Därför fungerar Reddit

Innan jul trillade jag över något som skulle kunna vara "en stor grej" (det var det dock inte, mer om det här). Jag ville naturligtvis sprida detta och hade flera olika alternativ. Jag skulle ha kunnat skicka ett mail till några vänner, skrivit ett blogginlägg, delat det på Facebook eller komponerat några tweets. Men jag valde att istället posta länken på Reddit. Här följer nu några funderingar om varför jag gjorde det valet. 

Först av allt: vad är Reddit? Som för alla siter av "social" karaktär är detta egentligen inte så intressant. Det viktiga är hur många (och vilka) användare siten har och här ligger Reddit mycket bra till. Den (amerikanska) huvudsiten betraktas som en nätets viktigaste siter (till exempel valde Barack Obama under förra årets valkampanj att delta i en "AMA" ("Ask Me Anything") på Reddit) och är ofta källan till mycket material som sprids "viralt" på nätet. Hur "tungt" det svenska subforumet Sweddit är har jag ingen riktig uppfattning om (även om en del av de företeelser som angreps i Försvarsmaktens kampanj "Vad gör du?" härstammar från Sweddit).

Men dock: Reddit är i princip ett diskussionsforum. Det finns några usp:ar ("Unique Selling Points"):

• Forumet har inte en fast struktur utan vilken användare som helst kan starta ett eget underforum och hoppas på att locka besökare.
• Alla användare kan rösta upp eller ner inlägg och kommentarer. Det som postats är ibland traditionella textinlägg men oftast bara en länk med en rubrik vald av postaren som sedan återföljs av en diskussion.
• Vilka inlägg som kommer att visa högst upp i varje (under)forum bestäms av antalet röster (upp-röster minus ner-röster) och hur lång tid det gått sedan inlägget postades (inverst proportionerligt), det vill säga det blir svårare för inlägg att ligga kvar på första sidan ju längre tiden går.
•  För varje användare summeras poängen från de inlägg (och kommentarer) användaren gjort. Så vitt jag förstår visas dessa poäng bara för användaren själv och de verkar inte heller fylla någon funktion än att visas för användaren.

Om detta låter som ett ganska rörigt forum utan kontinuitet så är det rätt uppfattat.
Om man tittar på den typ av inlägg som toppar det svenska subforumet är det väldigt många memes (bilder med en humoristisk text) och foton eller screen shots av saker som blivit fel, strösslat med en del artiklar från svensk kvälls- och morgonpress (ofta om svensk politik eftersom Sweddits regler säger att man bara får posta material relevant för Sverige). Överhuvudtaget verkar de röstande på Reddit ta sin uppgift som källa på allvar. För nätet nytt material premieras framför spridandet av saker från andra källor.

Nåväl, tillbaks till varför Reddit fungerar så bra. Jag hade alltså upptäckt något som kunde vara av allmänt intresse. Därför kändes det inte aktuellt att bara maila det till vänner och bekanta. Eftersom det var nytt ville jag sprida det snabbt, alltså gick bloggen bort. Återstod tre snabba, enkla kanaler: Facebook, Twitter och Reddit.

Det användare av sociala medier oftast är ute efter är återkoppling (eller "feedback" som vissa säger). Detta är något som leverantörerna är mycket medvetna om. I gammaldags forum gavs sådan återkoppling i form av svar på inlägg. Samma sak på tidiga Facebook. Men detta kräver en viss ansträngning av användarna. Ett svar måste tänkas ut, formuleras och skrivas in. Facebook minskade den möda som krävs genom införandet av "Like"-knappen. Om man inte har tid eller ork att säga något kan man ändå återkoppla. I dag har Facebook ett flertal olika återkopplingsmöjligheter: att svara, att dela ("Share") eller att gilla ("Like). Twitter har också ett system med flera olika återkopplingsmöjligheter (svara, skicka vidare eller göra till favorit).

