris pristävling om manuskript till film för 6-10-åringar för "En riktig födelsedag". Vann tävlingen gjorde Martha Sandwall-Bergström, känd författarinna till böckerna om Kulla-Gulla. Den första bok som gavs ut på Hsonförlaget var Kalle Rödstjärt, en barnbok av Folke Rösiö.

Hson hade dock också andra intressen. 1945 publicerade han en artikelserie i boulevardtidningen Top Hat och detta ledde till att han blev chefredaktör för tidningen och ett antal andra titlar utgivna av Hansaförlaget.

1947 var det dags att starta eget och första utgivna bok var alltså barnboken Kalle rödstjärt. Boken var dock en kommersiell flopp. I jakten på mer lönsamma ämnen var dock inte sex i allmänhet det första Hson försökte utan istället det kanske mer kontroversiella ämnet homosexualitet. 1949 hade Nils Hallbeck gett ut boken "Grabb på glid", en bok som fått beröm i Dagens Nyheter för att den så övertygande skildrat "den homosexuella atmosfär som är så vanlig i förbrytarligor". Men Hallbecks första bok på Förlagsbolaget Curth Hson, Brinnande blomma under pseudonymen Jan Hogan, får inget sådant beröm i recensionen i Dagens Nyheter. Jan Hogans "talang är endast medelmåttig, och hans omdöme mycket bristfälligt". Sedan ägnar recensenten resten av sin text åt att bestrida Hogans (och Kinseyrapportens) beskrivning av hur vanlig homosexualitet är bland unga män. Hson förefaller dock inte varit bekymrad över kritiken och gav ut ytterligare minst sex böcker av Jan Hogan.   

1950 var det dags för mer traditionell erotisk litteratur från Hson i form av en serie franska(?) böcker i Trikolorserien. Den första titeln, Det handlar om kärlek, recenserades också i Dagens Nyheter av Lars Gyllensten men inte positivt: "För moderna sinnen verkar det som skall vara vågat på ett nästan rörande sätt förlegat och tafatt. Som att vilja visa björn, men inte ha annat att tillgå än ett hundskinn".

Helt fast i det erotiska spåret är dock inte Hson än, samma år kommer också Vi flyger i luften : en crazyroman av Archibald Archimedes Blunder, enligt uppgift en pseudonym för Curth Hson själv. Uppenarligen var utgivningen av Brinnande blomma en succe för 1951 kommer nästa bok av Jan Hogan, Blodet begär. Den presenteras som en upplysningsroman men i första hand som en debattbok: "Läs den före radiodebatten". Annonsen fortsätter: "Ture Nerman vill höja skyddsåldern för homosexuella handlingar till 21 år. Jan Hogan hävdar samma skyddsålder som för heterosexuella handlingar. Läs hans argument. En bok för alla föräldrar".

1954 tog förlaget Hson ett stort och avgörande steg, man startade sin första egna tidskrift: Piff. Denna skulle komma att ges ut fram till 1986 och titeln skulle bli ett begrepp i den svenska debatten. 1957 följdes Piff av Raff, året efter av Modell naturell och fler titlar skulle det bli.   

Utgivningen var inte okontroversiell. 1957 klagar Jan Myrdal i Expressen över råheten i Curth Hson-Nilssons utgivning: "Men om Piff [...] ännu håller sig i sadismens utkanter har Raff tagit steget fullt ut. [..] Här är det inte bara fråga om läderremmar och piskningar, här råder en stämning av kvinnlig homosexualitet och incestatmosfär i samband med rakknivar, blod, operationsbord och skrik". Hsons svar innehåller programdeklarationer för de båda tidskrifterna och en försäkran om att sadism inte är en bärande beståndsdel av publikationerna.

Nästa del Curth Hson - det glada sextiotalet.