Om jag hade varit en mycket aktiv (och populär) användare på Facebook eller Twitter hade jag säkert valt någon av dem och fått den återkoppling jag eftersträvar från mina följare. Nu är jag inte det, men jag skulle ändå argumentera för att Reddit har en ännu skarpare återkopplingsmodell. Detta beror framförallt på två faktorer:

Möjligheten att rösta upp eller ner gör att fler användare vill återkoppla. På Facebook eller Twitter så tappar man gruppen av användare som inte håller med om ett inlägg men samtidigt inte är tillräckligt engagerade för att svara. Denna lilla variation i återkoppling gör det också mer spännande som postare att ta del av resultatet. Som ett slags feg kompromiss mellan att erbjuda en möjlighet till negativ återkoppling eller ej låter man på Blogger bloggaren själv välja vilka snabba återkopplingsalternativ som ska finnas (nedanför detta inlägg finns en ruta där man kan kryssa i "Läsvärt"). Men eftersom denna återkoppling förut hamnade i Buzz  och numer i Google Plus så är det nog ingen som bryr sig.

Att inläggen på ett genomskinligt sätt rankas efter den feedback de får tillför ett tydligt tävlingselement på Reddit. Användare som får många "Like":s på Facebook eller retweets på Twitter blir säkert glada för det men det finns inget tydligt sätt att jämföra detta mellan inlägg eller användare. Inte helt förvånande finns det också tredjeparts aktörer som tillhanda håller sådana tjänster (som Klout på Twitter). Att varje användare får en egen total poäng (som kan stiga eller sjunka) gör också att Reddit-användande kan bli en tävling mot sig själv.

Flashback, Gottfrid Svartholm Warg och yttrandefriheten

Jag var med på den tiden då Flashback var en papperstidning. Vid sidan av drev man en del verksamhet på nätet bland annat ett forum men det som tilldrog sig störst uppmärksamhet på den tiden var webbhotellet. Alla prenumeranter på tidningen fick tillgång till en hemsida i hotellet men också siter som blivit nedstängda hos andra leverantörer fick plats (under  parollen "Welcome to the non-censorship wonderland of Sweden" (ungefär)).

Att upplåta plats för stoppade siter kan ses som det andra steg i en debatt om yttrandefrihet. Det finns en välbekant åsikt som ibland framförs i denna debatt som säger "Att en tidning vägrar att publicera en insändare är inte ett brott mot yttrandefriheten". Detta är naturligtvis sant, yttrandefriheten reglerar förhållandet mellan medborgare och stat och säger inget om hur privata aktörer ska agera. Det andra steget efter att en grundläggande yttrandefrihet erhållits blir då att erbjuda en möjlighet att yttra sig, att starta en tidning som publicerar de insändare som andra vägrar att ta in.

Flashback hade en tydlig policy: material som fällts i domstol tilläts inte, allt annat var ok. Som man kan gissa var det mest politiska extremgrupper och narkotikarelaterat material (som var väldigt omdiskuterat på den tiden) som utnyttjade detta "non-censorship wonderland". Mest kontroversiellt var organisationer som öppet stödde pedofili (som NAMBLA). Personligen känner jag fortfarande sympati för ett sådant projekt, klassiskt liberalt stöd för möjligheten att utnyttja sin yttrandefrihet, "jag delar inte din åsikt men kan dö för din rätt att uttrycka den" och så vidare. Men detta var en enklare och oskyldigare tid.

Innan jul läste jag en artikel om en ny så kallad "hämnd-site". Under lång tid så har man inom pornografin var intresserad av det som kallas för "amatörer". En gång syftade det på medverkande som inte är professionella, utan "riktiga" människor. Idag är det nog mest att betrakta som en genre inom pornografin, medverkande i "amatör"-filmer har det nog i lika hög grad som ett arbetet som medverkande i andra typer av filmer. Enkla digitala videokameror (gärna inbyggda i en telefon) och goda uppladdningsmöjligheter har bidragit till en ökad mängd av faktiska amatörer (ofta på siter som heter som pornografiska varianter av YouTube, t.ex. PornTube och YouPorn).

Som en subgenre till amatörsex finns det som kallas för "hämnd"-material. Den enkla kravet är att en av de medverkande (kvinnan) inte godkänt att materialet sprids, det sprids som en hämnd för att någon blivit dumpad, bedragen, eller liknande. Hämndaspekten togs till en nya nivå av siter som is-anyone-up som utnyttjade att detta material spreds utan någon hänsyn till (en av) de inblandades integritet. På siten kombinerade det sexuellt utmanande materialet med alla tillgängliga fakta om personer från olika sociala nätverk; namn, ålder, möjligen adress och namn på anhöriga, plus en direkt länk till Facebook-profil med mera. Detta är naturligtvis mycket kontroversiellt och siter av detta slag dyker upp och försvinner igen i snabb takt.

På den nya site jag läste om hade detta "hämnd"-material kombinerats med an affärsmodell där man öppet erbjöd uthängda att betala för att ta bort materialet. En pornografisk site med annonsintäkter som dessutom extraknäckte i utpressningsbranschen. Sannerligen en vedervärdig idé. I artikeln nämndes att siten var registrerad i Stockholm. Detta väckte mitt intresse och jag gjorde en WhoIs-uppslagning för att ta reda på vem som stod bakom. Då dök ett välbekant namn upp: Gottfrid Svartholm Warg och företaget PeRiQuito AB (PRQ). Detta slog mig som ett anmärkningsvärt fynd och jag spred upptäckten i sociala medier (läs mer här). Efter en viss diskussion stod det klart att Warg inte var inblandad i denna site utan istället driver ett företag som registrerar siter åt människor som av någon anledning inte vill göra det själva. Jag vet inte hur Warg själv skulle motivera detta men gissningsvis skulle han använda friheten på internet som ett argument.

Här kommer alltså återkopplingen till inledningens Flashback-historik. Jag kan inte minnas att Flashback hade några pornografiska gäster i sitt webbhotell. När man hängde ut någon handlade det om offentligt material typ domar. Om Jan Axelsson (på Flashback) skulle ha tillåtit en site med sexuellt material publicerat utan medgivande kan jag naturligtvis inte veta men det känns tveksamt. Jag upplever det som att ingen ens skulle kommit på idén att göra det (om någon har några exempel som kan skingra en del av det romantiska skimmer som 90-talets internet fått i mitt minne är jag tacksam).

Så vad är egentligen problemet med det Warg gör? Jag skulle vilja säga att problemet är att det inte handlar om åsikter. Mitt försvar av yttrandefrihet bygger på att man ska ha rätt att framföra åsikter, att dessa ska kunna mötas i en öppen debatt och så vidare. Även idén att pedofili är något fint och naturligt är en åsikt, även om det är en åsikt varken jag eller de flesta andra delar, och en åsikt som det finns goda argument emot. Men att hjälpa någon att publicera gamla nakenbilder på någon mot dennes vilja, att koppla dessa bilder till ett namn, adress och hemsida, och att sedan, som grädden på moset, erbjuda den drabbade att betala för att att bort materialet, det känns helt tomt på idéer eller tankar för mig. Jag kan inte se att det skulle kunna tillföra något i något sammanhang. Eller så börjar jag bara bli gammal. 

Ahlenius källor

Inga-Britta Ahlenius skriver i ett inlägg på Dagens Nyheters Debatt-sida att Stay Behind-organisationen i Sverige snarast bör utredas, bland annat i syfte att utreda om den var inblandad i mordet på Olof Palme. Hon lutar sig i artikeln i huvudsak på två källor: en artikel ("Nato’s Secret Army in Neutral Sweden") av forskarna Daniele Ganser och Mats Deland samt Mikael Holmströms bok "Den dolda alliansen - Sveriges hemliga Nato-förbindelser". För den som är intresserad av Ahlenius källor finns artikeln att hämta på Gansers hemsida. Om Mikael Holmströms bok har jag skrivit sammanlagt åtta inlägg (se här), bland annat om Frosten år, om ubåtskränkningarna och om huruvida Palme mördades för att han motarbetade USA.

Motståndet mot Mohammed kan komma från moskén

SvD-krönikören Erika Hallhagen erbjuder sig i dagens krönika att skänka sin namnsdag till Mohammed, som saknar en i den svenska almanackan. Detta är ett lovvärt erbjudande som säkert glädjer de som heter Mohammed och många muslimer i Sverige (och säkert en del andra).  Men jag vill påpeka en möjlig komplikation.

Att fira Mohammeds födelsedag är idag förbjudet i vissa länder. Ett av dessa länder är Saudiarabien, och där skulle man inte heller tillåta ett namnsdagsfirande. Anledningen, kort beskrivet, är att den mycket stränga tolkning av islam som styr i Saudiarabien (kallad Wahhabism) inte tillåter något som liknar ett dyrkande av Mohammed. Från Saudiarabien kommer pengar till att bygga moskéer i Sverige och utbildning av imamer för att verka i dem. Dessa imamer (utbildade i Saudiarabien eller bara påverkade av den wahhabistiska missionen) kan alltså antas vilja verka mot ett firande av Mohammeds namnsdag, och mot ett införande av den.

Vad är då poängen med detta inlägg? Jo, om vi ska verka för ökad tolerans mot olika religioner i Sverige måste vi motverka dem som står för intolerans. En del av de intoleranta är religiösa, en del av dem är muslimer. Islamofobi i Sverige utövas även av muslimer i Sverige.

USA och vapen

Varför är frågor om vapen så laddade i USA? Nate Silver försöker förklara:

Whether someone owns a gun is a more powerful predictor of a person’s political party than her gender, whether she identifies as gay or lesbian, whether she is Hispanic, whether she lives in the South or a number of other demographic characteristics.

 Party Identity in a Gun Cabinet

"Kriget mot julen" har kommit

"The War on Christmas" är en gammal amerikansk tradition där konservativa tyckare innan jul högljutt oroar sig för att onda krafter är på väg att förstöra Amerika genom att angripa julfirande. Angreppen består oftast av sådant som att man byter ut ordet "christmas" mot till exempel "winter festival" eller plockar bort jesus-barnet i olika sammanhang. Nu verkar denna tradition vara på väg att ta steget över Atlanten till vårt land. Här finns ju sedan länge en årstidsbunden debatt om relationen mellan skola och kyrka men i år har denna breddats till en allmän "Kriget mot julen"-oro. Man ägnar sig åt att i detalj studera planerna för olika lokala evenemang för att nitiskt avgöra om dessa lever upp till kraven på en traditionell, svensk (kristen) jul. Alla avvikelser tas som bevis för att PK-eliten försöker utrota svenskarna som etnisk grupp.

Resultaten är förvirrande. Ett planerat luciafirande i Laxå, med traditionellt luciatåg (där flickorna är lucia eller tärnor, pojkarna stjärngossar eller tomtar), traditionella luciasånger (vilket är kristna psalmer för den som missat det), där det efteråt bjuds på traditionellt luciafika (med lussebullar och kanske saftglögg) har blivit det ultimata beviset på att muslimkramarna håller på och förbjuder allt traditionellt och svenskt. Detta för att det inte ska vara några pepparkaksgubbar i tåget och inga pepparkakor till fikat.

På köpet blir en kvinna med utländsk bakgrund, som jämför luciatåg med Ku Klux Klan, hjälte för de främlingsfientliga.

Dessutom, i ett traditionellt, svenskt luciatåg finns det väl inga pepparkaksgubbar? Lucia, tärnor, stjärngossar, och möjligen några tomtar, så såg luciatåg ut när jag var liten.       

Fantasy för barn

Jag läser gärna högt för mitt barn på sju år och då helst fantasy. Därför tänkte jag tipsa om några böcker som vi har uppskattat. Först några klassiker:

"Bilbo" av JRR Tolkien (hos Bokus)
Gick bra att läsa trots att den var lång, något omständlig och bitvis med ett gammaldags språk. De för Tolkien så typiska inslagen av geografi- och historielektion är korta. Innehåller flera dramatiska höjdpunkter där jag tror att den första (mötet med trollen) var mest spännande. För mig var det första omläsningen på många år och jag slogs av att Smaugs död är något av ett anti-klimax; en så fullständigt överlägsen fiende som dör helt oväntat, dödad av en karaktär som infördes i handlingen några sidor tidigare.

"Bröderna Lejonhjärta" av Astrid Lindgren (hos Adlibris och Bokus)
En mycket uppskattad bok av både vuxen och barn. Fylld av glädje, sorg och spänning. Jag fäste mig speciellt vid den nyansering av det onda och det goda som boken innehåller. Ondska presenteras i några typer; den är absolut (hos Tengil), instinktiv (hos Katla) eller svag (född av avundsjuka eller feghet). Bland de goda finns det en grundläggande skillnad i valet av metod för kampen. Jonathan vägrar att använda vapen eller våld även när detta riskerar hela frihetskampen, medan de flesta infödda menar att våld är ett oundvikligt medel. Att de goda sedan även använder våld och till synes inte skulle klara sig utan det, gör bara boken än mer lämplig som underlag för en diskussion om etik.

"Narnia"-serien av CS Lewis
Jag har flera gånger läst de två första delarna i "Narnia"-serien för min sjuåring och de har uppskattats. Däremot har vi stupat två gånger på den tredje boken. Att det gått bra att läsa "Min morbror trollkarlen" (hos Adlibris och Bokus) är ganska förvånande för mig. Det är en ganska underlig historia och, som i en del andra fall, så är skapelseberättelser inte speciellt spännande. Miljön och språket i boken är gammaldags, kanske inte så konstigt när den utspelar sig i förra sekelskiftets London. Handlingen i "Häxan och lejonet" (hos Adlibris och Bokus) är väl vid det här laget välkänd från olika filmatiseringar. Spännande, dramatisk och lite fånig när jultomten dyker upp. Varför "Hästen och hans pojke" och hans pojke skulle vara svårare att ta sig igenom är inte klart för mig, möjligen är den lite mindre fantasifull i inledningen, med en talande häst som det enda fantastiska inslaget.

Nyskriven fantasy riktad till barn verkar det finnas gott om idag. Mycket av den är dessutom svensk. Det vi har läst och kan rekommendera är:

Jo Salmsons bokserier: "Almandrarnas återkomst" (hos Adlibris och Bokus), "Drakriddare" (hos Adlibris och Bokus) och "Häxfolket" (hos Adlibris och Bokus)
Jo Salmson är en pseudonym för Catharina Wrååk som arbetar som barnboksförläggare. Serien "Drakriddare" läste vi först och det är min favorit. Serien är klassisk fantasy: en ny värld med fantastiska inslag etableras, ett barn med okänd bakgrund visar sig vara "den utvalde" med ett fantastiskt äventyr framför sig. Intressant tyckte jag att skildringen av en levande praktik som stelnat till en tom tradition är. Böckernas "twist" (som jag inte avslöjar här) är också orginell och spännande. En del läsare kan kanske avskräckas av att "Drakriddare"-böckerna är mycket rikt illustrerade, sannolikt samma människor som anser att alla tecknade serier automatiskt är fördummande. "Almandrarnas återkomst" känns liten tunnare än "Drakriddare". Som gimmick används en parallell "skuggvärld" som vissa kan förflytta sig till och återvända från men detta känns lite sökt. I "Häxfolket" introduceras ett berättargrepp där historien berättas omväxlande från de tre huvudkaraktärernas synvinkel. Men eftersom de oftast är tillsammans och tycker lika om det mesta känns detta mest som att krångla till saker. Som läsare undrar man också vad som hände när författaren skrev den sista boken. Med ett kapitel kvar förväntade jag mig ytterligare en bok i serien för att reda upp allting och rädda alla utsatta personer. Istället löses allting i ett extra långt sista kapitel, där alla pusselbitar magiskt faller på plats. Man undrar om lusten tog slut, en undran som förstärks av att Wrååk efter detta skrivit två böcker med "vardagsdrama i förorten", en genre som intresserar mig lite.

Sofia Bergting "De dödas rike" (hos Adlibris och Bokus)
Ännu en serie böcker, omfattande sex titlar. Handlingen utspelar sig otvivelaktigt i en fantasy-miljö men om man var tvungen att placera "De dödas rike" under en klassifikation skulle det bli "Skräck". För den värld som beskrivs i böckerna är förvånande grym. Av någon anledning har det öppnats en port från en typisk fantasy-värld (medeltidsaktig men med magi och icke-mänskliga humanoider) till demonernas rike. Den efterföljande kampen är inte jämn, demonerna är helt överlägsna och på god väg att utrota mänskligheten. Så det är en öde värld som huvudpersonen Lin rör sig genom. Hon är det typiska "utvalda barnet" med ett (för henne) okänt men viktigt öde framför sig. Men det är inte bara den omgivande världen som är döende. De flesta namngivna (goda) karaktärer i boken dör. Även Lins vänner som medverkat i flera böcker slaktas på ett plågsamt sätt av demoner (oavsett om de är söta talande djur). Ibland behöver Lin också därefter "döda" dem en gång till när deras kroppar tagits över av demoner och används för att försöka närma sig henne. Den goda sidan i denna kamp är inte heller okomplicerad. Den består av tre sinsimellan stridande fraktioner som alla vill använda Lin för sina egna syften. För alla dessa allierade finns också alternativet att döda Lin istället för att ta hjälp av henne levande, för vissa är detta en sista utväg, för vissa den första. Det är kanske inte så konstigt att Lin själv är mentalt instabil och möjligen frivilligt kommer att gå över till den onda sidan. Sammanfattningsvis är detta inte böcker som rekommenderas för den barn som har problem mardrömmar, men för den som tycker om "hemska saker" rekommendera de varmt.